Medlöparens psykologi. Lärdomar från de svarta och röda diktaturerna.

”Nej, det var inte bra då, men det var i alla fall bättre än nu. Alla hade jobb och dagisplatser till barnen, sjukvården var fri och man kände sig trygg”. Så, till och med i detalj, har jag hört människor tala om de forna europeiska diktaturerna. I Portugal mötte jag tio år efter nejlikerevolutionen äldre människor som tyckte att Den Nya Staten (d.v.s. fascismen) trots allt varit bättre. ”Man såg nästan inga tiggande zigenare i centrum”, sa en man till mig. Men framför allt är det kring Sovjetunionen, DDR och de andra lydstaterna i det som kallades ”socialismens läger” man talar på det sättet.

Och nog kunde man tala om läger: i dessa länder existerade varken yttrande- eller tryckfrihet. Det märkliga är att många sovjetapologeter instämmer i det och säger ”Nå, vad ska man med yttrandefrihet till om man inte har råd med bostad och mat”. Dessa patetiska ursäkter för ett tyranniskt system som sände miljoner i arbetsläger och döden, som lade en tung, grå filtmatta över hela samhällslivet, paralyserade varje försök till ekonomisk utveckling, tvingade människor att bo i flergenerationsbostäder i bristfälliga och minst sagt eländiga hus i förorterna och som dessutom sände dem i krig mot grannländerna, ter sig just patetiska därför att de ursäktar allt det negativa, förlamande och förtryckande.

Imre Kertész har varit inne på ämnet många gånger. I sin text Kommer Europa att återuppstå, i samlingen Det landsförvisade språket, skriver han om den känsla som medborgarna i dessa nationer bar på, en känsla av att vara prisgivna åt ett öde de inte kunde påverka:

”Alla önskade sammanbrottet, men ingen trodde på det, ingen ville det. Och när det väl var ett faktum, utan att de själva hade bidragit till det, såg de sig omkring i den nya situationen bländade och tämligen oförstående, när det inte var med motvilja. De kunde inte känna sig som deltagare eller rentav huvudaktörer i ett stort drama, ty det fanns ingen handling som skulle ha förädlat de befriade starka känslor, som skulle ha upphöjt detta stora sammanbrott till en äkta pånyttfödelse. Därför kunde fortsättningen inte bli något annat än en ömklig överlevnad. Statstotalitarismen och den därmed följande nationella existensform som innebar kollaboration med ockupanten är inte bara en maktpolitiskt utan också en psykologisk struktur – med perversioner och förödmjukelser men också frustrerade små intimiteter, kvalmig nostalgi efter beroendets hjordupplevelse, den infantila ansvarslöshetens smutsiga frihet och djupt förakt för alla dem som inte lever detta liv och inte talar de invigdas hemliga språk.”

Det är en mycket hård dom Imre Kertész fäller över denna ”mellaneuropeiska människa” som formades – och lät sig formas – av den sovjetiska maktens satellitstater. Den drabbar också honom själv, och mycket i hans författarskap kretsar kring en sådan självrannsakan. Men vad viktigare är: den sätter fingret på det slags nostalgi som odlas av medborgarna själva: alla de sovjetmedborgare som hand i hand med DDR-medborgarna och alla de andra satelliternas ”nya” människotyp frivillig lät sig inlemmas i en existensform som hade kollaborationen som grundförutsättning. Det är inget att sätta sig på höga hästar över. Men det är en viktig lärdom.

Den längtan efter sammanbrottet som hela tiden kvävdes av kollaborationens aktiva eller passiva medgivande kunde inte ta sig andra uttryck än i nostalgin: daghemsplatserna var säkrade, var och en hade sin plats i det gigantiska postindustriella projekt som alltmer kom att vetta åt en rent militärt organiserad samhällsstruktur, där arbetaren var mer av soldat och där varje medborgare redan vid födseln hade sin plats inskriven i framtidens glada rike. När allt bröt samman fanns det inget utrymme för sentimentalitet. De som hängav sig åt nostalgin fick finna sig i att aldrig kunna blicka mot en alternativ väg; för dem fanns det bara en och den ledde bakåt, tillbaka till statstotalitarismen.

Imre Kertész bok är översatt av Ervin Rosenberg. Foto: A. Nydahl.