Sedan den 1 maj har vi en lägenhet på Kapellgatan i Kristianstad.
Bilden till höger visar hur spillrorna av mitt liv ser ut. Hela huset på Byholmsvägen är avklätt. All litteratur, konst och musik är borta. En liten samling av de allra viktigaste böckerna följer med den 14 maj när flyttfirman lastar ut och kör det nödvändigaste bohaget till Kapellgatan.
Detta är ett existentiellt hot mot mig. Ett konkret hot. I kombination med effekterna av hjärtstoppet och neuropatins fasor ifrågasätter jag allt det som andra kallar banala ting som "nystart", "bra boende", "framtid". Jag flydde födelsestaden Malmö 1981 i akt och mening att aldrig mer bo i en lägenhet. Alla åren sedan dess har jag bott i hus, eget eller hyrt.
Hotet kommer närmare, nederlaget är ett faktum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar