 |
| Helsingfors. Foto: Thomas Nydahl |
Jag kom till Villa Kivi vid Tölöviken en januarihelgdag då
himlen öppnat sig med ljumma ösregn och mörkret följde mig ända in bakom
dörren. Det tidiga eftermiddagsmörkret skulle komma att bli min följeslagare.
De promenerande eller joggande människorna utanför huset talade mest finska.
Vaktmästaren som mötte mig använde handen att peka och förklara med. När han
pekade på dörrmattan förstod jag att det var därunder han lagt min nyckel.
Ingen kunde jag tala med.
*
Jag gick in i min slutna,
svenskspråkiga värld med hjälp av böcker och tidskrifter. Jag läste Carl Göran
Ekerwalds biografi över Nietzsche. Jag läste och under tiden satt en rysk gäst
på toaletten och skrek obegripligheter i mobiltelefonen. När kaffet hällts upp
började jag lyssna på Radio Vega. Jag var ohyggligt ensam men anade att det
skulle bli en spännande vandring mellan centrum och Tölöviken och tillbaka till
centrum igen. "Vansinnet är bland enskilda människor en sällsynthet - men
i grupper, partier, folk, tider är det regeln." Så skriver Nietzsche i
Bortom gott och ont, och hans ord tycks i stora städer äga en mycket stor
giltighet.
*
Estranha Forma da Vida. Det
är bara den fadon som kan sjungas idag. Estranha. Forma. da Vida. Amálias ord
bär mig genom dagen: "Optimism, vad är det för ett ord!? Optimism, det
ordet borde vara förbjudet!". Estranha Forma da Vida. Jag går in i
svärtan, den som också har stråk av vitt och många nyanser av grått. Därinne
finns det enda skydd jag känner: fadon, omslutande, närande, bärande. Hela
natten bär den mig genom detta märkliga liv som alltid bär på frön till
tragiken.
*
När jag efter helgen mötte Villa Kivis föreståndarinna
blev jag ännu mer förvånad. Hon talade finska och estniska, men log med hela
sitt ansikte. Jag kände mig stum och isolerad. Överallt i och utanför huset
satt det anslag av olika sorter. Alla på finska. Jag saknade all tänkbar
vägledning. Mitt nyinköpta finsk-svenska lexikon var lika otympligt som en
krycka. Jag lutade mig mot det men litade inte på att det skulle bära mig.
*
Det finns dagar som håller fast i natten: mardrömmarna,
tumultet, mörkret. Dagar som försöker fånga in lite av den nyanlända vårens
ljus men som ohjälpligt fastnat i natten. Idag är det en sådan dag. Morgonen
vill inte. Jag vill inte. Ingenting vill.
*
 |
| Tölöviken, Helsingfors. Foto: Thomas Nydahl |
Vatten, syre, sand, sten, mossa, mull. Det är inte varje
dag jag funderar över livets beståndsdelar; dess ursprung och återhämtning. Nu
har jag många skäl att göra det. Livet efter femtio har bjudit på många
påminnelser om alltings förgänglighet. I min närmaste krets har människor både
kommit och gått vid ett antal tillfällen. Släktled har lagts till släktled.
Släktled har för alltid avslutats. Begravningarna har blivit en självklar del
av det egna livet. Jag läste idag att en ny tidskrifts lanseras i USA. Första
numret har en bild av Susan Sontag på omslaget, och mycket riktigt består
tidskriften uteslutande av minnesord över döda personer. Någon har insett att
40- och 50-talisterna nu ser sina vänner och anhöriga dö, och att de i en sådan
tidskrift kan spegla sin egen skröpliga tillvaro. Ännu en gång ser jag hur
Marknadstänkandet - Förtingligandet av allt mänskligt - ockuperar våra
samhällen.
*
Sedan barnsben har jag levt övertygad om att Finland
precis som den officiella politiken säger, är ett tvåspråkigt land. När jag
besökte Helsingfors ett år tidigare förvånades jag över att finlandssvenska
vänner hjälpte mig med tolkningar, i taxin, i hotellreceptionen, lite varstans.
Det tedde sig onödigt. Men när jag nu på egen hand skulle upptäcka den
finländska huvudstaden förstod jag bättre. Jag mötte två säger två
svensktalande kvinnor: en postexpedit som sa, ”Jo, men vi får ju lära oss det i
skolan” och ett butiksbiträde som med glädje talade svenska med mig. Då är det
bättre i officiella sammanhang. Att åka spårvagn är en ren fröjd eftersom alla
hållplatser meddelas både på svenska och finska. Jag lärde mig snabbt var
Operan låg, och när jag tryckt på stoppknappen kom stannar-skylten upp på båda
språken. Däremot skulle man kunna konstatera att det verkligen finns två
dominerande språk i vardagens Helsingfors. Man hör dem hela tiden på gator och
torg, på stationer och butiker. Men det är inte de två man tror. Förutom
finskan är det nämligen ryskan som dominerar! Nyrika ryssar fyller butikerna
med sina köpsugna blickar, skolklasser väller ut från centralstationen med sina
lärarinnor, hela familjer flanerar. Så ser det ut. Ryskt så det förslår.
*
Gombrowicz var hela tiden en författare och en människa
som inte till något pris ville ge upp sin originalitet, till någon människa, gudar,
samhällen eller doktriner”, skrev Jan Blonski
i sin "Gombrowicz and the Critics. Ja, det är just detta. Hur
hanterar man det? Exillibyern Hisham Matar talar om det perversa i flygandet.
"Jag är en dålig resenär" säger han. Kan man verka på sitt modersmål
i ett annat land och ändå göra anspråk på en position i det land där man
föddes, fostrades och formades. Ja, det är klart att man kan. Jag har just läst
romanen Den gordiska soffan av Karin Stensdotter, bosatt i Paris men skrivande
på en svenska som de flesta skulle få stå på tå för att ens komma i närheten
av. Gombrowicz då? Han levde i en annan världsdel än han var född. På ålderns
höst kom han hem till Europa, först till Tyskland, och sedan till Frankrike där
han avled. Han gjorde inte avkall på någonting, kompromissade varken med språk,
idéer, stil eller form. Han förblev sann mot sitt hjärta och sin inre röst. Hur
förblir man sann mot sitt språk som minoritet?
*
När jag satt på Centralstationens restaurang i Helsingfors
– det gjorde jag ofta – begrundade jag hur fascinerande det är att vistas i en
mycket gammal miljö. Restaurangen byggdes 1920, och vid renoveringen 2000 gick
man nog varsamt fram. Originalinredningen finns kvar, mörka träbord med
marmorskivor. Stengolv. Det höga, välvda taket. Här inne befinner man sig i
motsatsen till snabbmatkulturens plastmöbler och papperstallrikar. Här tycks
tiden vara bestämd bara av tågens avgångs- och ankomsttider, dygnen hakar i
varandra. Några av alla som sitter härinne har bestämda klockslag att passa,
andra tycks ha resten av livet på sig. Själv pendlar jag känslomässigt mellan
det ena och det andra.
*
En vackert klädd dam, kanske dryga sextio år, tappar
plötsligt koncepten bredvid mig. Från att stilla ha konverserat mannen vid sin
sida brister hon ut i rytanden och ylanden som får de flesta att vända sig om
för att se vad som sker. Hon skriker, hon gör det på finska, jag förstår inte
vad som utlöst hennes vrede. Mannen lyckas lugna henne. Hon blir verkligen
lugn. Tar upp läppstiftet och målar läpparna som om ingenting hade hänt.
Läppjar avspänt på drinken hon köpt. Jag fortsätter läsa. Förundras över hur
det är att vistas i ett offentligt rum. De svartklädda goth-tjejerna en bit
bort ser underbart allvarliga ut, som om de redan var färdiga med sin dom över
världen och livet. Och ändå tycks en del av deras mycket medvetna klädstil
spela på en radical chic-attityd som fordrar både push-up-bh och spektakulära
frisyrer.
