torsdag 21 juli 2011

Antecknat.

Orolig vankar jag. Cyklar och slår mig fram genom rastlöshetsfiltret. Uppspänt mellan två träd på var sin sida om vägen är filtret osynligt. Det händer att jag krossar det med tramporna och kedjan. Jag kommer då ut på andra sidan med ett inre, annars ouppnåeligt lugn.

*

Kvällarna är mycket långa. De räcker från trötthet till trötthet och hotas av den galopperande, objudna gästen i bröstkorgen.

*

Tar fram nya block. Ger dem rubriker, namn, riktlinjer. Varje dag tittar jag på dem, tomma, och tänker triumferande: Sedan, sedan!

*

Hur fruktade jag inte det välkända? Jag sökte mig mot det som låg i mörker. Jag sökte mig mot det ingen annan ville ha. I de albanska bergsbyarna och de portugisiska gränderna såg jag det jag sökt. Det präglade mig, smärtan var outhärdlig men fick mig att utstå också det alldeles vardagliga.

*

Fem meter in i en grotta ekade mina tankar. Jag försökte sluta tänka. Också då fortsatte ekot.

*

Bild: ur ett cd-häfte med Lester Young.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Så fint du skriver om
livet.Dina mörka sidor
i tillvaron,glädjen över
böckerna,naturen...

Livet är meningslöst
men inte just nu.

Hälsningar
Larserik Eriksson

Inre exil sa...

Stort tack för dina vänliga ord!

Gabrielle Björnstrand sa...

Ja, det var stramt och intensivt formulerat. Hoppas cykeln tar dig med mot nya horisonter. Med anteckningsbok i fickan.

Inre exil sa...

Tack Gabrielle!