I den här lilla skånska staden,
Hörby, kan man sitta på café och begrunda det öde som väntade dess enda litterära storhet.
Hon står staty här, i Ernst Ahlgrensparken, i sitt manliga namn. Man ser denna man och finner hans drag alltför feminina. Är man turist blir man konfunderad. Är man på hemmaplan vet man vem hon är.
Igår satt jag här med kaffe och smörgås. Framför mig låg Stora Hotellet som i mer än hundra år varit centrum för den lilla stadens sociala spel.
Och strax till höger i synfältet stadens kyrka. På väg runt hörnet är bussen från Malmö och den åkte jag norrut och hem med. Denna lördag såg jag kanske fem eller sex människor i Hörby. Butikerna hade just stängt, det fanns inga skäl att befinna sig där. Kvinnan som satt vid fontänen slog sin hund och drack rejäla klunkar ur sin vodkaflaska. Ledan hängde lika tung som solskenet var varmt.
I den här lilla skånska staden, Hörby, kan man sitta på café och begrunda det öde som väntade dess enda litterära storhet. Hon står staty här, i Ernst Ahlgrensparken, i sitt manliga namn. Man ser denna man och finner hans drag alltför feminina. Är man turist blir man konfunderad. Är man på hemmaplan vet man vem hon är.
Igår satt jag här med kaffe och smörgås. Framför mig låg Stora Hotellet som i mer än hundra år varit centrum för den lilla stadens sociala spel.
Och strax till höger i synfältet stadens kyrka. På väg runt hörnet är bussen från Malmö och den åkte jag norrut och hem med. Denna lördag såg jag kanske fem eller sex människor i Hörby. Butikerna hade just stängt, det fanns inga skäl att befinna sig där. Kvinnan som satt vid fontänen slog sin hund och drack rejäla klunkar ur sin vodkaflaska. Ledan hängde lika tung som solskenet var varmt.
6 kommentarer:
Å ångest. Å denna längtan bort, eller livrädsla för att inte komma därifrån. Viktoria Benedictsson hade väl mer anledning därtill än jag, som rationellet sett rimligen skulle kunna ta mig någon annanstans.
Det var visserligen alldeles säkert bra mycket livligare när hon bodde där, när det gick tåg och när det hölls ting.
Men säkert minst lika inskränkt.
Det är mycket jag älskar med platsen jag kommer ifrån (som inte riktigt är Hörby men bra nära) men jag får kväljnings- och kvävningskänslor av svenska småorter, just det här när affärerna stängt och det enda som återstår om man inte har någonstans att vara hemma är att sitta vid fontänen och slå hunden.
Den handlar om något annat men det är just det här jag alltid tänker på när jag hör Elvis Costellos Country Darkness (en av hans bästa, tycker jag)
http://www.youtube.com/watch?v=iZwd7AAM8zU
Jag läste just om VB i Anneli Jordahls roman om Ellen Key. Skulle kanske läsa om något av henne själv?
Den ledan. Förskräcklig. Häromdagens spârvagnstur tog mig frân en stadsutkant till en annan och sedan tillbaka till kärnan igen. I stad finns liv, löd en matkedjas slogan här för nâgot âr sedan och redan stadsutkanternas leda (utan att behöva ta sig till smâorterna menar jag) - i bedrövlighetens arkitekturs tecken, skall tilläggas - fick mig att tänka: oh ja.
Annannan: tänkte som du om VB när jag läste Jordahl. Hör av er om ni har nâgot titeltips.
Tack till er båda. Vill bara lägga till ett lästips:
Victoria Benedictsson: Ord på liv och död. Kortprosa. Drama. Dagbok.
Detta tvåbandsverk utgavs av Svenska Akademien i serien Svenska klassiker 2oo8.
Ebba Witt-Brattström är redaktör för böckerna och Horace Engdahl har skrivit inledningen.
Det är naturligtvis Dagboken som är det centrala. Den förekommer för övrigt också i Fredrik Bööks Victoria Benedictsson och Georg Brandes från 1949.
Anna, särskilt tack för Costello! Hur visste du att han är en av mina favoriter?
Intressant! Skall kolla upp detta!
Mycket intressant tips. Jag är mycket svag för dagböcker. Det är något märkligt trösterikt och upplyftande i att de stora människorna också snubblar i det lilla, fastnar i leran, halkar i den.
Jag läser mig långsamt genom L M Montgomerys dagböcker, hon som skrev Anne på Grönkulla. Jag tycker mycket om det - å ena sidan känner jag verkligen igen den lysande rösten, lyrisk över en solnedgång eller dimslöjor över den dal, å andra sidan finns det en mycket mörkare ton, en lång frustration över familjelivet, över vardagens ointressanta måsten.
Elvis Costello visste jag ju inte att du gillade, men han är ju bra! (Upptäckte jag först för tio år sedan då jag fick den fantastiska skivan där Anne-Sofie von Otter sjunger hans musik). Den här är särskilt stark - de inledande och genomgående ackorden hör till det som gick rakt in i mitt hjärta och fastnade där. Jag vet inte vad låten egentligen handlar om (och det skulle jag ju egentligen vilja - hur får man reda på sådant? bara om man snubblar över en intervju med artisten), men för mig handlar den om det där, om Att Inte Komma Därifrån.
Huvaligen.
Jag hoppas att mörkret lyfter runt dig. Det är grått i Porto men milt och fint.
Anna,
om du är svag för dagböcker - som jag - kommer du att finna V.B:s mycket läsvärda. De gnistrar av liv, längtan, instängdhet, förtvivlan och kultur.
Costello har jag följt sedan jag som ung i Malmö hörde hans första låtar, Watching the Detectives, My aim is truth och andra. Butiken Musik & Konst tipsade mig varje gång det kom något nytt. Jag samlar inte längre, men har den underbara skivan For the stars med von Otter och Costello, liksom uppföljaren som han gjorde tillsammans med Burt Bacharach.
Skicka en kommentar