En tältsynagoga i Finland.

Av vännen Anders i Finland fick jag ett gammal tidningsklipp (från Hufvudstadsbladet i oktober 2009). Det handlade om den utställning som man den hösten visade på Diasporamuséet i Tel Aviv, A Prayer Tent in a Snowy Forest. Utställningen handlade om de finska judarna och den minst sagt märkliga situation de befann sig i under andra världskriget. Medan judar från resten av Europa fraktades som boskap till dödslägren fick de finska judarna tapperhetsmedaljer av tyska officerare!

Hufvudstadsbladet berättar:

“- Jag piffade upp mig lite eftersom jag på sätt och vis är fortsättningen på historien, säger Ruth Apter-Gabriel , långvarig intendent vid Israelmuseet i Jerusalem, ursprungligen från Finland. - Vanligen är såna här tillställningar nedslående eftersom alla som man ser på bilderna mördades av Hitler. Men de finska judarna blev vid liv. Det här är en överlevnadssaga, säger en dam från Helsingfors. Israeliska besökare uttrycker förtjusning över utställningens elegans och anspråkslöshet och förskräckelse över de finländska judarnas dilemma i andra världskriget. - Jag visste att Finlands judar krigade tillsammans med tyskarna mot Ryssland men det här är första gången jag ser bilder och dokument och hör talas om medaljer som judarna fick av tyskarna. Jag är chockad. Hur kunde det här pågå samtidigt som judar gasades ihjäl på annat håll. Jag undrar också vad jag hade gjort i samma situation?"

Rangell: "Vi har ingen judefråga."

En märklig - och inspirerande - anekdot återger bland annat följande med David Thompsons ord:

”In June 1942, In a conversation between Reichsfuehrer SS-Heinrich Himmler and Johann Wilhelm Rangell, the Prime Minister of Finland, Himmler raised the subject of Finnish Jews. According to Rangell: "Himmler asked: 'How is the situation with the Jews in Finland?' I said to him that in Finland there are roughly a couple of thousand Jews, decent families and individuals whose sons are fighting in our army like the rest of the Finns and who are respected citizens as all the rest. I concluded my statement with the words, 'Wir haben keine Judenfrage' (We have no Jewish question), and I said it with such a clarity that the discussion of the matter ended then and there. The Jewish question was not discussed with Himmler at any other time."

Tältsynagoga, Karelen.

Finlands statsminister under dessa år på 1940-talet avvisade alltså tyskarnas begäran att de finska judarna skulle skickas i döden. ”Vi har ingen judefråga” svarade han Himmler. Fanns det någon annan europeisk statsman som med sådan principfasthet försvarade judarna?

En Jarkko Hietala berättar:

"Finland later also earned respect in the West for the strength of its democracy and its refusal to allow extension of Nazi anti-Semitic practices in Finland. Finnish Jews served in the Finnish army, and Jews were not only tolerated in Finland, but most Jewish refugees were granted asylum (only 8 of the more than 500 refugees were handed over to the Nazis). The field synagogue in Eastern Karelia was probably unique on the Axis side during the war. In the few cases in which Jewish officers from Finland's defence forces were awarded the German Iron Cross, they declined."

Detta innebär konkret att fler finska än danska judar räddades undan lägerdöden. Under hela mitt liv har jag fått lära mig att Danmark är det unika exemplet, genom de organiserade flykterna som danska motståndsrörelsen i samarbete med svenskar stod bakom och som räddade över så många danska judar till den svenska sidan av Öresund.

Utanför tältsynagogan.

Jag drar mig också till minnes hur albanerna gömde och skyddade sitt lands judar. Enligt de uppgifter jag tidigare redovisat här i bloggen överlämnades inte en enda albansk jude till nazisterna. Med uppgifterna från Finland kan jag lägga ännu en fascinerande berättelse till allt det vi redan vet om krigsåren och den nationalsocialistiska mord- och plundringsmaskinen. Liksom Albanien tog alltså Finland emot judiska flyktingar under krigsåren.

(I morgondagens blogg kommer jag att reprisera artikeln om de albanska judarnas öde)

*

Uppslagsverket Finland skriver så här om landets judiska befolkning:

judar. Tidigast var j. i Finland bosatta i Fredrikshamn, där en liten judisk koloni uppstod mot slutet av 1700-t. Fredrikshamn lydde vid denna tid under rysk överhöghet. Sedan Finland lösgjorts från Sverige 1809 gällde i princip enligt 1782 års judereglemente förbud för j. att slå sig ned i landet. En judisk bosättning uppstod dock i mitten av 1800-t. sedan undantag gjorts från ovannämnda stadgande genom en förordning av 1858, som gällde i Finland tjänstgörande och hemförlovade ryska soldater; dessa hade, oavsett religion, rätt att bosätta sig i Finland med sina familjer. Gränserna för deras yrkesutövning utstakades i en förordning av 1869. Följande bestämmelserna i denna slog sig j. av nödtvång huvudsakligen på handel med begagnade kläder och olika kramvaror. Enligt 1862 och 1888 års passförordningar, som upprepade förbudet för j. att bosätta sig i landet, hade j. rätt att resa inom Finland med av vederbörande myndighet utfärdat pass, medan vistelsens längd avgjordes av länets guvernör. En förordning av 1889 utvidgade i viss mån j:s rättigheter att bedriva näring och gav en del j. rätt att tillsvidare stanna kvar i landet samt att bosätta sig i Hfrs, Åbo och Viborg. Vid flera lantdagar gjordes försök att reglera j:s förhållanden i positiv anda, men de stupade på motstånd i framför allt bonde- och prästestånden. Den som väckte frågan i början av 1870-t. och som drev den kraftfullt var Leo Mechelin; en annan förespråkare för emancipation var prof. J.W. Runeberg. För att j. fullständigt skulle fördrivas från landet arbetade en inflytelserik fraktion inom det finska partiet under ledning av Agathon Meurman, delvis inspirerad av den tyska antisemitiska rörelsen. Under perioden 1897-1906 rådde ett dödläge i judefrågan i lantdagen, samtidigt som myndigheterna började tillämpa bestämmelserna om j:s yrkesutövning m.m. mindre snävt. Efter storstrejken 1905 började j. aktivt driva sin egen sak bl.a. vid massinformationsmöten som anordnades runt om i landet; som huvudorganisatör och -talare vid dessa framträdde en j.