onsdag 20 juni 2012

Miniintervju med Dr Malcolm Dick.

Miniintervju med Dr Malcolm Dick, Director, Centre for West Midlands History, University of Birmingham, 19 juni 2011.

När jag läser om Birminghams och Black Countrys tidiga industriepok ställs jag inför en rad frågor. Man kan säga att frågorna uppstod redan vid läsningen av Engels bok Den arbetande klassens läge i England.

Industrialismen är beroende av en stor inflyttning av fattiga människor som var beredda att sälja sin arbetskraft billigt. Dessa människor kunde komma från landsbygden, men de kunde också komma invandrade från andra länder. En av de första stora folkgrupperna som kom var irländarna. Men också walesare, skottar, judar, svarta från Afrika och Västindien kom till Birmingham. Från att 1730 ha haft en befolkning på 15.000 var man hela 73.670 individer 1801. Malcolm Dick säger att det var denna mångfald som bidrog till att Birmingham blev en så kreativ, dynamisk och framtidsinriktad stad (Malcolm Dick: Birmingham, a history of the city and its people, 2005).

Jag fick kontakt med Dick i juni 2012 och har kontinuerligt ställt frågor till honom. En av de första saker jag frågade om var just irländarnas roll i industrialiseringen. Efter det följde fyra andra frågor.

TN: Är det riktigt att säga att det främst var irländska invandrare som arbetade i den tidiga industrinäringen?

M.D: Nej, de blev en stor befolkningsgrupp först i mitten och slutet av 1800-talet och var därför inte alls involverade i den tidiga industrialiseringen.

T.N: Hur förhöll det sig med de judiska invandrare som kom österifrån och från Ryssland mot slutet av 1700-talet, blev de indragna i den tidiga industrins framväxt?

M.D: De första judarna kom i början av 1800-talet, till Birmingham från Centraleuropa eller via London. Det är svårt att säga något om deras antal. De flesta judar var fattiga och arbetade som gatuförsäljare – och så fanns det några få affärsmän. Birminghams judar blev på 1800-talet aktiva i handeln med juveler. Men det fanns ytterst få judar i Black Country, även om det vid den tiden fanns en mindre grupp i Wolverhampton.

T.N: Vår tids immigration till Black Country, från Pakistan och Bangladesh inte minst, har den möjligen integrerats i några produktiva sektorer eller i servicesektorn. Hur många i dessa befolkningsgrupper står utanför arbetsmarknaden.

M.D: Det är oerhört svårt att säga något om antalet. På 1950- och 1960-talen arbetade många invandrare i metallindustrin där det var lätt att hitta jobb.

T.N: Den stora krisen som uppstod när fabriker och gruvor stängdes, kan den säga ha inletts på 1970-talet, och hur påverkade den Black Countrys arbetarklass? Fanns det andra näringar att gå till om man sparkats eller blev dessa människor arbetslösa för lång tid.

M.D: Black Country drabbades allra svårast av arbetslöshet på 1920- och 1930-talen, men det fanns förvisso en tillbakagång på 1970-talet som orsakade stora problem. Men de flesta kolgruvor hade stängt innan dess. Det finns trots allt många industrier som är verksamma i regionen idag.

T.N: Hur ser de sociala strukturerna ut i dagens Black Country? Vilka näringar suger upp de tidigare arbetslösa, och är arbetslösheten alltjämt ett socialt problem?

M.D: Black Country är i huvudsak ett arbetarklassområde, med bara en liten medelklass. Det är ett av Storbritanniens fattigaste områden, och arbetslösheten ligger över genomsnittet för landet. Många människor saknar högre utbildning och de kvalifikationer som finns på de flesta håll i Storbritannien., De flesta arbetar idag i industrin, men det finns en tydlig tillväxt i handelssektorn och i servicesektorn.

Malcolm Dicks bok som jag citerade ovan, är en mycket lättillgänglig bok av det slag som man sätter i händerna på förstagångsbesökare. Därmed ger den också mycket inspiration för vidare utforskningar av Black Country. Dick tecknar stadens historia från tiden runt 1.000-talet, där staden beskrivs för första gången, det sker i William the Conquerors Domesday Book 1086. Vid den tiden handlade det om ett fattigt bondedistrikt med runt etthundra invånare. Men det var först på 1700-talet som staden Birmingham omskrevs med våra dagars stavning. I Domesday Book stavades den till exempel ”Bermingeham” och det finns sedan dess fler än hundra olika versioner av stadsnamnet i dokument. När man uttalade stadsnamnet muntligt hette den Brummagem eller Bromicham och det är därför som invånarna än idag kallas ”Brummies”.