Det blåste runt tretton sekundmeter vid Östersjöns kust idag. Det gällde att hålla i kaffekorgen och sitta vänd mot vinden. Jag flydde allt det som påminner mig om dårskapen. Därute, strax söder om Åhus, fanns det bara en handfull människor. I strandkanten den hårda vinden.
Bakom sandvallen in i strandskogen rådde en stor frid. Det starka bruset från havet hördes, men det var nästan vindstilla.
Vände mig om, såg det vilda i ögonen. Funderade på var jag ska finna en beständig plats i sådan miljö, en plats som inte måste uppsökas, en plats helt utan de materiella tillgångarna. Där ville jag leva med ett minimalt bibliotek och med livets absoluta nödtorft.
Varje dag skulle jag vandra här i strandskogen, den trolska med sina alldeles speciella färgskalor mellan brunt och grönt. När jag kom hit idag var det som att släppa ut all spänning och smärta ur mig själv, som om det bortom den politiska villfarelsen ändå fanns möjlighet till det mänskliga. Darrande av tvivel fyllde jag hela mitt medvetande med denna frid, denna tomhet och ensamhet.
När jag återvänt hem läste jag statsminister Jens Stoltenbergs tal från sorgeceremonin i Oslo, och jag fäste mig särskilt vid dessa ord:"Vi er et lite land, men vi er et stolt folk. Vi er fortsatt rystet av det som traff oss, men vi gir aldri opp våre verdier."
Jag hoppas att det också skulle vara en självklarhet i Sverige, liksom jag hoppas att våra länder fritt och med stor öppenhet ska diskutera vilka dessa värderingar är.
6 kommentarer:
I motsats till Jan Guillou tycker jag norrmännen har tagit hand om situationen på ett fint sätt. Att en djupt berörd statsminister är rena motsatsen till en oberörd psykopat, är gott att se.
Det är inte vår sak att hetsa fram anat än mänskliga kommentarer och ett fasthållande vid demokratiska värden, just nu. Tids nog lär man behöva titta på både psykologiska och sociala orsaker till ett så kallhamrat beteende, samt (tror jag personligen), ta nya grepp om våldsromantik på nätet och i dataspel. Den är inte sann, den gamla Furuhammars-tesen, att våld inte smittar.
Gabrielle, jag hoppas ju att du inte menar att jag "hetsar fram" något.
Nej, jag tyckte det var Guillou som var otålig mot en grannation i sorg.
Inte dina texter.
Så vitt jag kan se har Jens Stoltenberg och hans regering hanterat det här mycket bra - värdigt mitt i den hemska situationen, värdigt landets sorg, dess folk och traditioner.
Jag blev imponerad över den styrka som Jens Stoltenberg visar, samtidigt som han visar att han är lika berörd som de flesta av oss.
Och jag hoppas att även han har en varm famn att gråta i.
Människa ska vara människas glädje.
Meningen med livet? Finnas till för varandra i sorg - och glädje.
Skicka en kommentar