Rabindranath Tagore: Farande fåglar

”Människorna är grymma, men människan är god.”

”Jag är ett barn i mörkret. Genom nattens täcke sträcker jag mina händer efter dig, min Moder.”

”Människan uppenbarar sig inte i sin historia; hon kämpar sig fram genom den.”

”Jag tackar dig, att jag inte är något av maktens hjul, utan är ett med de levande varelser, som krossas av det.”

Valeria Parrella: Väntrum (Astor förlag, översättning av Ida Andersen)

Ny författare. Ny roman. Ja, det är så jag närmar mig Valeria Parrellas första roman från 2008, som finns i svensk översättning på Astor förlag. Valeria Parrella är född 1974 och har bakom sig också en novellsamling. Förlaget berättar att hon föddes ”i Torre del Greco och bor idag i Neapel. Hon har bland annat studerat litteraturvetenskap, latin och grekiska. Det litterära genombrottet kom med novellsamlingen Mosca più balena (2003). Parrella skriver även radioteater och arbetar just nu med ett operalibretto. Hon är en av de författare som bidragit till att vitalisera och förnya dagens italienska litteratur. Hennes böcker finns översatta till ett flertal språk. År 2009 filmatiserades Lo spazio bianco av Francesca Comencini.”

 

”Att erkänna lidandet har varit mycket svårt för mig. Jag har föredragit att tro på ett slags normal kontinuitet eller på de fina ögonblicken, framstegen i arbetet, förälskelsernas extas, graviditetens under. Bara dessa saker räknade jag som sanna. När smärtan hade överraskat mig hade jag inte trott på den, den var ett hinder, någon man ställdes inför enbart för att komma igenom, för att sedan återgå till det där andra livet”.

Orden är romankaraktären Marias ord. Hon är 42 år och undervisar i litteratur och engelska på en vuxenskola. Där har hon elever som är äldre än hon själv, ”enorma lastbilsförare” och andra som behöver gå tillbaka till ruta ett för att inhämta högstadiets kunskaper. Det är i denna miljö det brutala klassamhället framträder, det är en italiensk nutidsbild och Parrella ger oss den utan att en enda gång höja rösten.

Maria blir gravid i en ålder då ingen förväntas bli det. Hennes barn, redan inledningsvis med namnet Irene, föds alldeles för tidigt, närmare bestämt i sjätte månaden. Man varnar och förmanar henne: barnet kan vara dödfött, det kan dö, det kan överleva i kuvös, ingen vet.

Detta är romanens ramberättelse. Pendeln som slår mellan vuxenskolans speciella krav, Marias relationer med elever och vänner och så den där prenatalvården där barn ligger kopplade till olika maskiner och deras andning och hjärtslag registreras, där mammorna väntar, väntar, väntar. Maria säger det själv: ”Faktum var att min dotter Irene höll på att dö, eller höll på att födas, jag förstod inte riktigt vilket”. I dessa rum gäller inte vetenskapen som svar, men det är metoden man räddar liv med. I dessa rum väntar man även om man är dålig på det. Prenatalavdelningens väntrum blir scen för denna tröga och plågsamma process.

 
Jag tycker om Parrellas språk. Det rör sig hela tiden runt föremål och individer i processen, kretsar närmare och närmare för att ge oss bilden av dem. Ångesten inför det lilla barnet är inte klibbig. Den är saklig men ändå berörande. Hon är en kvinna som fött ett barn. Ingen försöker bortse ifrån det. Men hon vill ha sitt alldeles vanliga liv samtidigt, hemma, i umgänget och arbetet.
 

Det som tilltalar mig allra mest är att hon inte skriver mig ett lyckligt slut på näsan. Vi vet ingenting om det. Men en barnsäng bestämmer man sig för att köpa. När berättelsen slutar tänker jag mig att lilla Irene kommer hem och andas av alldeles egen kraft. 

Ukraina i ljuset av Tjetjenien

Efter Anna Politkovskajas brutala försvinnande från den internationella scenen utkom en bok som jag läste på samma sätt som jag läste Politkovskaja. Jag läste den som ett vittnesbörd, men också som ett närmast desperat skri ut i den värld som helt tycks ha glömt bort det folkmord som pågår i den lilla kaukasiska republiken. Politkovskaja var nog den enda ryska journalist som kunde få omvärlden att lyssna.

När nu det ukrainska dramat gått in i en ny fas tror jag att det är många i omvärlden som håller andan. Vad blir Putins nästa drag? Vad planerar separatister i landets ryska delar? Var befinner sig det störtade ledarskiktet, och har de eventuellt några planer som ska sättas i verket? Medan vi väntar på nya svar och nya skeenden kan vi med fördel komma en aning närmare den ryska politikens logik med läsningen av Aluminiumdrottningen, skriven av den tjeckiska krigsjournalisten Petra Procházkova. Hennes sätt att närma sig situationen är inte alldeles olik Politkovskajas, även om hon av förklarliga skäl (hon är inte ryska) inte kan uppbåda den glödande passion Politkovskaja visade i allt hon skrev.

Petra Procházkova har gjort sex stycken omfattande intervjuer som väl tecknar bilden av situationen för kvinnor som blivit kvar i helvetets och krigets Groznyj, både av tjetjensk och av rysk härkomst, samt i ett fall en intervju med en kvinna som tillsammans med man och barn lyckats ta sig ut därifrån och hamnat på en eländig flyktingförläggning i Tjeckien. Det är i alla sex fallen kuslig läsning som påminner oss om den verkliga situationen i det Europa som stolt pratar demokrati och frihet men samtidigt tillåter Rysslands nya härskare, med tsar Putin i spetsen, att samvetslöst bomba en hel nation till grus och aska och sedan man mördat hundratusentals fortsätta förfölja, våldta, tortera och kränka de människor som förvisso överlevde flygbombningarna men tvingas leva som råttor på ett sjunkande skepp.

Inte sedan jag läste Politkovskajas böcker om Putins Ryssland och Tjetjenienkriget har jag blivit så skakad av en bok. Den är hårdvaluta för alla som inbillar sig att fred råder i Kaukasus och att det som marionettregimen i Groznyj i samarbete med ryska armén sysslar med kan kallas "terroristbekämpning". Om man lever i den vanföreställningen ska man definitivt läsa Aluminiumdrottningen.

Och av just den kvinna som kallas så, för att hon försörjer sig och familjen på att samla aluminiumskrot och sälja det, tycker jag att man gott kan stå ut med att få höra: "Först kvävdes vi av Stalin, slutligen av Jeltsin. Redan våra förfäder sa att tjetjenerna drabbas av en katastrof varje halvsekel. Nu har intervallen blivit kortare. Efter första kriget, som slutade 1996, började vi komma på fötter igen. Många människor reparerade sina hus eller lägenheter. Så fick vi ett nytt slag mellan ögonen. De gav oss inte femtio års andhämtningspaus, utan slog till efter bara tre år. "

När man läst nästan trehundra sidor sådana vittnesmål kan man ställa sig frågan varför omvärlden godtar att detta sker, genom att man återvänder till just denna skrotsamlerska vars riktiga namn är Elza Dugajeva, och fundera på hennes omdöme om oss, de tysta och medskyldiga: "Det finns säkert människor som är skyldiga i de översta skikten – i Ryssland, här i Groznyj, men också i världen. Eftersom alla glatt fortsätter att handla med Ryssland, ger dem miljardlån, trots att alla vet att de har gjort sig skyldiga till brott. Själv skulle jag aldrig gå på visit hos en granne som slog sina egna barn."

Går vi på sådana visiter om vi blir lovade bra betalning för det? Ska man döma av europeisk politik gentemot Putins Ryssland är det just det som sker. Det är en skam. Och just därför är det så viktigt att böcker som denna publiceras.

Nu har vi sett ukrainska poliser gå ner på knä för att be landet och människorna om ursäkt. Samtidigt påpekade de att de själva varit "offer för omständigheterna". Jag har alltsedan det hände i förra veckan försökt förstå vilka de krypskyttar var som mördade flest människor där på torget. Jag har inte sett några svar, men tvivlar starkt på att de skulle vara poliser. Idag läggs skulden på kravallpolisen Berkut, som sägs ha upplösts helt.

Kanske kan en kaukasisk situation förhindras, kanske slipper ukrainarna det öde som blev tjetjenernas. Men ingenting tycks självklart just nu.

Vårdofter, blodtryck och leda

 

På Landön är det, trots de bistra vindarna, redan vår i planteringarna. Vi rör oss försiktigt mellan bryggorna, gräsmattorna och de små bevuxna plättarna. Snödropparna är sensuellt våta och mitt i det alltjämt höstlikt gulröda reser sig det murrigt gröna.

Jag börjar morgonen med provtagningar inne på kliniken. Blir upprörd över att en remiss saknas så att jag måste återvända ännu en morgon i veckan. När jag ser vad mitt blodtryck stannar på, 175/120, förstår jag att morgonupprördhet är till skada. Jag åker hem till ledan, för in dagens beställningar av nya boken, värmer spenat till de kokta äggen och går beslutsamt till Bjørn Bredals bok om Montaigne. I brevlådan kommer några timmar senare TLS och det blir dags för kaffe. Hur skingrar man ledan? Jag gör det med läsning och arbete. Några av eftermiddagens timmar ska jag sova bort. Sedan väntar kvällens film. Nej, den visas inte på tv. Det som svensk television serverar oss är fördummande tävlingar och lekar. Och betala får vi göra, vare sig vi tittar på det eller ej.

Bilder från Landön: Astrid Nydahl

E.M. Forster: Maurice (Norstedts, översättning av Maria Ekman)

De flesta förknippar väl E.M. Forster med filmen Ett rum med utsikt (det räcker väl att minnas Helena Bonham Carters roll). Ändå kom den svenska översättningen av romanen långt efter filmen, först 2006 i Maria Ekmans översättning. Det är hon som nu också översatt Maurice, en tidig "bögroman" som Forster inte ville släppa förrän efter sin död. Minns att det var en brottslig handling att skriva så här! Just därför vill jag säga att Maurice är en av de finaste kärleksromaner jag läst. Den handlar om det som all kärlek berör och drabbas av: passionen, berusning, men också de konkreta problemen. Det är inte lätt att älska - och att bli älskad. Från universitetsmiljöerna i Cambridge tar Forster med läsarna till det vuxenliv som kommer efter studierna. Här finns två människor som Maurice står i relation till; först den svekfulle studiekamraten Clive. Det är i kärleken dem emellan som romanen gnistrar. Men det som sedan sker i romanens andra del är inte mindre laddat. Här får Maurice veta vad verklig kärlek är, i sitt möte med skogsvaktaren Alec, som får personifiera det rent fysiska i attraktionen. Forster själv har sagt att han ville skänka litteraturen en lycklig kärleksroman. Och banne mig är det just det Maurice är.

Kiev och civilisationernas sammandrabbning

Inte behöver man ha läst Samuel Huntingtons bok om civilisationernas sammandrabbning, men det kan kanske underlätta för förståelsen av vad som sker i Kiev nu. De som idag dödas eller blir svårt skadade blir det inte i första hand för att det finns en konflikt mellan ukrainska medborgare och president Viktor Janukovytj. Jag tror det är viktigt att man nu höjer blicken en aning och ser det blodiga skeendet i en större kontext: här slåss i själva verket det nya Ryssland under Putin med EU under ekonomisk ledning av Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

KyivPost skriver:

"Acting Security Services of Ukraine head Oleksandr Yakymenko and acting Interior Minister Vitaliy Zakharchenko issued a public warning at 4 p.m. to protesters to clear the streets within two hours: “If by 6 p.m. the lawlessness doesn't cease, we shall be forced to used all legal means to bring order.”

By mid-afternoon, thousands of police officers had encircled the government district that includes the Presidential Administration complex, parliament and the Cabinet of Ministers. They chased protesters down to Independence Square, from Institutska and Hrushevskhoho streets near parliament, banging on their protective metal shields and encouraging each other."

Det lär bli mycket blodiga dagar nu. Frågan är om Angela Merkel och hennes allierade förstår allvaret, och om de i så fall är redo att utkämpa denna strid mot Ryssland och Putins allierade. Jag tvivlar. Om de gör det lär vi antingen få se en snabbt eskalerande konflikt eller en där EU lägger sig platt. Stora ord biter inte på Putin-väldet. Det finns inga mellanvägar. Det som Carl Bildt skriver ter sig alltmer som en önskedröm:

"Högst bekymmersamma nyheter från Kiev. Alla måste undvika alla typer av våld. Bara dialog och demokrati kan leda till en lösning. Alla i Ukraina har ett ansvar att säkra en fredlig lösning efter de tragiska dödsfallen i dag."

Redan i december skrev bloggaren Oskorei en intressant artikel om Ukraina-krisen som pekar på några faktorer - visserligen via en rysk nyhetskanal, men kanske just därför så belysande - som aldrig ens omnämns i svensk press:

"Sammantaget kan man alltså konstatera att situationen är betydligt mer komplex än att det ukrainska folket spontant rest sig för att få bli en del av det demokratiska Europa. Man kan också fråga sig hur de legitima intressena hos de olika grupper som här står mot varandra ska kunna förenas, här är snarare regionalism och federalism än ren etnonationalism lösningen. En principiellt viktig fråga rör också hur man som systemkritiker i Västeuropa ska se på det faktum att nationalister i många östeuropeiska länder ofta betraktar Ryssland som det historiska hotet mot sina respektive folk."

Även om jag inte alltid delar syn på frågor om etnicitet i sammanhanget, så är det ju en självklar sak att etniska ryssar i Ukraina vill något helt annat än resten av befolkningen. Också det kan man reflektera över utifrån Huntingtons tes.

Bilden från KyivPost: "A priest gives last rites to three demonstrators shot to death today by police. Their bodies were taken to the House of Officers on Hrushevskoho Street."

Veckovisa refränger

Hangö, Finland. Foto: Ulrika W.

Idag har det redan varit måndag ett bra tag. Som ni trogna läsare har märkt har bloggen ett tag gästats av poeten Per Helge och hans serie om bortglömda lyriker. Jag vet att serien är omtyckt och den rullar på lite till.

Själv nöjer jag mig med små och korta inhopp. Det är illa ställt med hälsan och jag är sängliggande för det mesta. Inte för att det är ett särskilt stort problem. Jag har ju varken tider att passa eller betalda uppdrag att slutföra. Det jag pysslar med nu är att försöka få till stånd hundra förhandsbokade exemplar av min bok om identitärerna, så att produktionen av den kan börja. Annars läser jag mest. Har bland annat hunnit med E.M. Forsters fina Maurice - det kommer en kort anmälan här den 24 februari - och några volymer Cioran. Och så har jag i helgen läst Lennart Svenssons Antropolis, en framtidsvisionär roman som höll mig fast till sista sidan. Den är idérik, spännande och full av oväntade infall.

När en ännu inte utläkt halsinfektion gifter sig med två artrossjuka knän blir det emellanåt bara för mycket. Då tar jag av glasögonen och vänder mig på sidan. Det tar kanske en minut eller två, så sover jag. Klockan får ticka för sig själv. Jag bryr mig inte om den. Det enda som angår mig en måndag är att hämta in veckans nummer av TLS från brevlådan, och att se till att en anständig middag blir lagad.

***

Både TLS och middagen är nu avklarade. Och på sista sidan av TLS - den läser jag alltid först - finns följande lilla glädjerad till alla oss som numera utger våra böcker "på eget förlag" som det heter:

"Proust did it, and William Blake. So did Walt Whitman, Jane Austen, Beatrix Potter and Stephen King. Self-publishing has a rich past..."

Nå, men varför ger man ut själv? I mitt fall är svaret enkelt: min utomordentliga förläggare, Helena von Hofsten på förlaget Tusculum, lade ner på grund av sjukdom. Tre böcker hann jag utge hos henne och min erfarenhet var uteslutande positiv. Efter det hade jag verkligen ingen lust att börja leta förläggare igen. Så enkel kan förklaringen vara. Men nu vet jag att jag är i gott sällskap, också med hänsyn tagen till det förflutna. 

Colm Toibin: Marias testamente (Norstedts, översättning av Erik Andersson)

Bibliska gestalter i nyskriven skönlitteratur har för det mesta lämnat mig likgiltig. Men så kom det nu två böcker som båda grep tag, först Lennart Sjögrens poetiska Noa som placerade den legendariska 600-åringen med arken i vår tid. Och nu irländaren Colm Toibins magiska lilla berättelse om jungfru Maria. Av Toibin hade jag tidigare endast läst En lång vinter. Trots väsensskild tematik känner jag igen tonen från den i Maria-berättelsen. Det är för övrigt utifrån Marias eget perspektiv vi här får berättelsen om sonen som plötsligt gör anspråk på att vara Guds son, som uträttar minst sagt mirakulösa saker och som därför drar på sig hat och förföljelse. Vi har ju facit, och berättelsen slutar också just där, vid korsfästningen med detaljrik och smärtsam skildring av spikarna och korsen. Men det som verkligen griper mig är hur berättelsen utifrån moderns perspektiv visar hur ett samhälle hanterar en människa som inte anslutit sig till minsta gemensamma nämnare. Att vara annorlunda, att hävda något nytt och unikt, är alltid att ställa sig utanför och våga ta kostnaderna för det. Maria förtvivlar och gör allt för att han ska sluta med sina utspel och mirakel. Hon misslyckas kapitalt med det. Att sedan Toibin skriver en prosa som i sin skönhet och pregnans håller mig kvar till dess berättelsen är över, det är en alldeles egen och speciell sak. Konstens skönhet ska inte underskattas. Hos Toibin verkar den vara främsta rättesnöre.

Här gnäller Svenska Dagbladets kritiker över boken. Och här finns en mycket intressant och reflekterande text från Guardian.

'Man är bra på att beskriva det man hatar' - om Österrike och Schweiz efter folkomröstningen

"(Thomas) Bernhards författarskap kan te sig som ett tydligt exempel på den maniska vändning psykoanalysen studerat - övergången från melankoli till mani innebär att den inre tomheten projiceras utåt som hat. I Bernhards fall riktas det maniska hatet mot fosterlandet Österrike, 'Man är bra på att beskriva det man hatar', skriver Bernhard. Själv tröttnar han aldrig på att smäda sitt hemland. Detta hat är själva drivkraften bakom hans skrivande."

Max Frisch(1911-1991)

Dessa ord, hämtade ur Daniel Birnbaums och Anders Olssons Den andra födan - en essä om melankoli och kannibalism kom för mig idag sedan jag läst en hel del texter om folkomröstningen i Schweiz, där drygt 50% av väljarna sade nej till fortsatt invandring. Varför tänkte jag att dessa rader och folkomröstningen hör ihop? Jag gjorde det utifrån Bernhards och andra österrikiska författares konsekventa angrepp på och hat mot makteliten och frågar mig: finns det en sådan intellektuell krets i Schweiz? Max Frisch skulle väl hört till samma krets som Bernhard och Jelinek - men skulle man i hans fall kunnat tala om hat?

Sådana som Robert Walser och Friedrich Dürrenmatt kanske man hellre skulle ha kategoriserat som outsiders, inte som maktkritiker i första hand. Och de - samtida - författare som finns representerade i antologin Sensommarmöten. Schweiz berättar känner jag inte ens till. Så frågan får hänga i luften: skulle en maktkritisk grupp intellektuella ha skällt med de goda eller skulle de ha anslutit sig till en kritik av rådande omständigheter? Det kan vi förstås inte veta, särskilt inte jag som inte ens kan läsa tyska ordentligt och som därför saknar konkreta kunskaper om eventuella sådana opinionsyttringar.

Nå, funderingarna leder mig till något jag redan var medveten om: mina kunskaper om den lilla rikemansstaten är ytterst ringa. Jag vet att en fjärdedel av invånarna är "utlänningar" (vad betyder det - är de franska och tyska bankirer med tillhörande affärsjurister som ska skydda deras rikedomar, eller är de nordafrikanska gatsopare?).

Min personliga erfarenhet av landet inskränker sig till ett dygn i Zürich, på väg hem från Libyen missade jag ett plan, sov över med min albanske vän och fick tillfälle att stifta bekantskap med några av de kosovo-albaner som senare skulle bilda UCK. Men det har ju ingenting med gårdagens folkomröstning att göra, annat än att också den handlade om vilka människor som bebor ett visst europeiskt territorium (och i de albaners fall jag talar om ledde det till att man tog till vapen i kampen mot den serbiska övermakten).

De lurades strålande stupiditet...

"I varje människa slumrar en profet, och när han vaknar finns det lite mer ondska i världen..."

Ingen blir ju förvånad när jag säger att citatet är hämtat från EM Cioran (närmare bestämt ur Sammanfattning av sönderfallet från 1949, i svensk översättning av Nikanor Teratologen). Ändå ville jag återigen citera honom, därför att jag i just det här avseendet ser hur nära en banal sanning han kommer. Någonstans i samma bok kallar han Paulus för "den mest betydande valkampanjsledaren genom alla tider", och när han diskuterar kristendomen som monoteistisk religion säger han:

"Kristendomen framträdde; en enda Gud - och fastan. Och en era av trivialitet och upphöjdhet inleddes."

Man skulle förstås kunna invända att ondska och trivialitet inte är samma sak. Men om man stannar upp kanske man ändå ser det till en början inte fullt synliga sambandet. Profeten, läran, ideologin, ismen - är de inte alla slutna tanke- och idésystem som bär på en enda sanning och därmed presenterar sig i världen som lösningen på människans problem? Profeten träder fram. Ondskan tilltar. Inte behöver man ens harkla sig och viska tyrannernas namn. Cioran talar om gudar och okända monster.

"Om ett av dessa monster segrar, så sätter sig en ny värld i rörelse, rå, dunkel, intolerant, tills den förbrukat sin gud och befriat sig från den; ty människan är inte fri - och ofruktbar - förutom i de mellanrum när gudarna dör; slav - och skapande - är hon när de frodas som tyranner."

Man skulle kunna ställa sig på en (imaginär) höjd, betrakta världen man omges av och med Ciorans ord frågande utbrista:

"Är det inte de lurades strålande stupiditet som fullbordar de stora epokernas verk?"

Misslyckandets värdefullhet

I sjuksängen läser jag Tobias Dahlkvists bok Eremiten i Paris. Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst. Gång på gång hamnar jag i ett tema som jag under många år kretsat kring och försökt närma mig alltmer konkret:

"Tiggare och prostituerade återkommer ständigt i hans böcker. Han talar om sömnlösa nätter när han vandrar längs Paris gator tillsammans med någon gammal prostituerad kvinna som anförtrott honom sitt livs historia. Han talar om bekanta som skulle kunna tjäna stora pengar men som väljer att leva utfattiga. Dessa är de människor som Cioran menar sig vara besläktad med. Att vara en misslyckad, en raté, är på ett paradoxalt sätt ett ideal för Cioran (...) Gång efter annan återkommer han till misslyckandets värdefullhet, som när han i en av intervjuerna slår fast: 'Misslyckandet är en väsentlig och fruktbar filosofisk erfarenhet.'"

