Finfrämmande på väg

 

Nu börjar det likna något. Jag vet bara inte vad.

Först när detaljerna flyttar in hos böckerna finns det något som påminner mig om vad som gått förlorat och vad vi kan göra för att uthärda. 

I morgon börjar något nytt för mig när hjälpmedelcentralens arbetsterapeut kommer hit. 

Det är finfrämmande i sjukrummet. 

Dags för mörker och tystnad. 

De som syns i bokhyllan är uppifrån en man tecknad av ett av mina barnbarn , följd av Astrids foto av min son Tobias och mig i  Dudley Castle, och slutligen Fernando Pessoa på en portugisisk kakelplatta.