Är det miljön, språkbehandlingen eller berättelsens kärna som först griper en läsare? Jag kom att tänka på frågeställningen när jag läste Henrik Nilssons novellsamling Nätterna, Verónica (Forum). Samtliga texter i boken utspelar sig i Portugal, de flesta i Lissabon men några av dem på andra orter. När jag ser gatunamnen och följer karaktärerna från en plats till en annan andas jag in de dofter och hör de ljud som för mig är Lissabon. Jag njuter av att följa dem. Jag lockas och längtar till nya besök.Men är det egentligen så viktigt? Kunde inte Nilssons personer ha promenerat på helt andra gator? Nätterna, Verónica inleds med en märklig långnovell, Sista stationen.
Den portugisiske författaren Mário är på väg söderut för att delta i ett litterärt evenemang, men han somnar på tåget och hamnar istället på slutstationen. Där är allt mörkt och stängt. Det går inte fler tåg. Det tycks som han hamnat mitt emellan verklighet och dröm. Han lockas av en blind man till en lokal där ett nattligt berättarsällskap har sitt sammanträde. Här svävar jag plötsligt i ovisshet om vad som är och vad som synes vara. "En skugga rörde sig. Kanske var det en människa". Berättelsens final är både ett antiklimax och en inbjudan till fortsättningen.
Mer handfast tycks mig titelnovellen. Den är en riktig liten pärla. Eduardo är också han en nattens människa, han sitter på Geografiska sällskapet och forskar. Städerskan Verónica från Angola och han öppnar sig för varandra, de samtalar och blir ett slags hemligt förbundna. Deras vänskap varar in i Eduardos död.
Några berättelser får mig att gnola "magisk realism" för mig själv, både som ironi och konstaterande, innan jag når fram till den avslutande berättelsen, Jordbävningen. Här visar Henrik Nilsson vad han verkligen är förmögen. Nu blir de exakta, geografiska iakttagelserna från den portugisiska huvudstaden litteratur, och med avstamp i både historiska fakta och vardag tar han språnget ut i fiktionens underbara värld, och låter samtidens Lissabon förtäras av ännu en jordbävning, av samma omfattning och styrka som den som lade staden i aska och ruiner 1755.
Huvudpersonen heter Sérgio, han säljer tv-kanaler per telefon! Hans yrke tycks mig inflätat i hans öde: den flimrande blå tv-bilden blir här ett slags bekräftelse på skeendet: när det brinner i Lissabons centrum och husen faller i bitar är det som om scenen vore hämtad ur en "breaking news"-vinjett på CNN. Det är mycket bra gjort, och jag kan inte låta bli att känna en glädje över den berättartalang Nilsson här röjer.
Skulle jag komma med en enda invändning mot denna bok, så är det att Nilssons karaktärer, oftast ofrivilligt komiskt, tänker alldeles för kvasifilosofiskt. Deras tankar kan handla om "hela världens tystnad", om att "tiden var dubbel" eller rentav att "Varje dag badar vi i okunskapen om oss själva". Nilsson är absolut bäst i det konkreta, framåtdrivna berättandet.
Foto: Ulf Bergqvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar