Hjärnjonglören typ

Har du mött mingelmunken, skitkastaren, ochtjock, floskelgrubblaren, globaldemokraten eller svindelbinderskan? Det har du säkert gjort, men du har bara inte sett och hört konsekvensen i deras agerande och kunnat namnge dem. Det är ju så med den moderna människan att hon måste ha något som är större än det egna namnet, en identitet som sänder ut starka igenkänningsfaktorer, som gör henne till en beståndsdel av något större; en moralisk, politisk, kulturell eller religiös grupp eller en historisk uppgift där godheten kan manifesteras. Eller så är det bara så att man hör till den allt större grupp människor som anammar de senaste modeuttrycken i massmedierna eller rännstenen: typ, i nuläget, varumärke eller något fjärde och tionde.

Nå, det är just Hjärnjonglören typ som handlar om dessa figurer; ömsint, vredgat, elakt, roligt och typiskt som bara Peter Handberg kan. Han kan ju dessutom sin historia, och nog känner man hur det finns trådar tillbaka till en centraleuropeisk tradition av vass politisk humor och satir. Jag ska inte gå närmare in på den, eftersom den naturligtvis är helt borta ur vår samtids kunskap, men jag kan försäkra att jag menar något positivt när jag säger det. Peter Handberg är känd både som översättare och introduktör. I fjol fick han Rumänska kulturinstitutets Sorescu-pris och tidigare i år gav Svenska Akademien honom Axel Hirschs pris. Det är inte vem som helst som får det. Och Handberg är inte vem som helst. I sina egna böcker visar han gång på gång sin stora kunskap om kultursfärer som vi får veta allt mindre om i det amerikaniserat utarmade Sverige. Han skriver med samma självklara pondus om tyska frågor, som om baltiska.

Det är kanske alldeles typiskt att hans bok utges av Ersatz, detta fina lilla förlag som ger oss både de klassiska, men bortglömda författarna från Ryssland, som ger oss klassiker som Nelly Sachs och Boris Pasternak, eller (mycket riktigt sammanställd och översatt av Peter Handberg) Else Lasker-Schüler. Handberg verkar i en tradition. Han håller den aktivt vid liv och öppnar dörrar in i världar de flesta inte ens snubblat över på vägen till stadsfestivalerna eller hamburgerbiograferna. Kanske skulle man också påpeka att texten om mingelmunken avgjort är bokens roligaste. Den beskriver tillståndet i Svenska kyrkan så dräpande att dess satir hade kunnat tas för rena rama verkligheten.

*

För ganska exakt ett år sedan skrev jag om hans då nyutgivna bok:

Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin (Natur & Kultur).

Kan man betrakta det förflutna som en mörk tid – sedd ur ett ljust perspektiv? Jag tror att vi efterkrigsbarn fostrades i den andan. Våra föräldrar berättade om förintelsen, pappa om sitt arbete som värnpliktig med de vita bussarna som förde överlevande till Sverige. Underförstått i allt vi fick veta låg orden ”Aldrig mer”. Med åren kom jag att förstå att detta begrepp var mer en besvärjelse än ett löfte som hade någon förbindelse med den verkliga världen. Vi levde trots allt i ett kallt krig. Också Europa var delat och en stor del av världens folk levde i diktaturer. När Berlinmuren byggdes var det väl mer ett slags bekräftelse av rådande omständigheter.

Peter Handbergs blick i Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin är just så okorrumperat mörk som man måste kräva av murens krönikör. Och han anklagar ingen för att inte ha förstått, även om det naturligtvis finns en vilja till uppgörelse med vår egen kulturkrets. Ingvar Carlsson får symbolisera denna blåögda kompromissvilja, Carlsson som för Sveriges räkning sitter och smickrar diktatorn själv i DDR, bara kort tid innan muren faller. Handbergs nya bok med murens Berlin som nav fyller i betydande luckor i den svenska diskussionen. Muren, den som alltjämt tycks tjäna som symbol för ”fred” och ”antifascism” hos människor som tror att den både handgripligt och som metafor räddade världen undan ett kärnvapenkrig, framstår här som just den dödliga mekanism den var: stänga inne i ofrihet och döda var och en som ville trotsa dessa villkor.

Det finns två saker som är iögonfallande hos Handberg: å ena sidan hur han förankrar allt han skriver i en personlig erfarenhet, här ända ner i barndomens landskap, å andra sidan hur han med sin beläsenhet och kunskap redovisar de stora sammanhangen. Han har tidigare visat det i Undergångens skuggor (2007) och Kärleksgraven (2008). Där låg fokus på de baltiska länderna, här är det Berlin, DDR, Polen och delvis också andra länder i östblocket när så är befogat – t.ex. för att berätta om de människor som tog sig till Bulgarien i ett fåfängt hopp om att det där skulle vara lättare att fly.

”För den som iscensätter olyckan måste katastroferna räknas som succéer” skriver Handberg och fortsätter: ”Kanske är Hitler i den meningen en av de få som verkligen lyckats förverkliga sig själv”. Tanken svindlar. Han lovade att förvandla Tyskland och fick folket med sig. Tolv år senare låg hela landet i spillror, liksom stora delar av Europa, skövlat, plundrat, bombat och massmördat efter Hitlers och nazismens krig. Förintelsen skulle för framtiden bli ett slags milstolpe: den industriella massförintelsen var alltså möjlig. Varje dag påminns vi om det som skedde.

Naturligtvis ska man ha bakgrunden klar för sig när man läser om det Europa som sedan uppenbarade sig. När Handberg reser i Polen, gör han det i gamla tyskbygder där befolkningen nu är helt polsk och där de flesta varken vill bli påminda eller ens tala om det förflutna. Han sitter på de sunkigast tänkbara krogar, bor på hotell där man till natten får en kliande filt utan lakan, vandrar längst leriga gator och försöker knyta samman orternas gamla tyska namn med de samtida, polska. Det är i ordets rätta bemärkelse en helvetesvandring. Bara så här kan helvetet se ut, så länge det inte är en metafor. Helvetet som en plats av nöd och elände, en plats där man säljer sina flickor som prostituerade till hotellgästerna och där döden lurar i minsta fyllebråk.

Men muren då? Jo, den är centrum för boken. Och Peter Handberg gör de frihetslängtande människornas försök att fly över muren till levande, verkligt torterade, verkligt mördade, individer. Han ger dem namn och historia, han berättar hur de dödades av gränsvakterna. Och han låter de överlevande blicka tillbaka, ge ett långt perspektiv på sina lidanden och drömmar, och vad det var som krossade dem.

Muren ja. Och ändå är det inte muren som blir mitt minne av denna bok: det blir snarare de inre murar och fängelser människor bär i fruktan för en övermäktig härskare, vardagens tysta lidande och svordomar, försöken att överleva trots allt. Och vid sidan av det också Peter Handbergs berättelse om de egna miljöerna, vännerna och händelserna i Berlin. Om kärleksmöten och konstnärsdrömmar, om kollektivboende och drogmissbruk, om allt det som har med tiden fram till 1989 att göra. Och med tiden efter det. Styrkan hos Peter Handberg ligger i att han inlemmar sitt ämne – muren, döden vid muren – i ett sammanhang som också är ett slags personlig livsessä, en berättelse om människans villkor i Europa idag.