Tankar kring en "lugn" demokrati och "revolutionär" våldsdyrkan.

Låt mig börja denna fundering med två citat.

”Den revolusjonære metoden bygger på finansiering av operasjonen, god research, anskaffelser av våpen og utstyr, trygg lagring og eliminering av bevis, nøye studier og planlegging av terreng og tidsruter, simulering av operasjonen igjen og igjen. Og til sist: suksess.” Den norske terroristen, massmördaren Anders Behring Breivik.

”Tid efter annan inträffar något upprörande som väcker våra instinkter till liv, men därefter fortsätter vi att se varandra i ögonen som om ingenting hänt, och vi lever tillsammans utan att alltför påtagligt slita varandra i stycken. Allt återgår till ordningen; ett blodtörstigt lugn som i sista hand är lika farligt som det tidigare kaos det avbrutit”. E.M. Cioran i Historia och utopi (övers. av Jon Milos)

Nå, låt oss begrunda detta. Breivik ser sig som en kristen tempelriddare av revolutionärt slag. Hans metod är det brutala och dödliga våldets. Hans mål, en väckelse för ”ett nytt Europa”, som tycks motsvara en extremt nationalistiskt dröm om en förgången tid. I sitt manifest – i mycket hög utsträckning en direkt kopiering av UNA-bombaren Ted Kaczynskis manifest från 1995 – går Breivik vilse i en klipp-och-klistra-retorik som saknar egentlig motsvarighet i Europa, en retorik som blandar samman en rad olika ismer och totalitära ideologier. Den sump som blir kvar är viljan att rena, både sig själv som individ, och det samhälle han tillhör. Reningen uttrycks i både etniska och kulturella termer. Han tillämpar, säger han själv, ”den revolutionära metoden”. Läser man orden i citatet ovan så blir man snabbt varse att han levt som han lär. I hela nio år förberedde han dessa massmord. Han uppträdde på ett sätt som inte i något avseende röjde hans mål. Inte ens i de nätfora där han skrev inlägg kunde man ana vad som väntade.

Cioran har i hela sitt författarskap blottlagt de mekanismer – sociala, politiska, kulturella eller religiösa – som utlöser morden och gräver en avgrund mellan medborgarna i ett samhälle. Men han har också, som citatet ovan visar, lärt den bittra läxan: vi har en ansenlig förmåga att sopa igen spåren efter tragedierna och återställa ett ”blodtörstigt lugn”.

Kanske är just detta lugn förutsättningen för att ett samhälle ska fungera, och att det omgärdas både av lagar och tabun. Det största hotet mot Europa tycks för mig vara kombinationen av krackelerande tabun och en allt svajigare juridisk ordning, där parallella rättssystem sakta men säkert växer sig starka. Se Breiviks "revolutionära" typ som ett konkret hot, självklart, men glöm för den sakens skull inte bort de långsammare och mindre spektakulära processerna. Breivik har föregåtts av sådana som Baader-Meinhofgänget, Blekingegade-ligan, Röda Brigaderna (glöm inte bort att det i epoken för "spänningens strategi" i Italien offrades många människoliv), Schakalens gäng i olika europeiska länder och inte minst de islamistiska grupperingar som dödat så många i London och Madrid. De "revolutionära" må ha olika färg på sina fanor, klä sig i olika uniformer och skriva olika slagord, men resultatet av deras aktiviteter är alltid mordet och blodbadet.

Läs också denna text av Dilsa Demirbag-Sten.

Foto: Astrid Nydahl.