Motsatsen har för mig alltid varit synonym med armbågsframgång och karriärslickande. Vem orkar i längden leva ett sådant liv och kalla det lyckat? I Ciorans anda föredrar jag misslyckandet, också när febern är hög och kroppen oförmögen till något annat än viloläge.

Mättnaden kan i bästa fall befria människan

Foto: A. Nydahl

Den mentala och fysiska stress som plågar den moderna människan måste ha sin startpunkt i konsumismen. Om man alltid tycker att man ligger efter de andra i fråga om kläder, hus och hem, bil och sommarnöje, sneglar man på grannar och bekanta, så att stressen varje dag skruvas upp till en ny nivå. Adorno skrev: 

"På samma sätt som massamhällets konsumenter genast vill uppleva det nya, så är de ur stånd att avstå från något."

Att avstå är detsamma som att stiga ut ur konsumismen som livsstil. Man kan inte avstå om man alltjämt lever med den mentala och fysiska stress som kommer ur ett konsumtionsbehov, verkligt eller inbillat. Varje försök att vara modern slutar i en monumental känsla av otillräcklighet. Efter varje ny konsumtionsrunda hinner alltid en eller flera av de inköpta varorna föråldras innan man ens kommit hem. Konsumtionskulturen hinner aldrig ifatt sig själv. 

När det uppstår en mättnad ropar medierna om kris. Hur många tv-apparater är det möjligt att köpa, hur många skjortor, blusar, kjolar, kavajer, innan den totala mättnaden uppstår? Varje ekonomisk "kris" är en indikation på mättnad. Mättnaden kan i bästa fall befria människan.

Ett liv i stillhet är inte ett dåligt liv

Foto: Astrid Nydahl

Vad blir det av en resande människa när sammanbrottet kommer? Jag började mitt unga liv som resenär, först försiktiga resor, med tåg, buss eller liftande till Hamburg, Amsterdam, Paris. Ingenting kunde fylla mig med sådan förväntan och glädje som dessa resor. När jag var i tjugoårsåldern föll jag för det totalitäras frestelse i Albanien. Jag var där ett antal gånger och blev alltmer förälskad. Min sista resa, 1978, öppnade dock ögonen på mig för vad en diktatur är. Jag slutade med sådana resor. Den röda fanan attraherade mig inte längre. Jag fick se vad tortyr och nackskott innebär. Det totalitära utgjorde inte längre en frestelse.

Hela 1980-talet och en bit in på 1990-talet fortsatte jag resa i avsikt att skriva: till Libyen, till Israel, till Portugal, till Tjeckien, England, Holland, Frankrike, Finland. Jag skrev mycket. Gjorde radioprogram. Skrev reportage för resemagasin och dagspress. Skrev om panarabism, om intifadan, om sionismen. Reportage blandades med intervjuer och texter kring idéhistoria och politik. England, med tonvikt på Black Country (West Midlands) men också Londonregionen, blev något nytt som kom in i mitt liv från och med 1994.

Jag minns särskilt mina Lissabonresor. Det var i Lissabon jag förstod att fadon skulle bli en viktig del av min personlighet. För alltid. Den blev verkligen det. Första resan dit gjordes 1983. Då var jag alltså 31 år. Jag kom dit med min vän Carlos Valente och min kollega och vän Per Helge. Allt började så bra, vi återvände dit varje år. 1985 var jag mogen för något större. Jag hade förfärliga problem med magen men satsade ändå. Vi fick presskort från Sydsvenskan och skulle efter en vecka åka norrut i Portugal, sedan Spanien och Frankrike och norrut. Vi hade fått ut ett förskott från tidningen. Jag mådde pyton hela veckan. Var helvit och förstod först senare att om jag druckit vin hade jag mått bättre. Ty samma dag vi skulle resa norrut havererade jag, på stationen utanför tåget till Oporto, kom i ambulans till ett vidrigt sjukhus, och efter många om och men hamnade jag på Malmö allmänna med en diffus diagnos (man gissade på gallsten). Jag gick genom hela vårdapparaten tills jag hamnade på psyket. Ja, där är jag än, hos samma läkare.

