"Jag
har skrivit ett trettiotal böcker, men i själva verket tror jag att det rör sig
om en och samma bok där samma namn, situationer och miljöer återkommer utan att
jag själv är helt medveten om det" säger han i en intervju i Vi läser.
I sjukrummet här hemma återupptäcker jag honom. Hans magiska lek med namn, adresser, mörker och ljus.
Jag
går in hos Modiano väl medveten om att jag varit där förut men trevar mig
ändå fram i en obekant miljö. Faror antyds. Problem finns. Men det är
djupast sett de mellanmänskliga relationerna som är dramats motor och
drivkraft, det kittlar fantasin att man känner igen namnen, nog har man mött de här människorna förut.
Modianos språk pendlar mellan det är handgripliga och det
fjärilslätt poetiska.
Huvudpersonen är förstås den klassiska dansösen och hennes unga son Pierre.
Namngivna vuxna är som sagt alla de män som kretsar runt henne som ljusbojar; var mötte vi Serge Verzini sist, var André Barise? Kan vi ens ha mött dem?
Dimmorna ligger vackra i gränderna men letar sig ibland in i dansösens
liv på ett obehagligt sätt. Hennes namn känner vi inte, men vi vet att hon lånat alla sina böcker av doktor Madeleine Péraud.
Modiano
är inte anonym och frånvarande. Hans jag är en tydlig berättare. Eller
misstar jag mig? Det är i så fall en del av mysteriet i att läsa honom.
Boken skildrar en femtiotalsperiod i författarens eget liv, det är ett
faktum. Hoppen i tid är en del av metoden som driver fram dramat. Tiden är i sig glidande, förr och nu flyter samman.
Vad avgör storhet hos ett litterärt verk? Inte är det antal sidor. Inte heller texten som publikfriare.
Modianos nya roman är endast 93 sidor i svensk översättning.
Antal
sidor finns inte med i minnet jag gör mig av den. Det gör däremot de
enskilda karaktärerna, deras agerande och de mycket tydliga miljöerna.
Och främst förstås Modianos språk. Det är en fröjd att läsa denna, hans nya bok som utkom i original så sent som 2023.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar