Birgitta Holm: Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni. Rut Hillarp: Dagboken. I urval.

Birgitta Holm: Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni. Rut Hillarp: Dagboken. I urval av Birgitta Holm. Båda titlarna utgivna av Atlantis förlag.

I många år var Rut Hillarp för mig ett av många namn som fungerade som referenspunkt bakåt i den poetiska svenska historien. Men mer än ett namn var hon inte. Hon ingav samma respekt som så många av de andra.

Birgitta Holm, professor i litteraturvetenskap, kritiker och föreläsare, har flera uppmärksammade författarbiografier bakom sig, om bland andra Fredrika Bremer och Sara Lidman. När hon nu öppnar portarna till Rut Hillarps liv och gärning blir det en spännande resa in i det slags tillvaro som – inte alltid med lyckat resultat – vill förena erotiken med konsten, utsvävningen med arbetet. Jag läser Hillarps dagböcker med stort intresse och finner en livsväg som är både inspirerande och avskräckande.

Det finns alltid något djupt tilltalande med poetens frihetsdröm, och något som skrämmer eftersom det hotar att rasera den grund vi i vardagen bygger vår tillvaro på. Holm sätter fokus på detta redan i titeln på sin biografi: poet och erotiskt geni.

Jag ska här inte upprepa biografiska fakta. De finns i boken. Låt mig istället börja med att plocka en intressant passage ur Hillarps dagbok:

”Kan mycket klart skilja på orgasmer av fysiskt o psykiskt ursprung. När ditt ansikte utlämnas åt din lidelse eller blir hårt: då behöver jag inte känna nånting där nere för att få en urladdning. Ofta ser du ut som en blundande o leende katt: då känner jag ömhet, och kan förstås också njuta sensuellt.”

I denna anteckning kan man ana något som ofta förekommer hos Hillarp: en hängivelse som omfattar hela kroppen, hela själen. Hon röjer ofta en masochistisk sida, hon vill lida när hon njuter. Är det inte också en aspekt av poesin: att det är ett lidande att sätta ord på det man erfar? Lidandet kan vara en väg till klarhet. Man kan se njutningens två sidor, både de som har fysisk och de som har psykiskt ursprung.

Mycket av dagböckerna handlar om hat, smärta, underkastelse. Hillarp berättar hur hon klär sig utmanande och åker till att en man för att ligga ”med honom i hat”.

Det är en viktig sida av personligheten. Att blotta sig helt. Att säga också det fula man bär inom sig. Därmed kan jag också tona ner den rent estetiska skönheten i hennes skapande. Jag anar att där finns något annat. I dikten Fedra heter det:

”Vågorna rullar min plåga.
Afrodite, dödsgudinna,
vem såg ditt ansikte naket utan att förskräckas.
Dina ögon är lika tomma som hans händer.”

Och i dikten Förbjuden färd:

”Med tänder och naglar klamrar vi oss fast vid våra gestalter,
förgäves.
Demoner och änglar har tagit oss i besittning
ur våra djup.”

Slutligen ett citat ur dikten Brynhild morgon:

”Nej, tala inte!
Jag vill bara minnas din röst.
Och din hand som
andas kring min nacke
och förvandlar mig.

Mina ögonlock omsluter
ljusa sjöar.
Solen rinner upp ur mitt sköte.”

Dessa två volymer utgör en rik och spännande resa in i ett författarskap. Kanske kan de rentav bidra till att Rut Hillarps konstnärskap – poesin och fotokonsten - inte glöms bort.

Bernur har skrivit en mycket genomtänkt recension som jag rekommenderar er att läsa.

Foto överst i denna post: Anders Wikström.