När jag 1985 hade börjat medicinera mot panikångesten återupptog jag resandet. Det fortsatte med samma naiva optimism som före sammanbrottet. Mina sista resor gick till England (Black Country) våren 2008 och våren 2012. Mest har jag dock lagt undan passet.  Min tanke är denna: ångesten och depressionerna är en del av arvet (hjärnan, signalsubstanserna). Men när det verkliga sammanbrottet kommer vet vi aldrig. Det skedde för mig alltså då, vid 31 års ålder. Idag är jag mer än 60. Kan jag dra någon slutsats? Ja, jag drar en slutsats: våra liv står skrivna i den genetiska koden när vi föds. Det är inte defaitism att säga det, det är klarsyn. Vi kan hantera det mer eller mindre bra. Det största problemet är nog att vi vägrar lyssna till våra inre signaler, att vi rent fysiskt försöker överrösta psykets budskap. Ett liv i stillhet är inte ett dåligt liv. Jag har lärt mig att det rentav kan bli det slags liv som räddar mig från nya sammanbrott. 

(Detta är ett utdrag ur min bok Solitär i nyspråkets tid. Är du intresserad av boken kan du sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com)

"Nydahl har ingen organisation med helig skrift som ger tröst..."

Ny recension av min bok Solitär i nyspråkets tid hos Björn Nilsson. Som alltid när han skriver om mina böcker får jag en liten ögonöppnare som tar mig tillbaka till den tid då jag själv betraktade världen ur ett radikalt vänsterperspektiv. Björn Nilsson har en världsbild som i många avseenden kunde ha varit hämtad ur tidningar som Gnistan och Proletären, eller deras nutida efterföljare. Han vill - inbillar jag mig - förstås helst se att människor betraktar, beskriver och förändrar världen utifrån de stora läromästarnas recept. Men han ser att jag saknar "en helig skrift" - hans hänvisningar till Augustinus betyder förstås i första hand bibeln som sådan skrift, men jag läser gärna också in de tongivande texterna av den kommunistiska rörelsens heliga skrifter av Marx, Engels, Lenin, Stalin, Mao och andra. Ett smakprov ur Björn Nilssons recension:

"Från det personliga till det globala finns det så mycket som är illa (men också personliga ljusglimtar). Vi jagas av konsumism, pladdermedia, obegåvade/halvbegåvade människor och totalitära rörelser av världslig eller religiös natur. Det ser inte bra ut i världen. Det som saknas är Augustinus’ långsiktiga förhoppning om att det kommer att fixa sig. Nydahl har ingen organisation med helig skrift som ger tröst och förhoppning om en ny himmel och en ny värld. Det finns en ‘underjordisk international av fria andar’ som han uppskattar. Det är i stort sett inga jag läst så det kanske är bäst att hålla inne med omdömena. Frågan är om denna ‘international’ är så mycket effektivare än Komintern?

Att ta avstånd från världen som den ser ut omkring en kan ge två olika reaktioner. En ytterlighet är att helt ignorera vad man har omkring sig och spana efter något ‘bortom’. Den andra ytterligheten analyserar och söker förändring. Nydahl verkar pendla mellan de två. Varför skulle han annars diskutera kvalitén på samtidens spekulationsbyggen i trakten? I själva verket är han ju inne i diskussioner om samtiden så gott som hela tiden, det är bara det att han inte mår så bra av vad han ser. Det är länken till förändringen som saknas, men den plockar han bort själv genom att inte vilja vara med i några sammanhang som han har svårt med – och de verkar vara rätt många. Det blir pekande på olika saker som inte är bra, men det blir ingen diskussion om tänkbara lösningar. Tidigare organisatoriska anknytningar verkar inte ha gett mersmak, och då blir man en solitär som kanske inte kan påverka så mycket."

Det sista stycket kritiserar min ovilja mot kollektiva sammanhang. Jag tar bort "länken till förändringen". Ja, det är alldeles riktigt. Jag tror inte att någon sådan länk finns. Inbillar mig inte alls att en verklig förändring är möjlig. Det som väntar oss - eller våra barnbarn - är ingenting annat än nya, cykliska, katastrofer. Därmed har jag också gått in på Nilssons avslutande resonemang. De är kanske lärorika, men de äger inte mycket relevans för det jag skriver om i min bok. Någon vurm för överheten - engelsk, svensk eller annan - har jag aldrig ägnat mig åt. Jag kommer ur och identifierar mig med just den underklass han tror att jag möjligen föraktar. Det gör jag inte, men jag ser hur illa det går för den just nu och anar att det värsta ännu inte inträffat. Därmed har jag väl egentligen också sagt att jag varken tror på den koloniala tiden, imperialismen eller socialimperialismen och dess folkmord. Jag ser ingen kvalitativ skillnad på belgarnas, tyskarnas, fransmännens och engelsmännens blodiga tid i Afrika och på de kommunistiska härskarnas folkmord i Sovjet, Kina och andra länder. Mitt perspektiv är inte partigängarens. Jag avstår gärna från varje form av förtryck.

