Céline. Liv och tänkesätt

"Jag har kränkt världens fåfänga, därför måste den ha ihjäl mig." (Céline till Albert Paraz den 4 mars 1951)

Med dessa ord inleder Carl-Göran Ekerwald sin bok om Céline. Liv och tänkesätt (2003).

Ekerwald skrev en omfattande svit böcker med biografiska porträtt, dessförinnan handlade de om Nietzsche, Goethe, Shakespeare och Voltaire. I sviten med det gemensamma namnet Liv och tänkesätt tar han i Célineboken itu med samma typ av frågor som med de andra; hur det privata livet utvecklar en karaktär, hur tiden och det omgivande samhället formar karaktären till en mänsklig ståndpunkt vid sidan av de gängse. Med Céline tittar han inte bara på läkarbanan, giftermålet och skilsmässan för att se det privatas grund. Ekerwald är särskilt noga med att visa hur krigen i Célines fall blir ramen inom vilken det mesta utvecklas: litterärt, konstnärligt, politiskt.

"Kommunismen är förförisk, säger Céline, för den demaskerar människan. Vi är martyrer för ett avskyvärt system. Vi är nämligen exploaterade. 'Den starke exploaterar den svage', det är kommunismens alibi." (Ekerwald)

Och så citerar han Céline som i raserihumor skriver:

"Bryt dina bojor, Pöbel! Res dig Dummerjöns! Det här kan ju inte vara för evigt! Visa dig! Du ser ju bra ut! Man kommer att beundra dig! Granska dig från topp till tå! Man skall upptäcka din poesi, man skall äntligen i lugn och ro älska dig för din egen skull! För fan! Så mycket bättre!"

Ekerwald säger att man lätt kan uppfatta texten som ett hån mot revolutionären, men när man läst hela inser man att den rättfärdigar revolten mot borgarklassen efter alla år av förtryck.

Men i stora drag håller Céline hela politiken för att vara rutten, inklusive kommunismen. Men ämnet är tabu, säger Ekerwald, "sanningen är att människan bara har en enda tyrann - sig själv."

På samma skoningslösa sätt betar Ekerwald av Célines ammunition, oavsett om den riktar sig mot katoliker, judar, kommunister, kapitalister eller andra. Kategorierna var förmodligen av underordnad betydelse, Céline slogs mot allt och alla som kunde förbindas med en ståndpunkt, en tro eller en politisk övertygelse. Den punkt på vilken han dömdes så hårt efter andra världskriget var just antisemitismen, den politiskt formulerade judehatet och hans samarbete med de tyska ockupanterna. Hans flykt till först Tyskland och sedan Danmark slutade i fängelsecellen. Men Céline skyddade sig ändå bakom den mur som hette "mänskligheten". Han citerade alla de tänkare som var eller varit råare än han själv. Ekerwald skriver:

"Många tycker bäst om att läsa författare som drar en glömskans slöja över alla mänskliga tillkortakommanden. De bör undvika att läsa Céline."

Efter kriget tog Céline avstånd från antisemitismen och 1951 kunde han återvända till hemlandet.

Peter Kadhammar: Vi som var så lyckliga. Liv och död i en kommunistisk diktatur (Natur & Kultur)

"Han älskade Stalin väldigt mycket" (Enver Hoxhas spökskrivare Spiro Dede)

"Man sjöng en sång om Enver, om att hans liv skulle vara lika långt som bergen var höga. Han vände sig till Nexhmije: Jag har ju sagt att jag inte vill höra några sånger om mig." (Klement Kolaneci, gift med Enver Hoxhas dotter Pranvera)

När jag får en ny - därtill svensk - bok om Albanien i mina händer är det oundvikligt att alla mina egna minnen och erfarenheter bubblar upp till ytan. Jag säger det som en reservation för denna text, eftersom den kommer att handla om Peter Kadhammars bok läst utifrån min egen relation till det albanska i vid mening.

1974 gjorde jag mitt första besök i Albanien. Det skulle bli fler. Sommaren 1978 var jag både delegationsordförande för Svensk-Albanska föreningen och platsansvarig för resebyrån Reso. Det gav mig på plats en unik inblick i vad som skedde i landet under den dramatiska period då det albanska kommunistpartiet AAP och kineserna bröt med varandra. Jag tillhörde den vänstergruppering som tidigare betraktat sig som vänner till båda dessa länder (i ytterst naiva föreställningar om vad begreppet "socialism" innebar i verkliga livet). I juli 1978 gällde det att välja sida. Jag valde albanernas eftersom det var i deras land jag befann mig och för att jag svalde albanernas version av den absurda konflikten. Hur andra valde har jag begränsade minnen av. Däremot vet jag att journalisten och författaren Peter Kadhammar tillhörde samma vänsterkrets som jag. Han är en av de få som fortsatt intressera sig för Albanien vilket jag själv också gjort, med den skillnaden att tyngdpunkten för mig i många år legat på Kosova och dess väg till nationell frihet. Kadhammars fördjupande och återkommande besök i Albanien har skaffat honom fullständigt enastående informationer och berättelser. Jag skulle vilja påstå att hans bok är den första - i alla fall på vårt språk - som ger en djupare förståelse för hur diktaturens elit tänkte och levde. Det de säger är i och för sig inga sensationella saker, men de blir både intressanta och lärorika därför att de uttrycks av numera fria människor, fria att tänka, leva och handla. Under Enver Hoxha fanns ingen sådan frihet. Det de säger blir därför minnen klädda i nya ord, med färger, smaker och dofter. 

Enver Hoxha beundrade Stalin. Han fanns som byst eller staty överallt i dåtidens Albanien. Foto: Thomas Nydahl

"Vi hade varmvatten och kunde ta ett bad varje dag och vi hade två hembiträden och en kock." (Spartak Toska, barn till Haki Toska, politbyrån)

Peter Kadhammars bok om Albanien måste betraktas som unik. Den bygger på och innehåller nästan helt berättelser från människor som tillhörde landets partielit eller andra som levde i den privilegierade slutna stadsdelen Blloku (Kvarteret). Här talar gamla partiveteraner, deras barn, ingifta och andra som har egen fysisk erfarenhet av det livet, samtidigt som andra yrkeskategorier ger sina vittnesmål, som städerskor och läkare.

Det finns ett bildark i boken. Det består av bilder tagna av Petrit Kumi som var Enver Hoxhas personlige fotograf. Vem som helst kan se vad bilderna föreställer, men det finns inte ett enda vägledande ord om dem, vilket jag finner problematisk. En av bilderna finns på bokens omslag. Där ser vi att en av kvinnornas ansikte döljs. Varför, vem var hon? Omslagsbilden säger oss annars det som var uppenbart på 1970-talet: albanerna hade hunnit fram till mode och annat som i Sverige var vanligt på 1950-talet. Se på barnvagnarna! Så på kvinnornas koftor. Den lilla flickan på barncykel skvallrar också om något. 

Som framgår av bilden fanns det 1978 ingen privatbilism ens på Stalinboulevarden. Foto: Thomas Nydahl

Cykeln var det enda verkligt användbara fordon som vanliga albaner hade till sitt förfogande. De var tillverkade i Kina och vällde fram överallt. Bilar var nämligen mycket ovanliga, dels för att privatbilismen i lag var förbjuden, dels för att bilar var ett privilegium för eliten. Jag reste själv i en Fiat Polski över i stort sett hela landet, med såväl chaufför som guide (vilket betydde övervakare och tillrättaläggare). Undantaget var förstås lastbilstrafik och kollektivtrafik (och gällande den framgår det i ett av Kadhammars vittnesmål att det i dåtidens Tirana bara fanns två busslinjer, de flesta fick gå eller cykla till sina arbetsplatser).

******

"Miljoner applåderade honom, han behövde inte en till. Han behövde mig som läkare." (Isuf Kalo, livläkaren)

Sveriges främste albanolog sedan 1960-talet, väl bevandrad i albanskt språk, landets kultur och historia, Ullmar Qvick, allt sedan mitten av 1970-talet en vän och kollega i intresset för det albanska folket, skrev så här om Kadhammars bok på Facebook:

 

Peter Kadhammar (foto från Natur & Kultur)

”Det är en beundransvärd prestation av journalisten Peter Kadhammar att ha lyckats intervjua ett stort antal personer ur kommunisttidens allra innersta maktcirklar och kringpersoner av betydelse för att skapa en bild av detta samhälle.  Elitens förbjudna stad i staden Tirana, Kvarteret, var en isolerad plats, ett vakuum för dem som bodde där. Att leva i Kvarteret kunde bli närmast outhärdligt, eftersom många inslag i vanligt normalt liv saknades där. Enver Hoxha hade skapat ett fängelse för sig själv och den övriga makteliten. Ja, hela Albanien var faktiskt något av ett fängelse för medborgarna. Paradoxalt nog var det de som satt i fängelse som upplevde ett slags frihet, trots svåra förhållanden under strafftiden (…) Ett totalitärt samhälle bygger ju på att maktens lakejer bidrar i arbetet på att hålla greppet om medborgarna. ’Fruktan vaktar vingården’ är ett gammalt albanskt ordspråk, en fruktan för att ens personliga trygghet kunde krossas när som helst och hur som helst. Man levde alltid farligt, och de som var närmast maktcentrum levde farligast.” 

*****

Ullmar Qvicks ord om boken får mig att minnas en sak han sa till mig för många år sedan. Ungefär så här föll orden: ”Om man i Albanien vill dö är det klokaste att bli vald till partiets centralkommitté”. Jag har tänkt många gånger på det och utifrån mina egna erfarenheter av och studier om Albanien kan jag utan tvekan skriva under på att det var just så. Kadhammars bok bekräftar också de mörkaste bilderna av de groteska åren under Hoxhas styre.

Man behöver inte specifikt intressera sig för Albanien, men om man är det minsta nyfiken på hur en totalitär idé skapar ett samhällsklimat av skräck, terror, förljugenhet och social underutveckling erbjuder Kadhammars bok utan tvekan en lärorik läsning.

Mer som jag skrivit om Albanien, ett urval här i bloggen:

Albanska frågor och några svar.
Ismail Kadaré: Drömmarnas palats.
Albanien mellan kaos och demokrati.
Om begreppet Besa i en ny fotobok.
Köpta röster och skottlossning vägen in i EU.
Kan Albanien bli ett "normalt land".
Albanskheten och identiteten i exil.
Minnen från monoliten Albanien.
Ullmar Qvick: Dagen faller mot natten.
Albanien, förintelsen och judarna.
The History of the Albanians.
Kosova mellan serbisk dominans och nationellt oberoende.
Ingenting eller vi har inte sådana problem.
Durim Bekteshi: Kriget.
Dikter av Mimoza Erebera.
Vuxenlekar vid Joniska havet.
Tre albanska poeter.
I ideologiernas skugga.
Två dikter av Alisa Velaj.
Mullbär. Dikt av Alisa Velaj.

Ola Klippvik om skrivandet och annat

Öland. Foto: Astrid Nydahl

Ola Klippvik har jag skrivit om förut (se nedan), men det som föranleder mig att idag rekommendera läsning av honom är hans blogg. Den heter Vikboblogg. Du hittar den här. Klippvik har i sin senaste text, den är i själva verket en omfattande och mycket rik essä och heter Rödhaken och Robespierre - ett testamente, först tagit fasta på en känsla av att inte längre höra till. Att inte höra till litteraturvärlden, att inte finnas i den krets som blir bemött med recensionen och/ eller reaktioner. Han skriver:

Uppgivenheten. Det lustiga är att med den ökar friheten. Lugnet efter utbrotten av sorg och ursinne är ljust och stärker mig i min förvissning om att allt är som det ska. Skrivandet? Vad spelar det för roll? Jag har väl dokumenterat så det räcker och blir över. Det fanns väl annat att göra. Vedleveransen. Bygga det där hönshuset vi pratat om. En drivbänk till rädisorna. Komma ut oftare. Komma till skott, som päronträdet inom kort. Definitivt komma bort från den mest korrupta och andefattiga av instanser: kulturvärlden.

Den känslan har jag den allra största förståelse för, jag har burit på den själv, många gånger. Men den leder Klippvik vidare. Den får honom bland annat att reflektera:

När jag läser vill jag lära mig något; finna förebilder för mitt eget skrivande. ”Skickligt” var för mig ett grundkriterium, inte ett huvudkriterium. Försoning och något slags tröst sökte jag väl också. Hur man bäst förhåller sig till döden när man lever – det ville jag veta. Ville jag bli underhållen hade jag Netflix, barnen, vännerna. I luften fick ett skratt gärna sväva, en gåta, en doft. Tillvaron behöver inte plagieras. Jag ville uppnå en annan sorts närhet. Ordet var liksom en sak för sig. Åt några politiska idéer har jag aldrig varit försvuren. Dem jag helst läste och återkom till hade också stått ensamma, nästan utan undantag. I Ervin Rosenbergs utsökta översättning av Tocquevilles tvåbandsverk om Amerika kan det låta såhär: Jag är medveten om att jag här beträder minerad mark. Varje ord i detta kapitel kan på flera punkter stöta de olika partier som söndrar mitt land. Jag ämnar likafullt säga allt jag tänker. 

Rätt ord i rätt ordning. En form av intelligens som utövar en märklig dragkraft genom att den inte ber om ursäkt för sig; inte krumbuktar eller hetsar. Då blir det poesi! En sådan text är inte sanktionerad och syftar inte till att vinna en publik. Solljus i en bortglömd glänta; det är den utan jämförelse största friheten. På marknaden finns inga gläntor. Emilia Fogelklou talade om en ”obetvinglig vanmaktsvind” som viner rakt igenom den gemena gemenskapen när kittet utgörs av självgodhet och ressentiment. Den personliga kampen – med den står tillvaron och faller. Utan den förblir vårt inre universum en ”hårdfrusen och oupptäckt värld". 

Det finns så oerhört mycket mer i hans essä; naturen, litteraturen, den "lilla" världen i relation till den "stora", kloka och lärorika resonemang hela vägen fram. Läs den i sin helhet! Om inte annat är den utmärkt som långhelgsläsning, fredag - måndag, om kylan håller i sig och man vill skydda sig inomhus.

***

Om hans nya diktsamling skrev jag bland annat:

Tvåtaktsknatter är en synnerligen egensinnig bok, som vore den skriven helt bortom det postmoderna samhällets influenser. Ändå är det en sanning med modifikation eftersom just detta samhälle då och då på raffinerat sätt infiltrerar den klippvikska skogen.

Och om hans Vikbodagbok II skrev jag:

Det finns en rak och enkel saklighet i texterna. Och alldeles som om allt här i livet hängde samman, eller utspelades parallellt kan man läsa om amerikansk nyfattigdom och en granne i byn som just fyllt sjuttio, i en och samma text. Och visst, det är precis så det är med oss människor. Vi lever våra alldeles vanliga liv, dag efter dag, natt efter natt, samtidigt som det sker dramatiska saker runt knuten eller på andra sidan jorden. Turkmenska mattor, öländska vandringar, sjukdomar, barnlekar, arabiska uppror, översvämningar i Brasilien, allt och så mycket mer äger rum parallellt i våra liv. Tiden är ett ständigt flöde av skeenden och relationer. Den som föds får syn på den värld som en annan, på samma sjukhus, just lämnat. Mitt i ett andetag far Sven Wernström förbi. I ett annat hälsar Klippvik på hos Axess i Stockholm. Men han tackar också nej till saker därför att han inte har råd med tågbiljetten. Där log jag igenkännande. För oss som lever under existensminimum är det också viktigt att få belysa sådana aspekter av konstnärstillvaron. 

Om Vikbodag III bland annat detta:

Det finns en stor vila i att läsa Klippviks texter. De erbjuder reflektion, och de speglar en tämligen ordinär vardag för en ung svensk familj bortom huvudstadens alla glitterfnittriga celebriteter. Kanske är just det den stora behållningen av dessa tre böcker. De talar från en individ till en annan, de höjer inte rösten och spelar inga skådespel. Jag tycker mycket om dem, kanske just för att jag hade kunnat se mig själv där, i de situationerna och med just de vardagsproblem och glädjeämnen de berättar om.

Sist men inte minst om hans översättning och utgivning av Emersons Självförtröstan:

Självförtröstan är en text som hävdar den enskilda människans rätt. Hennes rätt att inte ställa in sig i ledet, att inte låta sig bli konform. Han talar om en människa som ”avstår alla löften för att kunna fortsätta göra observationer från samma okorrumperade oförskräckta oskuldsposition” som alltid. Och om denna människa lyckades skulle hans eller hennes synpunkter också ”sjunka in i människors öron”. Här tycks mig Emerson tala rakt in i vår tid, eftersom det är i högsta grad angeläget att hävda en sådan position i massmänniskans tidevarv.