 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Vad är det som händer med
henne, flickan eller kvinnan i Christine Falkenlands böcker? Jag följer hennes
spår i böcker som Skärvor av en sönderslagen spegel, Själens begär, Öde och Min
skugga. Jag fördjupar mig i Rakels, Coras, Siris och de andras livsdramer. Jag
funderar på betydelsen av de erotiska intrigerna, det sexuella våldet,
övergreppen i tidiga år, präglingen som förändrar de unga kvinnornas liv. Och
när jag nu möter Ylva i Trasdockan är det som om svaren på allt jag funderat
över närmar sig, jag börjar se mönster och ana mig till varför vissa beteenden
ser ut som de gör. Trasdockan är avgjort Falkenlands starkaste roman. Den är
sammanhållen som fiktion, den övertygar från de allra första sidornas dramatik.
Men man kan också säga att det är en roman som tvinnar samman lösa trådar från
hela författarskapet, en roman som pekar på urproblematiken: kvinnans lidande
som sexuellt utnyttjad, kränkt, kvinnan som en människa uppfylld av självförakt
och destruktivitet. Det låter kanske banalt, men det finns bara ord som dessa
för att beskriva Ylvas tillkortakommanden. Och däri ligger också Falkenlands
stora, övergripande tema.
”Jag
har skurit mig många gånger med min fars rakkniv. Allt för att känna närhet
till livet.” säger berättaren i Skärvor av en sönderslagen
spegel.
”Min
kropp bär minnen av barndomens dumdristigheter”. Det
är andra meningen i Min skugga.
”Jag
måste fylla munnen med kött, huvudet med tankar, minnena med låtsas mening”
säger Siri i Öde.
”Jag
är inte rädd för Ernst länge. Hur skall jag kunna frukta någon som bara kan
döda kroppen men sedan inte förmår göra mer” frågar sig Cora inför
sin egen död i Själens begär.
Romanen Trasdockan inleds med
själva dödsscenen. Ylva hänger i ett rep. ”Ett evigt nu. Stolen liksom
undansparkad.” Man tror sig bevittna resultatet av ett självmord. När Ylva
läggs i liksäcken är man övertygad om det, ”Jo, Ylva pratade ofta om självmord
som en möjlig utväg”.
Men vad är det sedan som
händer och varför är hon nu död. Falkenland skruvar tillbaka tiden och
berättar.
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Ylva kommer, som så många
kvinnor i Falkenlands värd, till ett stor gods för att hyra bostad. Hon
återkommer då till det förflutna. Godset där hon bott. Det är ett slags urscen:
slottet, godset, den gamla kråkslottsvillan. Och Ön, den karga där ensamheten
ropar ur varje sten. Men Ylva är, så vitt jag kan erinra mig, den första kvinna
hos Falkenland som är författare. Poeten som söker sina rötter. Poeten som
återvänder hem. Som en gestalt ur en Almodóvarfilm kommer hon resande för att
reda ut saker och ting, kanske finna något slags ro, skriva. Men som alltid i
denna värld hinner det förflutna ikapp henne, och det är sannerligen inte ett
vackert förflutet. Det är laddat av förnedring och kränkningar. Eros har här
dödsängelns mask.
Hur kan vi nu övertygas om
detta när Ylva är död? Falkenland löser det på ett gammalt klassiskt sätt: det
är i själva verket den dagbok som Ylva efterlämnat som vi läser. Hon var gravid
när hon dog. Tragedin är mer än väl synlig, men Falkenland intresserar sig
mindre för gärningsmannen och vem som bär skulden till Ylvas död, och mer för
hennes egen trasiga vandring genom livet. Ylva, trasdockan som om sig själv
säger: ”Min fitta en sårskorpa att pilla på. Ett oläkt, kliande ärr” . Männen
har fått henne att känna sig som ”en nersmetad galjonsfigur”, hon kan inte
föreställa sig att ett litet barn som ligga vid hennes bröst för att få mjölk,
”de där brösten, uttjänta av alla smekningar och låga begär”. Hennes
självförakt är fysiskt, hon äcklas av sig själv till den grad att hon måste
”jaga bort flugorna från skötet”, hon räds åldrandet, att inte längre vara
attraktiv, och hon avverkar dessa män som vill tränga in i henne, ”Nu börjar
det om. Näste man”, hon drömmer om att vara en annan, en mjuk och rar kvinna,
”följsam, mildögd och anspråkslös” men hon vet ju att det inte är möjligt. Om
inte annat skriker hela hennes gestalt det åt henne, oupphörligen.
Hon sitter i sin hyrda
bostad, försöker skriva poesi, lyssna till Sibelius.
På denna gård lär hon känna
Gustav, son till godsägaren Carl. Ylva hamnar i en destruktiv relation med Carl
och bestämmer sig – kanske just därför – för att förföra den unge sonen,
onanisten, den nyfikne. Han tycker själv att han ser barnslig ut men Ylva tycks
ingjuta ett slags mod i honom. Han bor i det rum som en gång varit Ylvas. Hon
ber att få återse det. Hennes besök där väcker alla minnena till liv. De
sexuellt laddade minnen. Debuten. Killarna som tömt sig i henne. Hon tycks bli
både upphetsad och äcklad vid minnena: ”Han slaskade till min fitta…”, hon
minns också den stora ledsnaden, efteråt, i tomheten efteråt. Första gången
godsägaren kommer in på hennes rum och tar henne tänker hon: ”Jag äcklas inte
av honom, att han är äldre. Jag är inte så finkänslig. Om man sluter ögonen går
det knappt att särskilja smekningarna. ” Och det är just där hennes trauma
ligger: hon sluter ögonen och låter det ske, hon framkallar ett slags könets
banalitet. Den enda avsmak hon känner är inför sig själv, ”bägaren full av
orenlighet”.
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Denna avsmak har en
förbindelse med Ylvas diktning. Hon söker de dikter som ”inte fastnar i halsen”
när hon ska göra ett framträdande på ett bibliotek, dikter som ”går att
uttala”. Gustav kommer till uppläsningen, hon läser som om hon bara läste för
honom, ”famlande”. På hemvägen blir de båda upphunna av en man som förnedrar
dem, kallar Ylva för klichépoet. Då vänder sig Ylva mot Gustav och säger ”kom”.
Då händer det ”som skulle förändra allt”. De inleder en vänskap som snabbt blir
erotiskt laddad, ”han visste redan för mycket, nu var allt förlorat”, hon
blottar sina bröst för honom och drar honom intill sig. Första gången, hans
rädsla. Hans ovilja, ”det går aldrig” som sedan går över i en lättnad, en
glädje, och när det är över kan hon lugnt konstatera ”Sedan var han bunden till
mig. En betingning, snarare än kärlek”.
Här uppstår nu spänningen
mellan far och son, den kastar en skugga över berättelsen. Och Ylva har blivit
gravid. Spelet börjar präglas av tårar och smärta. Vem som leker med vem är
oklart. Unge Gustav har uppenbarligen förälskat sig, så som unga män gör efter
sin debut. Han berättar att han läst Mästaren och Margarita och citerar för
henne: ”Vem har förnekat att det finns äkta, trogen och evig kärlek här i
världen? Slit ut den lögnarens skändliga tunga.”
Berättelsen går mot sitt
klimax. Vi vet hur det ska sluta. Det har vi vetat sedan berättelsen började.
Christine Falkenland har blottat några människor djupa sår för oss. Och hon har
gjort det på ett sätt som gör att de nu finns inne i oss, medvetet eller
undermedvetet finns de där som röster ur ett fjärran minne, en händelse som
kanske kastat en skugga över våra egna liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar