Anders Johansson: Vid Stensjön.

Mina tidiga somrar förflöt i Segelsberga och vid Fröholmen, vid Mälarens stränder och vassvikar. Det var fina somrar. Men Stensjön i sydöstra Småland hade kunnat vara en alternativ sommar. Vid riktigt fina platser grips jag av känslan att livet kan innehålla en sådan valmöjlighet. Också här kunde mina somrar ha utspelat sig bland träväggar som mörknat av dröjande barndomar. Det finns också platser, det är jag övertygad om, där man aldrig varit men där man kan återfinna skärvor av barndomen. I fantasin kan jag alltså föreställa mig Stensjön som en barndomssommar. Strax innan jag ska fylla 64 år stannar jag till vid sjön; jag har gjort det många gånger förr under olika årstider. Men nu är det sommar. Det är julisommar, en svag vind; jag hör rösterna nerifrån badplatsen och ser två unga pojkar bära en stor luftmadrass till sjökanten. Jag tar en bild av dem, strax är de ute på vattnet och ligger där och gungar på sin madrass i den svaga brisen. Jag hör rösterna. Det är ett halvt dussin människor som badar här under solen där det vackra notblomstret nu slagit upp sina blåvita klockor och står och vajar för de lätta krusningarna i vattnet. Jag går inte ner till stranden. Jag ställer bilen vid den lilla parkeringsplatsen och vandrar sedan ner på Runes lycka som är kantad av morellträd, en hel rad av träd som dignar av svarta bär. Jag går där och äter av bären och lyssnar till rösterna, både närvarande och utestängd, genom den kronologi som löper genom mitt liv. Jag är närvarande på ett distanserat sätt. Det är en bitterljuv känsla som bemäktigar sig mig medan jag går där och äter körsbär och spottar kärnor och känner doften av torkat gräs och gulmåra och hör rösterna nerifrån sjön. Barndomsrösterna.

Text och bild: Anders Johansson