I en intervju gjord 2005 säger Herta Müller att hon misstror själva språket, "eftersom jag har upplevt att man kan göra allt med det som man kan göra med människan. Språk kan göra stor skada". Denna slutsats ter sig alldeles rimlig mot bakgrund av Nobelpristagarens eget liv, som tillhörig den tyskspråkiga minoriteten i en av östblockets hårdaste diktaturer, Ceausescus Rumänien.I detta bisarra land, möjligen bara övertrumfat av Enver Hoxhas Albanien, var språket livsfarligt. Det som fick sägas bestämdes av kommunistpartiet och den allsmäktige ordföranden. Andra språkliga uttryck betraktades med misstro och fientlighet. Müller har berättat att ett så oskyldigt ord som "resväska" klipptes bort av censuren ur hennes debutroman "Flackland", ordet kunde ge associationer till emigration och flykt. Herta Müller föddes 1953 i en liten by i Banatdistriktet, där Rumänien, Ungern och det forna Jugoslavien möttes, i den tyskspråkiga minoriteten. Hon studerade germanistik och rumänsk litteratur vid universitetet i Timisoara – en av de legendariska upprorsstäderna mot diktaturen – och blev en del av Auktionsgruppe Banat, som samlade rumänsk-tyska skribenter vilka hävdade yttrande- och tryckfriheten. Hon flydde födelselandet redan 1987 för dåvarande Västtyskland och är alltjämt bosatt i Berlin.
I mitten av 1990-talet fick jag en inbjudan att tillsammans med Agneta Pleijel, Gabriela Melinescu och Dan Shafran besöka det postkommunistiska Rumänien för samtal med författare och förlagsmänniskor. Av hälsoskäl tvingades jag avstå och Thomas Kjellgren tog min plats. Av det kom det ut två viktiga saker: dels ett temanummer av tidskriften Ariel med titeln "Vi har inte kysst stöveln", där Kjellgren tillsammans med Melinescu, Shafran och Inger Johansson presenterade en rad spännande rumänska författarskap. Samtidigt utgav jag Kjellgrens egen bok "Att framkalla det mänskliga", där han bland annat presenterar just Herta Müller.
I essän om henne säger han bland annat att hennes landskap är ett nedsläckt Flackland som med sin smärta och grymhet har sin motsvarighet i människornas inre, i ett slags förstummad och förlamad väntan. Kjellgren återger en mycket mörk sida hos Müller, som är viktig inte bara som vittnesmål om ett förflutet, utan också som en förmedling av insikten om människans tillkortakommanden och öden: "Den tuktade vegetationen – bilden av en diktaturockuperad växtlighet – återkommer medvetet i Herta Müllers böcker. I rovlanden våldtas kvinnorna. Doftar här något i denna trakt, förutom fukten, så är det av vallmo och död". Redan 1985 introducerades Müllers författarskap för svenska läsare. Det skedde med debutromanen "Flackland". Därefter har det kommit både romaner och mer essäbetonade böcker, sammanlagt en dryg handfull. Till de poetiskt märkvärdiga böckerna hör "Barfota februari" (1989), "Resande på ett ben" (1991) och "Kungen bugar och dödar" (2005).
Den senare är en självbiografiskt präglad berättelse, med starka inslag av skräck och klaustrofobi. Det finns några scener i den som etsat sig fast i mitt minne. Fyra år efter läsningen finns bilderna kvar knivskarpa i minnet: av hur hon grips av den förhatliga säkerhetstjänsten Securitate och förhörs om sina möten. Säkerhetsmännen griper Müller under en resa och för henne av tåget, tar ifrån henne biljett och pass och börjar förhöra henne.
Själv är hon på väg till Bukarest, för att träffa sin tyske förläggare. Man vill veta allt som planerats för mötet. Men i sin väska, som ju också ska genomsökas, har hon ett brev till Amnesty International, där också namnen på i Rumänien gripna personer finns med. Både Müller och de personer som fanns med på listan skulle få fleråriga fängelsestraff om brevet hittades. Men säkerhetsmännen försöker testa henne, genom att släppa henne fri på perrongen, utan biljett och pass, i förvissningen om att tåget skulle gå vidare utan henne.
