Alfons. This Boy.

Idag är det fyra år sedan Alfons tog sitt sista andetag. Han hade en lång kamp mot cancern bakom sig. Inga fler operationer väntade honom. Inte mer smärta i sjukhusmiljö. Han fick komma hem, och han levde sin allra sista tid hemma hos sin familj, med kusiner och nära människor. Han behövde inte längre vara rädd. Trots att han utsattes för det mest absurda ett barn kunde utsättas för: dödssjukdomen.

Beatles hämtar jag upp ur min egen barndom och låter dem sjunga för Alfons: This Boy. Jag grät när jag hörde den första gången på min pappas ateljé, Lugnet i Malmö. Det var, som så många gånger senare John Lennon som framkallade den känslan i det lilla barnet Thomas. Jag vill dela dessa tårar med mitt barnbarn nu, så många år senare. Här i en tv-konsert 1963. Jag var inte elva fyllda när jag hörde den. Och alldeles självklart är det också att ge Alfons denna, Nowhere Man.

Jag läser i Søren Ulrik Thomsens nya diktsamling Rystet spejl och översätter några korta strofer till minne av Alfons.

"nu när syrenerna blommar
och jag underligt nog är äldre
än min morfar fick bli
så klädd i hans kostym
går jag en tur i den moderna världen
vars obegriplighet är banal
jämfört med att korsa gränsen
från att självklart finnas
till det märkliga att inte vara död."

*

"Som ung tedde sig barndomen för mig
lika avlägsen och overklig som döden"

*

"Mellan alla dessa dikter
om döden och minnet
finns det här plats för 11 rader
om maskrosorna
vars ljus jag också i år hade glömt
på en och samma gång tänds som ett tivoli
och om att falla i var sin sömn
i samma säng
och vakna när natten är djupast
och stillheten störst
men en hand så lätt på sin axel."