Text till urnsättning av Anders Wikström på Kalvholmen, Holmen i vardagstal

Stenen på Kalvholmen. Foto: Ulrika Wikström

 

Text till urnsättning av Anders Wikström på Kalvholmen, Holmen i vardagstal

 

En sten. En holme. En frid och fred.

Anders rodde ut året runt. Högg ved.

Läste vid stearinljus.

Blickade mot horisonten och inåt.

Sent i det livet blev det en liten solcellspanel

för mobil kontakt med omvärlden.

Jag skulle tro att det var den viktigaste

platsen i Anders liv.

 

Hans inre liv fick jag del av.

Han blev inte bara en vän utan också 

en frände och medmänniska på hög nivå.

 

Kommunikationen mellan Viby i Skåne och Billnäs i Finland var ofta daglig i långa perioder.

 

Han var, liksom jag själv, en icke-jude med stort engagemang i judiska frågor, det delade vi hela tiden.

 

Under hans sista månader i livet var kontakten mycket tät. Sista brevet kom strax före juletid 2023. Två dagar därpå somnade han in.

 

Jag skrev till hans syster Ulrika när jag fick dödsbudet av henne: ”Jag är så ledsen men tacksam att hans lidande är över.”

 

Idag sätter man ner hans urna på den älskade Holmen.

 

Saknaden är mycket stor, Anders betydelse för mig kan inte överskattas. De bästa vännerna är levande minnen också sedan de lämnat den jordiska existensen.

 

Till minne av Anders i Finland, brev-, musik-, litteratur-, film och livsvän sedan 2009.

 

Mina minnesord från julafton 2023 kan du läsa här.