Dubravka Ugrešić: Den ovillkorliga kapitulationens museum + Smärtans ministerium.

Dubravka Ugrešić: Den ovillkorliga kapitulationens museum, 1996, (Bonniers Panache 2000, i svensk översättning av Djordje Zarkovic). Dubravka Ugrešić: Smärtans ministerium (Bonniers Panache 2005, i svensk översättning av Djordje Zarkovic).

När 1990-talets Balkankrig befann sig i sitt mest intensiva skede – anfallet på Kroatien var fullbordat och Bosnien stod sedan ett år i brand, lämnade litteraturhistorikern och författaren Dubravka Ugrešić sin födelsestad, kroatiska Zagreb. Vid sidan av sina skönlitterära verk (romaner, noveller, barnböcker) har hon skrivit ett stort antal essäer.

På svenska utkom 2000 Den ovillkorliga kapitulationens museum och 2005 Smärtans ministerium. För båda dessa böcker gäller ett slags genreöverskridande prosa, där den litterära berättelsen sprängs sönder i och präglas av en essäistisk ton. Det kanske värdefullaste av allt med denna metod är att den saknar alla inslag av feghet, författarinnan understryker visserligen att hon inte är identisk med böckernas huvudperson, men tillåter sig samtidigt att med både biografi och text upphäva sitt påstående. I den meningen liknar hennes böcker mer litterära essäer än romaner. Hon skriver medvetna försök att förstå det som hände under krigen, och hur det präglat exiltillvaron för alla de människor som flydde.

Själv levde hon när hon skrev dessa böcker i bland annat Amsterdam, och det är också dit handlingen är förlagd i den andra boken (i den första stod exilens tillfälliga pålar nerkörda i Berlin). Den uppenbara skillnaden mellan de två böckerna är att den första tycks bestå av hundratals snabbt förbiflimrande minnesbilder, anteckningar, nedslag i vardagen, medan den andra är mer sammanhållen och entydigt geografiskt förankrad.

I bokens inledning finns en dikt av Marina Tsvetajeva, som bland annat säger: ”Ej ens det kära modersmålet/frestar mig med sin honungsstämma./På vilket språk den som jag möter/ inte förstår mig, gör detsamma”.

Alldeles oavsett vad ”vi” står för i hennes avslutande berättelse om förortens destruktivitet, förstörelse och våld, tycks den mig kunna handla om mänskligheten som sådan, i ett slags ursinnig pessimism av samma slag som EM Cioran brukade redovisa: ”Vi är barbarer. Vi har inget alfabet, vi lämnar vår underskrift i vinden. Vi ger ifrån oss ljud. Vi skriver under med skrik, röster, vrål och spott. Så markerar vi vårt revir (…) Vi krossar rutor, vi åstadkommer smällar, fyrverkerier är vår favorit-underhållning. Ljudet är vårt alfabet, oväsendet som vi åstadkommer är det enda beviset på att vi existerar, smällarna är de enda spår vi lämnar efter oss.”

Exilen är diktaturens tydligaste frukt. Över hela Europa och inte minst i Sverige lever människor i exil. Jag syftar inte på den postmoderna bidrags-migrationen som styrs av internationella maffior. Jag syftar inte hellet på det bedrägeri som går under namnet ”anhöriginvandring” eller på kapitulationen för mindre nogräknade krigsherrars allierade. Varje sådan social rörelse bygger på noga uträknade kalkyler och vinsten hamnar alltid hos maffian och krigsherrarna, aldrig hos migranten eller mottagarlandet. Dagens globala brottssyndikat har sedan länge etablerat denna migration som en minst lika profitabel näring som narkotikan och vapnen.

Nej, jag syftar på den enskilda individer som i varje 1900-talsdiktatur tvingats i exil, därför att deras ord, tankar och blotta existens varit ett hot mot regimen. Vi har sett många sådana diktaturer, nazistiska, fascistiska och kommunistiska. Dubravka Ugrešić tvingades av diktaturens krigföring i sådan exil.

”För en människa i exil känns exiltillståndet som ett slags ständig, säregen känslighet för ljud, för en melodi; ibland känner man att exilen inte är något annat än en sorts omedvetet musikminne” skriver hon i Den ovillkorliga kapitulationens museum.

Allt detta är naturligtvis fragment av det tidigare livet. Det hon bär med sig för alltid, även om hon aldrig återser födelseorten. Kapitulationens museum är därför inte bara fyllt av små saker (möbler, skåp, dockor, mattor, tavlor etc) utan också, och minst lika viktigt av ljud, melodier, smaker, dofter.

Jugoslavien hade under Tito rykte om sig att vara ett öppet, nästan liberalt land, där kommunistpartiet accepterat både marknadsekonomin och det fria ordet. Det är en beskrivning som har väldigt lite med sanningen att göra. Bara för att Partiet hade sprickor i sin makt, innebar det inte att människor levde i frihet.

I samma ögonblick som de jugoslaviska kommunisternas förbund togs över av nationalisterna, med Slobodan Milošević i spetsen, var det inte långt kvar till katastrofen. De post-jugoslaviska krigen var minst av allt inbördeskrig. De var territoriella krig som planerats i den totalitära regimens styrelse, i centrala och regionala maktcentra där vapen kunde delas ut i god tid till de krafter som skulle genomföra förändringen av kartan. Både i Belgrad och Zagreb fanns det sådana, färdiga kartor. Dubravka Ugrešić är bara ett av många offer för dessa despoters handlingar. I hennes texter kan vi frilägga både orsak och verkan. I bästa fall kan vi också erfara smärtan.