Ylva Nydahl (f. Wahlund), 1930-1994Letade på egen hand, i mörkret, när du dansade
lätt plumsande, i långsam gråt,
likt någon som söker efter en drunknande
i mörkt vatten,
och lyssnar efter dem - skräckslagen att förlora
dessa lysande sekunder av ditt sökande
och så din dans allt vildare i mörkret.
(ur Ted Hughes: Brev på födelsedagen,
översättning av Ole Hessler)
lätt plumsande, i långsam gråt,
likt någon som söker efter en drunknande
i mörkt vatten,
och lyssnar efter dem - skräckslagen att förlora
dessa lysande sekunder av ditt sökande
och så din dans allt vildare i mörkret.
(ur Ted Hughes: Brev på födelsedagen,
översättning av Ole Hessler)
Av en händelse hittar jag idag bilden av min mamma. Det är så jag minns henne. Den ena bilden. Den andra bilden finns alltid för mitt inre öga, även om jag försöker sudda ut den. Mamma som anorektiker och drabbad av herr Alzheimers mörka skugga. Ordlösheten, sjunkandet, den alltför tidiga döden. Vad drev henne? Hur tog hon sig dit? Vardagen fanns kvar. Och medan hon dammsugade lägenheten - varje morgon - spelade hon alltid en och samme sångare. Jag tyckte redan som ung att det var på gränsen till outhärdligt, men det var en del av familjen (och den stavades antingen Missionsförbundet eller Frälsningsarmén, mamma och pappa hade sina rötter i var sin rörelse). Det fanns en handfull sånger som spelades, en var denna:
7 kommentarer:
Käre Thomas! Det har gått en tid då jag av olika skäl inte följt några bloggar, ej heller din. Så tittade jag in idag och blev så glad. Så mycket fint och starkt och hemskt och bra och viktigt att läsa!
Birgitta Boucht - jag minns brevväxling du gav ut mellan henne och brodern, Khory-Ghata ska jag minnas, och Lagercrantz och havet och dess- och vår- andhämtning/ hjärtslag.
Dammsuga till O store Gud, javisst, jag arbetar med en kvinna som sjunger den i bilen när hon är ledsen. Så jag tog chansen och lyssnade på länken!
Tack för din blogg
Madeleine
Och jag kommer att tänka på mina barn som då var mindre och just hade lärt sig ett bra Gloria.
Skrålande plockade de undan i rasande fart: Gloria, Gloria, In Excelsis Deum.
Om och om igen.
Ett användningsområde för den religiösa musiken jag inte riktigt hade kunnat föreställa mig.
Men nu ser jag ju att de inte var ensamma om det.
Det billede vi har af vores kære er bedragerisk.
Jeg husker, at da jeg mistede min mor, var der intet billede, jeg kunne ikke fremkalde af hende på nethinden. Det var helt udelukket. Der var dufte, mest dufte, der fik mig til at føle hende, men at se hendes billede kunne jeg ikke før mange år efter.
I tiden efter hendes død gik jeg ind i garderoben, stak ansigtet ind i hendes tøj og snusede til det. Ubeskrivelig nærhed.
Min mor försvann också in i Alzheimern. Hon förstod mig inte då, och heller inte innan. Men det var inte hennes fel.
Du vet kanske om att den sången har en speciell historia. Ursprungligen en bortglömd svensk hymn (av Carl Boberg) blev den översatt och lanserad i USA, där den gjorde en formidabel succé, bl a i väckelsepredikanten Billy Grahams massmöten. Ovetande om detta tog Einar Ekberg hem sången till Sverige igen (som alltså översattes tillbaka till svenska!) och först då blev den även genom hans turnéer här hemma på 50-talet en av de mest kända andliga sångerna.
Einar Ekbergs insjungning finns tyvärr inte på Youtube, men annars är den enligt min mening helt överlägsen alla andra.
Tack till er alla för fina kommentarer! Jag blir rörd och tacksam.
Född 55 och 55 år gammal hör Artur Erikson till mitt livs inventarier. Han sjunger bra onekligen. Där finns ett sväng i fraseringen.
Videon från youtube var smått bisarr i sitt bildspråk.
TJ
Skicka en kommentar