Fascismens färger och former.

”Den allvarligaste förebråelse man kan rikta mot polisstaterna är att de tvingar en att av försiktighetsskäl förstöra brev och dagböcker, det vill säga det minst förljugna inom litteraturen”

”Omedvetenheten är ett fosterland, medvetenheten en landsflykt”.

"Efter vissa upplevelser borde man byta namn, eftersom man ju faktiskt inte längre är densamme."

Citaten hämtade ur EM Ciorans Om olägenheten i att vara född (Bonniers Panache, översättning av Lasse Söderberg, 1986).

*

Så mycket, alldeles för mycket, blev det igår, denna förbannade dag då jag satt rastlös hos läkaren och han aldrig kom, hur receptionen sökte och sökte och fick svaret att han glömt bort sina patienter, så mycket, alldeles för mycket blev det, när jag såg att de nätsidor som vill försvara demokratin, yttrande- och tryckfriheten, faller i farstun för ungerska fascister, så mycket det blev, och Cecilia Bartoli sjöng kastratsångarnas mästerverk för mig, jag såg henne byta kön där på filmen, såg henne bli man som inte är man, såg henne vara kvinna som sjöng det de manliga kastraterna sjungit, så mycket det blev, en dag som igår, då jag kände hur strupen drogs samman till ett skri, en viskning, en vädjan och jag undrade om tiden var kommen att helt stänga av för den vidriga, korrumperade politiken, spelet som pågår, fascismen som smyger kring i alla slags färger, hur den europeiska kontinenten säljs till lägstbjudande, hur det vi vuxit upp i och älskat också kan sjunka, så snabbt, så snabbt att inget av det vi trodde var möjligt plötsligt är det, inför våra ögon, så mycket, alldeles för mycket blev det igår.

*

Med Göran Häggs bok Mussolini - en studie i makt kan man tala om en biografi som på vårt språk för första gången ger ett rejält perspektiv på vem denne man var. Jag funderar på det faktum att ordet fascism används, brukas och missbrukas till höger och vänster. Vid sidan av standardrepertoarens könsord är väl fascist en av de anklagelser eller skällsord som används flitigast i vår kultur. Och då betyder det allt - och inget. Men fanns det en politisk ideologi som hette fascism? Ja, det gjorde det, och denna ideologi analyserar Hägg föredömligt. Hans porträtt av mannen som först var socialist och sedan blev fascismens ideolog och statsman - men också av mannen som katastrof och undergångssymbol - är föredömlig. Det finns en aspekt av Mussolini som särskilt intresserar mig och som Hägg berör ganska ingående: nämligen dess förbindelse med det moderna välfärdsprojektet. Under Mussolini genomfördes en rad reformer som vi här i Sverige framförallt förknippar med socialdemokratin. När jämförelser mellan Mussolini och Per Albin Hansson görs brukar de flesta läsare rygga tillbaka. Här finns verkligen skäl att läsa och lära. En annan sida som inte vanligtvis framhålls är hur djup klyftan mellan fascismen och nazismen var. Mussolini såg med avsmak på Hitler och hans judehat. Men Hitler hade Mussolini som idol. När de två så småningom förenades av kriget och ödet var det också inledningen på den katastrof som skulle leda fram till Saló-republiken, massakrerna, judedeportationerna och förstörelsen av Italien.

*

Så idag gör jag ett nytt försök. De ungerska fascisterna i Jobbik har sina trogna allierade, också i Sverige. Vad de kallar sig spelar inte stor roll. Fascismen är densamma, men om man tror att den ser likadan ut som förra gången misstar man sig. Kanske är Ungern unikt i det avseendet, där fascisternas uniformer, kängor och fanor är alltför lika det förgångnas.

*

Det är femton år sedan de rusiga nationalisterna gick in i Srebrenica för att mörda. De lyckades i sitt uppdrag. Sedan general Mladic fått rufsa några småpojkar i håret medan tv-kamerorna gick kunde de ta fram knivar, pistoler, gevär och granater. Var det 8.000 som mördades - ja, så många var det, män, ynglingar, småpojkar. I den historieskrivning vi nu får oss till livs kallas de mördade för "muslimer". Jag menar att det är en felaktig beskrivning. De var och förblir bosniaker. De var inte mer "muslimer" än jag är "kristen". De människor som inte definierade sig som kroater eller serber stod på både Milošević och Tudjmans dödslistor. Bosnien skulle delas och hälften skulle gå till Serbien och hälften till Kroatien. Det gick inte som herrarna i Belgrad, Pale och Zagreb tänkt sig. De före detta jugoslaviska folken - minns parollen Enhet och Broderskap - gick i sina ledares fälla och skar halsen av varandra. Av de drömda storrikena blev bara små pusselbitar kvar. Offer för hela detta blodbad blev bosniaker, serber, kroater, montenegriner, makedonier, albaner, slovener, romer, judar, ungrare och andra identitets- och/eller namnlösa. Kriget och massakrerna ledde däremot fram till det som inte fanns före kriget: islamism, fundamentalism och sekterism. Före kriget levde människor i så kallade blandäktenskap, vilket innebar att kärleken fört dem samman, inte etniciteten. I kriget gjorde man allt för att slå sönder varje form av kärlek som inte var "etniskt ren". Men några saudiska, wahabitiska moskéer fanns inte i Sarajevo före kriget. Kvinnor i niqab kunde man inte se i Sarajevo före 1992. Nu kan man. Krigets facit är som alltid svart och plågsamt.

*

Hur ser fascismen ut idag, i detta land, när september går mot sitt slut? Man gör ett grundläggande fel om man tror att fascisterna ska marschera i samma svarta uniformer, eller att de, som Jobbik, ska damma av gamla symboler och fanor. Fascismen har många olika färger (idag är den snarare grön - som jihads fana - än svart), många olika framgångsvägar (särkrav istället för eller parallellt med våld). Jag är helt säker på att de som nu skriker allra högst om fascism på ett avgörande sätt ser fel, tar fel och gör fel. Folkhemmet skakar, men allt är sken, inbillning och lögn. Skakningen känns lik förbannat, som om stolen man sitter i skulle falla omkull. Hur kan det komma sig att vi befinner oss i denna situation, där svart blir vitt, upp blir ner och falskt blir sant?