Under rubriken Reaktionära betraktelser skrev Horace Engdahl en gång i DN. Det är inte ofta man läser någonting på den här nivån i en dagstidning. Horace Engdahl citerar bland annat Madame de Staël som skrev "att uppfinnandet av nya ord är ett säkert symtom på idétorka". Samtida svenskspråkig litteratur, på båda sidor Östersjön, kanske faller under denna kategori?*
Engdahl som aforistiker och tänkare är något som går utöver det vanliga harvandet i samtidens litteratur. Den, som för det mesta är magert postmodern, saknar plats i mitt hjärta. Engdahl tycks gripa in i det fält av allvar som jag annars helst umgås med, hos Montaigne, Cioran, Bernhard, Kertész.
Att kalla dessa texter för reaktionära är mitt i prick. Inget begrepp kan som det få den rättänkande liberalen eller socialisten att rygga tillbaka. Men hans texter är i ordets rätta mening reaktionära: de är skrivna i reaktion på samtiden. Smaka:
"Att trollbinda är sjaskigt".
"Teorier skapas för att förhindra att någon skall komma till en annan, farligare slutsats."
"Genom att ljuga erkänner människan att hon är ansvarig för sina handlingar".
*
Det är bara att erkänna: jag är också en reaktionär människa. Inga beskyllningar biter längre på mig. När jag ser den frejdighet som utmärker Horace Engdahls sätt att använda begreppet reaktionär så ställer jag mig gärna på samma plats och försöker betrakta världen och livet från den. Ingen plats kan ändå vara värre än den som tycks räcka för massan: konsumismens, schlagersångens, popkulturens och den kollektiva, förstatligade och politiskt godkända fördumningens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar