Mad, aldrig dyster, och Nietzsche: Vardagligheter, plågor och krigets närvaro

Vaddå, jag dyster? Jag läser Mad. Så hette det
och det är både förlåtet och bortglömt. What, me worry? skrev Alfred E. Neuman.

Nietzsche, ett "stråk av dysterhet" och
att leva i samklang med sitt öde?

Det som kunde kallas vardagligheter ligger långt bakom mig. Jag ska inte orda om det i dag, eftersom det alltid är vad den muntre kallar "jämna plågor."

Det finns däremot ett par saker som på ett existentiellt/politiskt plan plågar oss mer. För det första undrar jag över meningen med att slicka den turkiske sultanen. Alla vet att han styr spillrorna av det forna, ottomanska riket, så som despoter alltid styrt: genom att krossa all inhemsk opposition, förtrycka alla minoriteter inom landets gränser, delta i militära operationer i grannländer. 

Som NATO-medlem är Turkiet inte mer värt än de andra medlemmarna. De har inga speciella privilegier eller skyldigheter. De är således på samma bana som Danmark och Portugal, för att nämna två exempel. Ändå kräver Erdogan och hans styrande maffia lydnad av oss! 

Det är något oerhört och extraordinärt att svenska politiker spelar med i detta spel och det vore skäl nog att skicka dem till historiens soptipp. Man kunde börja med Tidö-gänget och den allt pinsammare medlöparen SD. Sedan kunde man gå vidare med den svenska oppositionen, som förstås bara är en parodi på begreppets innebörd.

Allt detta ska förstås och betraktas mot bakgrund av Putinfascismens invasion och militära förstörelse av Ukraina. Hade Ryssland varit en annan typ av nation - imperium! - skulle man ha levt i fredligt samförstånd med sina grannar. 

För Putins maffia - politikens äktenskap med militären - är det precis tvärtom. De tycks betrakta varje övergrepp som ett steg framåt i den egna "civilisationens" uppbyggnad. Att vi i Sverige lever i skuggan av detta brutala angreppskrig är förstås den centrala faktorn, som i sig bestämmer det mesta av skeendet, agerandet och beslutsfattandet. I och med Rysslands fascism är ett totalt oberoende en omöjlighet, det vet och förstår de flesta av oss.

Vad kan man göra bortom Mad och Nietzsche? Man kan fortsätta läsa, studera, förkovra sig. Till vilken mening och nytta då? Den avgör man ju själv. Jag har avgjort min.