Trumpet snöväder

Foto: Astrid Nydahl

"Snön faller och vi med den"... minns ni sången? När jag steg upp vid sextiden var allt ett faktum: snön hade bäddat in Viby och den föll fortfarande, Trump var redo för Vita huset och jag kunde återvända till sömnen.

När jag ett par timmar senare verkligen steg upp drabbades jag av en stark känsla av oro. Varför? Jo, jag hade börjat läsa morgontidningarna. Inte bara de svenska. De hade ett viktigt drag gemensamt: tonen av hysteri, förstärkt av närmast krigsanpassade rubriker. Är något av det befogat idag? Jag oroar mig mest för snön. Vågar inte gå ut och ta risken att falla, så här precis en vecka före d-dagen. Det innebär några dagar inomhus, med bara korta sticka-ut-huvudet-genom-dörren-stunder.

När snön kommer är det varje år samma sak jag noterar: det blir alldeles tyst. Det är som om mänskligt liv utanför huset upphör. Snart nog börjar det. Men just ögonblicken efter att den fallit njuter jag den magiska tystnaden.

Trump får jag återkomma till. Det gör säkert ni också.