Müller fruktar för sitt liv, att man helt enkelt ska döda henne och sedan kalla det "självmord". Denna händelse förföljer henne. När hon åker tåg grips hon ånyo av skräcken. Diktaturens kanske starkaste vapen, medborgarnas skräck, har satt sig i både kropp och själ. Den person som figurerar så starkt i tågberättelsen, Inge Wenzel på väg till Rimini, visar sig vara en affisch. Den bilden var utbytbar men kom sedan att förfölja Müller. Hon togs med hem och fick pryda en vägg i författarinnans sovrum. På ett märkligt och kusligt sätt tycks mig denna berättelse sammanfatta hela Herta Müllers författarskap. Den visar på den moderna, tekniskt drivna, diktaturens grepp om människan, som får henne att tveka om vad som är verkligt och vad som bara är fantasi eller bild. Verkligheten är något man aldrig kan vara säker på eller lita till. I kommunistpartiets Rumänien var det mesta sken: propagandabilder, förhållningsregler, censur, övergrepp och fysisk utplåning.
Men man gör ett stort misstag om man tror att allt är över i denna värld bara för att Ceausescu och andra partidiktatorer störtats. Moderniteten är sig lik, Europa är en kontinent som plågas av andra sorters förtryck, och mer subtila former av tankekontroll. I den märkvärdiga "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv" (på svenska 2007) får vi till exempel stifta bekantskap med alkoholen och vad den gör med människor. "Spriten tar bort dagen och natten fyllan", skriver hon och ställer den drickandes flykt mot den nyktres besök i förhörsrummen. Vilka är människornas alternativ: ska man behöva fly rent fysiskt, räcker det inte med att gå ner sig i galenskapen?
Maktlösheten som lyser så starkt från varje text av Herta Müller kunde lika gärna ha skildrats av en människa utanför öststaterna. Maktlösheten är det som förenar oss. När vi lägger enkronor i insamlingsbössorna och bländas av den egna godheten, gör vi det för att vi saknar kunskaper om den raffinerade apparat som gör nödhjälp till en del av mottagarens beroende. När vi skriver bloggar och insändare tror vi att vi talar till andra än oss själva. När vi lägger valsedlarna i lådorna tror vi oss påverka skeenden, medan vi sannolikt bara medverkar till marginella personförändringar i de parlamentariska församlingarna. Inför en sådan uppgivenhet och maktlöshet fyller Herta Müller – på samma sätt som den tidigare nobelpristagaren Imre Kertész – en viktig roll. Det är inte så att hon dunkar oss uppmuntrande i ryggen, snarare bidrar hennes texter till att genomlysa mörkret, göra dess mekanismer tydligare. I detta slags svartsyn finns också en klarsyn: så här förhåller det sig med den moderna människan, detta är hennes villkor, och med insikten om det kan vi förhålla oss både till våra egna privata liv, och vår plats i kollektivet. Det är inte lindrande. Det är rentav smärtsamt. Men det är samtidigt en hållning som i sin illusionslöshet gör tillvaron möjligare att uthärda.
Leonard Cohen säger i sin framtidsvision – "The Future" – att vi har mord att vänta oss. Man kunde säga att detta mord – massmordet – också präglat hela 1900-talet och att det vore dumt att tro att vi ens börjat skaka av oss erfarenheterna från förintelsen, gulag och alla de läger, celler och gravar dit människor förts för att de haft fel hudfärg, nationalitet, åsikt, bakgrund eller för att de bara varit instrument för en specifik maktordning. Är det något Müller förmår, så är det att i prosa, poesi och essäistik visa på hur dessa samband kan se ut. Om Cohen erbjuder en dyster profetia så förmår Müller beskriva den som samtidserfarenhet.
