Varje dag vandrar vi utmed den tunna linje som skiljer oss från dödens schakt. Det blir jag starkt påmind om i Péter Nádas Egen död.Huvudpersonen är en 51-årig, vältränad, frisk och aktiv yrkesmänniska, på toppen av sin kraft tycker han själv, som plötsligt medan han är på väg med ett korrektur, drabbas av märkliga fenomen: illamående, yrsel, en känsla av att luften tar slut, att han själv inte får någon luft i sig, oavsett om han är inomhus eller utomhus. Om denna huvudperson är identisk med författaren får vi aldrig veta (se not nederst).
Han konstaterar att han alltsedan uppvaknandet den dagen märkt att något var fel, han förstår bara inte vad. Han tycks finnas i en kupa, som betraktar omgivningen som overklig, också när han sitter mitt emot en kvinna som räcker fram ett papper för honom att underteckna. Därifrån rusar han till tandläkaren, och väl ute igen säger han att att han egentligen borde hålla tyst om detta, tills han tycker sig förlora också orden. Allt svindlar för honom och han konstaterar: ”Om anden inte minns blir kroppen obegriplig”.
På Hotel Gellért försöker han komma tillbaka till livet, lyckas beställa in ett glas vin och en soppa. Men också där saknas det luft. Han stirrar på sin tallrik oförmögen att röra den. Till servitören säger han att han mår dåligt och snabbt måste få betala. Just det här avsnittet är berättelsens höjdpunkt, här står allt och väger och Nádas beskriver både de fysiska och de psykiska fenomen som berättaren genomfars av. Också när berättaren banar sig väg med den kropp han kallar ”en blygrå massa”, ut till en taxi och hem, följer man hans kamp mot döden och tror på varje stapplande steg hans berättelse tar.
Från denna punkt börjar berättelsen bokstavligt talat ett nytt kapitel. Mannen befinner sig nu i ambulansen, han tycker det är märkligt att sirenerna är på, för hans skull, ”i det stora hela var min kontakt med de andra bruten.” Resten av berättelsen skildrar de absurda scener som möter en patient på en akutavdelning. Porträtten av sköterskor och läkare är så starka att man ser dem framför sig, inte minst ”den storväxta kvinnan, som fortsatte att mumsa på sin gurka”, hon som senare ska ge upp ett skrik när allt vänder och berättaren återkommer till livet.
Det som tilltalar mig mest med Egen död är att den växlar mellan ett episkt, rakt berättande och en nästan aforistisk kortprosa. Dessa korta stycken, för det mesta bara några rader på en annars vit sida, sammanfattar både ett inre och ett yttre skeende. När berättaren återkommer till livet gör han det ännu en gång via sin mors födelsekanal och så blir metaforerna om liv och död giltiga. Han ser sig själv födas och det som kunnat bli hans död blev istället hans förlossningsavdelning.
Not: Översättaren Ervin Rosenberg tillägger: "Om detta bara så mycket: Nádas skriver om sig själv, det är faktum. Han själv var kliniskt död våren 1993, det vet jag. Jag arbetade då på översättningen av Minnesanteckningarnas bok. Ställde frågor till honom i brev, varje gång jag behövde klara ut något. Han svarade tålmodigt. Plötsligt blev det slut. Långt senare, månader senare, berättade han anledningen till tystnaden: det var döden, den kliniska döden."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar