Jag behöver väl inte se spelfilm för att ha en bestämd uppfattning om Irak-kriget. Men när jag ser Ken Loach’s senaste film Route Irish, som idag släpptes på dvd, blir jag påmind om vilket smutsigt politiskt, militärt och ekonomiskt spel det handlar om. Loach har alltid intresserat sig för vanligt folks sorger och bekymmer. I Route Irish tycker jag att han träffar så hårt att det gör ont i magen. Jag ska inte ens ge mig på ett referat av filmen, som jag just sett klar, bara konstatera att den ger en bild av vad som händer i arbetarklasskvarteren i Liverpool när männen, sönerna och bröderna inte kommer hem annat än i småbitar instoppade i kistor.Dubbelklicka på videon för helskärmsformat.
Om man inte får skrika när man ser detta, så kan man gråta. Ingetdera lär hjälpa, annat än att det ger en känsla av att filmen skänker en smula större förståelse för varför klyftan mellan västerlandet och irakierna bara kan bli större och större. Vem bryr sig om sorgesångerna i gränden? Har vi inte nog med egna problem? Man kan ställa vilka frågor man vill, men det är alltid svaren som avgör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar