Om vikten av rötter och identitet.

Hur ser den tråd ut som förbinder mig med det förflutna och med det kommande? Tråden blir handgriplig i minnet av förfäderna och i leken med barnbarnen. Men den är ändå starkt begränsad. Synfältet smalnar. Man är ytterst ensam i den lilla fliken mellan två mörker, det som föregick födelsen och det som följer på åldrandet.

Många filosofer har ägnat rötterna uppmärksamhet. Vissa har betonat deras betydelse, andra har velat förminska dem. Jag funderar ofta, när jag skriver mig bakåt till resor och fysiska förflyttningar, på hur viktiga mina rötter är. Under en längre tidsrymd har det sagts att den "globala" människan (vad nu det är för sort) skulle behöva mindre av rötter därför att hon ser och omfattas av jordens övriga människor. Just i det resonemanget finns det största misstaget. Utan medvetenheten om de egna rötterna (traditionerna, kulturen, språket, särarten) kan jag inte förstå de andra. Allt är sannerligen inte utbytbart. Det mesta är så starka beståndsdelar av en identitet att de utgör själva det bygge som kan kallas en människa, en individ.

Jag är trött på relativiseringen av alla värden. Det står mig upp i halsen att höra det mediala ältandet om det utbytbara, det som tittar åt ett annat håll om någon skär och karvar i dotterns underliv eller nickar instämmande till en lagstiftning som säger att en kvinnas röst bara är hälften så mycket värd som en mans.

Om jag inte får ha rötter vill jag inte heller sträcka mig mot höjderna. Om jag inte får hävda min egen lilla plats på jorden tappar jag genast intresset för resten. Om jag inte förstår att hävda det jag vet om min egen rot och mitt eget moraliska och kulturella värdesystem, är det lika bra att vara tyst. Så är det och jag tvivlar på att det kan vara på annat sätt.

Foto: Rötter vid en sjö i Finland, september.