Hela recensionen kan man läsa här.

Grégoire Delacourt: Allt jag önskar mig (Sekwa, översättning av Sofia Strängberg)

Två dagars ovanligt munter läsning är avslutad. Det händer visserligen rätt så ofta att man känner så efter en bok från Sekwa. Men jag blev glatt överraskad när jag redan i början av den här berättelsen kände förtroende för rösten, stilen och själva berättelsen. Delacourt slussar läsaren in i en tillvaro som känns mycket trovärdig. Ämnet är ju inte det lättaste att hantera: den gigantiska lottovinsten och hur man hanterar den. Så sent som den här veckan meddelades att Margot Wallström lämnar sin tjänst i FN för att basa för den svenska lottoverksamheten. Mina åskmolnstankar kom som på beställning, men jag tänkte sedan efter och drog mig till minnes att just denna verksamhet i Storbritannien finansierar viktiga och tunga delar av kulturlivet.

Vad Delacourt visar är en aspekt man inte kan blunda för, nämligen hur den stora förmögenheten också kan förstöra och förgöra människor. Spelberoendet är en aspekt som inte alls berörs i romanen, och det hade inte heller haft en plats där, eftersom Delacourt berättar om en kvinna som aldrig haft en tanke på att spela på Lotto.

Men det gör hon alltså. Jocelyne är gift med sin namne Jocelyn. Hon driver en liten sybehörsbutik i hemstaden Arras. Det är en stilla vardagslunk vi möter henne i. Först när hon startat bloggen Tioflinkafingrar börjar det hända saker i hennes liv. Hon har snabbt fått tusen läsare och det förundrar henne. Bloggens rikedom är jag själv bekant med och kunde bara le och nicka instämmande åt denna skildring. Det är sann och övertygande. Så här blir det när man driver en läsvärd blogg, oavsett ämne. Jocelyne skriver om allt som har med tyger, nålar och trådar att göra.

Natten innan hon ska resa för att hämta ut sin stora Lottovinst älskar hon ömt med sin man. Hon anade att det fanns ett skäl till att natten blev så fin, och livet ska bekräfta det för henne. Hon har redan börjat räkna på allt hon ska köpa till mannen. Men hon tycker att tankarna spårar ur. Det ter sig fasansfullt.

Den vita lögnen får hon ta till när hon reser till spelbolaget utanför Paris. Hon tas emot med högtidsord och en specialinkallad psykolog som ska berätta om alla farorna med en sådan vinst. Inte minst understryker psykologen att hon kommer att bli mycket uppvaktad av människor som behöver pengar. Hennes vinst motsvarar ett tusen normala månadslöner för en vanlig människa: 18 547 301 euro!

Hon väljer att avstå en banköverföring och får hela beloppet utskrivet på en check. Redan där börjar jag oroa mig för hur det ska gå. Tänk om någon stjäl hennes väska på tåget tillbaka till hemstaden Arras. Men hon har redan börjat grubbla på sin plan.

När maken tar emot henne ovanligt ömt på stationen misstänker hon säkert att han redan vet. Ryktet sprids med eldens hastighet i alla fall. Man vet nu att det är en kvinna i just Arras som tagit hem storvinsten. Men man vet förstås inte vem.

Jocelyne viker ihop checken. Nej, redan i nästa mening förtydligas det: ”Knycklar ihop den i min knutna hand.” Vad ska hon göra, ska hon kasta bort den? Man får följa berättelsen utan att veta. Men allt får sin dramatiska förlösning när man inser – samtidigt som Jocelyne – att mannen stulit hennes check och rest, för att aldrig mer komma tillbaka. Så ser berättelsen ut. Den handlar om svek och förräderi. Hon hade inte tänkt lösa in förmögenheten till sitt konto. Hon hade valt att fortsätta leva ett normalt liv utan lyxkonsumtion och allas vetskap om hennes plötsliga rikedom. Men mannen hon älskar och lever med sticker hål på allt det hon håller högt. Det är ett förräderi alltför stort för att hon ska orka bära det.

Här måste jag stoppa. Om jag berättar resten av romanen förstör jag ju den. Men jag kan försäkra att fortsättningen, hela vägen fram till de avslutande mailen från Jocelyns bloggläsare, vänner och släktingar står sig bra. Trots de rätt så dramatiska vändningarna i intrigen så känns hela berättelsen trovärdig och sann. Att man dessutom avslutar läsningen med ett leende på läpparna kan bara bli ett plus. Jag är glad för att den här lilla romanen gladde mig. Tack igen, Sekwa.