lördag 16 november 2024

Patrick Modiano: Seine (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning: Ragna Essén)

 

Jag har, som bekant, stora svårigheter att läsa. Om jag lyckas så minns jag nästan inte alls vad jag läst. Det är den hemska summan av min sjukdom. Nå, eftersom jag nu fick Seine av Elisabeth Grate, ville jag i alla fall slå ett slag för den. Det gör jag med förlagets egen text. Och, vill jag tillägga, med min recension av den intimt förbundna Lilla smycket, som jag publicerade här i bloggen för tolv år sedan.


***

 

Paris, 1940-tal. Berättarjaget är en blyg artonåring som går en kurs på en teaterskola.

 

Tre kvällar i veckan är det »gruppövning». Det är när stjärnan på kursen, kamraterna emellan kallad »grevinnan», har vunnit första pris i drama i den årliga tävlingen, som han får syn på en liten flicka som sover i en av de röda sammetsfåtöljerna längst bak i salen. Hon visar sig vara dotter till »grevinnan» som gett henne smeknamnet Lilla smycket.

 

Långt senare är det Lilla smycket själv som är berättaren i den roman av Patrick Modiano som bär hennes namn.

 

Den franske författaren Patrick Modiano, född 1945, har med sina starkt personliga romaner, där handlingen nästan alltid utspelar sig i Paris, sedan länge en hängiven publik såväl i hemlandet som utomlands. Patrick Modiano tilldelades 2014 års Nobelpris i litteratur »för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld». 

 

***

 

Och så måste jag berätta för er bloggläsare!

 

Det nedanstående publicerade jag här i bloggen, måndagen 22 oktober 2012. Vad har det med saken att göra? De två böcker hör ihop. I mycket hög grad. Om du läser nedanstående har du en självklar ingång till det som står här ovan om den vackra miniatyren Seine, just utkommen.

 


Patrick Modiano: Lilla smycket (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Pontus Grate)

 

Huvudperson och berättare i Patrick Modianos Lilla smycket är artonåriga Thérèse Cardères i Paris. Jag har läst boken nästan som jag läser poesi. Sett fragmenten läggas intill varandra. Lyssnat på rösterna. Försökt reda ut vilken tråd som leder vart och varför. Det finns en bedräglig enkelhet i denna vackra lilla roman. Man måste gå tillbaka in i den när man är färdig, för att först då se hur den hänger samman. Hon är alltså arton år. Hon vet att hennes mamma föddes 1907 och rimligen inte kan finnas kvar i jordelivet. Men det är ändå mamman hon ser i den kvinna som hon får ögonen på nere på metrostationen Châtelet. Hon bär en gul kappa, och det är som om kappans färg får Thérèse att som en sömngångare följa efter henne.

 

"Jag erinrar mig ett foto, ett av de få foton jag har kvar av min mor. Ansiktet är upplyst som om en strålkastare hade fått det att framträda ur natten."

 

Mamman är försvunnen. Förmodat död i Marocko. Eftersom jag vet att Modiano i sitt författarskap mycket uppehållit sig kring alla de försvunna efter andra världskriget, och vid det judiska ödets alla utplånade namn och ansikten, läser jag in en sådan tematik också här  (spelar den gula kappan också en sådan roll att den leder tankarna till de gula judestjärnorna på kläderna?).

 

Allt som händer Thérèse i hennes tröstlösa vandringar och möten belyses av kvinnan på metrostationen, hon som kunde ge mamman kropp och närvaro på nytt. Och Thérèse blir barnvakt i en familj där både den lilla flickan och hennes föräldrar spelar roller som tycks hämtade ur Thérèses eget liv. Hon ser hur mycket som stämmer överens. Är hon verkligen närvarande hos denna familj, Véra och Michel Valadier, eller är det sitt eget liv hon spelar upp?

Det finns ett antal personer i Thérèses vandring, som fäster i minnet. Den kvinnliga apotekaren som hjälper henne, som till och med sover hos henne som tröst och hjälp, i det eländiga hyresrummet på Rue Coustou, har en särskild lyskraft, kanske som en symbolisk påhälsning av det verkliga livet, där man både måste äta och dricka för att överleva.

Miljön på gatan där hon bor, den som förstärker drömkänslan, är stripteasens och kabaréernas. Gatan där hon bor kan utstråla både farlighet och trygghet. När romanen går mot sitt slut är det som om apotekarens ord och hennes mediciner får Thérèse att tryggt gå hem. Hon har choklad och mineralvatten med sig.

 

"I mitt rum satte jag mig på sängkanten, vänd mot fönstret. Jag ställde vattenflaskan på golvet och lade chokladkakan på sängen. Jag öppnade en av de burkar som apotekaren hade gett mig och hällde en del av innehållet i handflatan. Små vita tabletter. Jag stoppade dem i munnen och svalde ner dem med en klunk vatten som jag tog direkt ur flaskan. Sedan tuggade jag i mig en bit choklad. Och så gjorde jag om processen flera gånger. Det var lättare att svälja med hjälp av chokladen."

 

 Det är kanske inte döden som väntar. Det är möjligen ett nytt liv.

 

 

Inga kommentarer: