Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
söndag 26 september 2010
Ole Hyltoft: Tør du være dansk? Oder til fællesskabet (Hovedland)
Ole Hyltoft, född 1935, har en livslång verksamhet i den danska socialdemokratin bakom sig. Han var ministersekreterare för landets första kulturminister, Julius Bomholt och han har varit både journalist och kulturredaktör på dagstidningen Aktuelt. Han är vice ordförande i styrelsen för Danmarks radio och har ett rikt författarskap bakom sig, bestående av såväl skönlitteratur som sakprosa.
Hyltofts nya bok Tør du være dansk? Oder til fællesskabet är skriven som en kärleksförklaring till friheten och tillhörigheten i det vardagliga Danmark. Det finns något gripande i hans korta texter som griper in i varandra med poesi. Han kan skriva saker som:
"Et sted at vokse op. Et sprog at tale. Et folk at tilhøre. Et arbejde at mestre. Sin natur at være tro".
Som improvisationer kring ett sådant omkväde väver han samman tankarna i texterna. De handlar i grund och botten både om det mest grundläggande i den mänskliga belägenheten, men de handlar också om vad nationell och kulturell identitet är för något. Vad vore vi utan platsen, språket och tillhörigheten? Hyltoft visar att sådan identitet inte har det minsta med chauvinism att göra, rakt tvärtom är det den som utgör grunden för en människa som vill vila i något slags inre frihet.
Ole Hyltoft skriver in sig i en lång dansk tradition. Det kunde se ut som en kliché om jag åberopade Grundtvig, men jag gör det ändå eftersom Hyltoft själv gör det. Det levende ord, Grundtvigs begrepp, kan sägas vara närvarande i Hyltofts texter, som ofta formar sig till kärleksförklaringar, inte bara till Eros i människan utan också till själva den Moder Jord han verkar på. Träden, skogarna, frukterna, blomstren. Hur man kan stanna upp inför det förunderliga i skapelsen.
Hyltoft blir i sitt frihetsmanifest en talesman för yttrande- och tryckfrihet, för en folklighet som omfattar allt det som finns i citatet ovan: platsen, språket, arbetet. Han vänder sig med lika stor självklarhet emot de totalitära läror som härskade under fasans perioder i Europa, nazismen och kommunismen, som han vänder sig emot islam, den växande gruppen muslimer i Europa, dess köns- och gruppapartheid och dess sociala, kulturella och politiska särkrav (som ytterst innebär ett avskaffande av demokratiska konstitutioner).
Ole Hyltoft har skrivit en bok som ter sig osannolikt förnuftig och sympatisk för en svensk. Vem kunde skriva en sådan bok i vårt land? Förmodligen ingen, just för att vi frivilligt avskurit oss från såväl arv och tradition, som från förmågan att uttala en tillhörighet. Därför är den lärorik.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar