Wolfgang Borchert, påminnelse om en generation utan framtid

Olof Palme hade läst den och skrev i en understreckare i Svenska Dagbladet redan 1949 att ungdomen i denna bok "kommer tillbaka till en civilisation i undergång, till en materiell och moralisk upplösning av förfärande mått", och i ett SSU-tal trettiofem år senare återkom Palme till boken och underströk att denna ungdom "var en generation utan framtid" därför att en värld som godtagit koncentrationslägren knappats skulle "kunna erbjuda oss någon framtid".

Heinrich Böll beskrev bokens prosa som fulländad, "sval och knapp, inte ett ord för lite, inte ett ord för mycket". Boken som Palme och Böll talade om utkommer nu på svenska: Utanför dörren av Wolfgang Borchert. Det är en verklig kulturinsats av Hässleholmsförlaget Perenn, förläggaren Per Nilsson och Borcherts svenska översättare Bodil Zalesky.

Ty denna bok, som skrevs på 1940-talet och i pocket utkom i Tyskland 1956 borde ha nått oss för länge sedan. Att den kommer nu är däremot välkommet, inte som kuriosa eller litteraturhistoria, utan därför att Borcherts berättelser ter sig kusligt aktuella. Han griper med sina korta, kärva texter och sin pjäs direkt in i vår samtid, som i lika hög grad, om än på annat sätt, präglas av krigets mardröm och våldets och maktmissbrukets språk och logik. Det är upplagan från 1956, med en intressant efterskrift av Böll som nu finns tillgänglig på svenska.

Borchert fick inte ens leva så länge att han kunde få veta läsarnas reaktioner, än mindre belönas för sitt författarskap.

Han föddes 1921 i Hamburg och dog redan 1947 i Basel, offer för kriget vilket Zalesky påpekar i sitt förord. Under andra världskriget hade han, trots sjukdom, skickats till den tyska östfrontens helvete och dessutom hunnit avtjäna två fängelsestraff för sitt fritänkande. Första gången dömdes han till döden, fick sitta sex veckor i isoleringscell men benådades likväl och återsändes till fronten. Hans brev hade "uppfattas som ett hot mot staten" skrev Böll och tillade: "Så känsliga är de totalitära staterna: en enda nål i generalstabskartan betydde tio tusen människoliv som ansågs nödvändiga att offra - men de själva, de här staterna, tål inte frihetens nålstick: deras svar är mord."

Borchert dog alltså endast tjugosex år gammal, förstörd av kriget och fängelsevistelserna. Under bara två år skrev han vad han förmådde, och de texter som Bodil Zalesky översatt till svenska är verkligen värda en närmare bekantskap.

Redan i bokens första text slås tonen an. Det är en prosa präglad av dimma. Man ser framför sig trötta och slitna människor i spårvagnen. Någon hör röster från de döda. Man vänder och vrider på verkligheten. Det finns egentligen ingenting som är behagligt eller vackert i denna vardag. I en senare berättelse faller bomber, någon letar efter en försvunnen liten broder bland bråte och grus. Den försvunne fyraåringen hotas av nattens råttor men någon säger tröstande att råttorna sover om natten. Scenen påminner mig om Dresdens utplåning, eldstormen, döden.

I Läsebokshistorier får vi lära oss något om krigsekonomins logik, hur framställningen av symaskiner och kylskåp snabbt ställs om till vapen. Kriget har sin egen profitjakt, grönt kakel i duschrummet möjliggörs av bombtillverkningen.

I Generation utan avsked blottas hela Borcherts bild av sin tid: "Vi är generationen utan bindning och utan djup. Vårt djup är avgrunden". Från denna avgrund skriver han ner sina redogörelser från vanvettets tid.

Den enda rimliga slutsatsen formulerar han också i ordet NEJ! Bara när människan säger nej till stålhjälmar, kulsprutor, kikarsikten, fosforbomber, uniformer och annat av samma sort, finns det ett litet, ja ett mycket litet hopp.

Den pjäs som avslutar boken, och som bär dess titel, Utanför dörren, kan sägas rymma hela problematiken.

"I denna dialog utkrävs räkenskap" säger Heinrich Böll, och detta "är nog för att visa på Borchert som en diktare som gör oförglömligt vad historien så gärna glömmer.