Miklós Radnóti (1909-1944): Krig, död, kärlek (Brända Böcker Förlag, översättning av Ove Berglund)

Brända Böcker Förlag heter det. Eldsjälen Ove Berglund ger där framför allt ut ungersk poesi i svensk översättning. Förnämliga poeter i vackra böcker: Sándor Kányádi, Attila József, Mihály Babits, Sándor Weores.

Det senaste i raden är Miklós Radnóti i volymen Krig, död, kärlek som alldeles nyligen kommit från tryckeriet. Jag hade visserligen hört talas om hans namn tidigare, i samband med den ungerska utvecklingen under nazismen och förintelsen. Men som poet är han en ny bekantskap.

Berglund skriver: "Radnóti fördes till arbetsläger under 4 månader 1940, tio månader 1942-43, och slutligen i maj 1944 till läger i Bor i Serbien. Under senhösten, när ryssarna kom närmare, utrymdes lägret och fångarna tvingades att marschera mot Österrike. Nära Abda i nordvästra Ungern avrättades den utmattade Radnóti tillsammans med ett tjugotal andra, och alla begravdes i en massgrav. Graven öppnades 1946, Radnóti identifierades, och i hans jacka fann man en anteckningsbok, den så kallade Borboken, som innehöll tio dikter."

Radnóti debuterade 1930 med en diktsamling, och sedan kom nya böcker och häften under några år på 1930-talet. Han publicerades också postumt med samlingen Fradgad himmel 1946. Trots att han var född jude vill Radnóti se sig som enbart ungrare, han blev katolik och "kände sig delaktig i en europeisk kultur som vilade på den klassiska grekiska" (Berglund).

Här några korta diktfragment:

Fradgan vräker sig över månen,
och ilskan drar där en giftgrön strimma.
Jag rullar mig en cigarett, långsamt
och noggrant. Jag lever.

(ur Fradgad himmel)

*

Jag kan inte veta vad denna bygd är för andra,
för mig är den ett fosterland. Lågorna nu famnar
mitt lilla land, min så avlägsna barndoms värld.
Från denna trakt har jag grott som skottet på ett träd
och hoppas att min kropp en dag här ska begravas.
Jag är hemma här. Om ibland en buske skadas
jag känner väl dess namn och doften av dess blommor.

(ur Jag kan inte veta...)

*

Ifrån fönstret jag sett berget
men mig har berget inte sett.
Från mitt gömsle skriver pennan
en dikt, fast allt går ut på ett.

(ur Den landsförvisade)

*

Jag föll vid hans sida, han rullade över,
kroppen som en sträng på väg att brista.
Nackskott. - Det blir också ditt slut...
ligg nu bara still, viskade jag till mig själv.

(ur Vykort 4)