*
Skrivandet är i grund och
botten ett bygge. Ord för ord växer texten fram som huset växer fram sten för
sten, bruk för bruk. Så har jag alltid sett på själva skrivakten, som en
skapande och konstruktiv handling. Men ju mer jag tänker på saken, desto mer
övertygad blir jag om att skrivakten inte kan vara neutral i den meningen. Det
skrivs både konstruktivt och raserande. Inför varje större social konflikt och
i extremfallen väpnade konflikter, enrolleras de intellektuella för att med
sitt skrivande delta i striden. Det är väl känt hur Balkans poeter och berättare
ställde in sig i leden och skapade texter fulla av hat riktat mot
motståndarsidan, etniskt, politiskt, kulturellt. Jag har läst några texter ur
en tyskspråkig, serbisk publikation (som kallas kulturtidskrift) som inte står
folkmördarna efter i hat och mytologisk agitation. Jag såg den under en
vistelse i Berlin, och trots att jag vetat tämligen väl hur det såg ur under
Jugoslaviens sönderfall, chockades jag av de extrema texterna. Jag har under
hela mitt författarskap haft anledning att fundera på dessa mekanismer, inte
minst därför att jag började mitt vuxna, skrivande liv i en extrem vänstersekt.
Där fostrades jag till klasshat och populism. Vägen bort från den sekterismen
har varit lång och svår. Och än idag händer det att människor säger "Du
som ändrat dig och svängt totalt", och de säger det som en anklagelse. Jag
tror att motsatsen är det värsta. Hur skulle man fungera som intellektuell om
man aldrig ändrade sig, aldrig svängde totalt? Jag betraktar orden som
arbetsredskap. Och varje gång jag använder orden i destruktiva syften förebrår
jag mig själv och försöker finna en väg tillbaka till solitärens språk.
Förändring och svängning handlar ytterst om en förmåga att erkänna sina
tillkortakommanden. Hur använder man orden och sitt språk utan att sprida hat
och misströstan?
*
 |
| Mannerheim, Helsingfors. Foto: Thomas Nydahl |
Det svenska språket finns i gatubilden. Utmed
spårvägslinjerna finns då och då en skylt med texten ”Förbjudet att fästa
reklamer”. I Sverige heter det ”Affischering förbjuden”. Pluralformen är
underbar. Den ekar ännu i mig och jag ser att finlandssvenskan har många sådana
ord, de känns både säregna och roliga att läsa. Men man både kan och måste, som
tidigare litteraturkritikern Michel Ekman gjort, understryka att denna
finlandssvenska lever under allt strängare villkor, socialt och kulturellt.
Ekman säger att den finlandssvenska som man ser i offentliga miljöer i
Helsingfors ofta är illa översatta varianter av finska originaltexter inte
minst i reklamen. Trots att jag själv i snart tjugo år haft en eller annan
förbindelse med denna miljö, bland annat genom att skriva i två finlandssvenska
tidskrifter, så har jag inte förrän nu tyckt mig se att språket hotas av en
utveckling som inte främjar tvåspråkighet, utan som i den globaliserade
stormvinden sluter sig i en nygammal tolkning av nationalitets- och
identitetsuppfattningen. Kan det svensktalande Finland stå emot en sådan
utveckling?
*
På sängen i Villa Kivi
plockar jag fram en ny utgåva av Konstantin Kavavis dikter. I Kavafis värld är
det ofta det bristfälliga, det smutsiga, det föraktade som lovsjungs.
Kärleksbädden – där eros doftar – är den prostituerades, och när han drar sig
till minnes den faller han tillbaka ner i ruset. En sådan dikt hade varit
omöjlig att skriva idag. Förmodligen hade den betraktats som brottslig, dess
”uppsåt” hade granskats. Att gå tillbaka till det tidiga nittonhundratalets
Alexandria och där följa Kavafis till de tvivelaktiga lokalerna är att i sig
själv möta det verkligt levande. Bara i en sådan text – som är grundad på liv
och erfarenhet – kan ruset återfödas. Hos Kavafis sker det oupphörligen.
*
Hur ska den finska huvudstaden utvecklas? Det krävs en
omfattande arbetskraftsinvandring, staden bör bli dubbelt så stor, säger
Optimisten. Nej, vi måste först se till att skaffa arbete åt alla dem som är
arbetslösa, invandrare eller inte säger Realisten. Vad diskussionen tycks
handla om, är hur Helsingfors ska bli en ”riktig” metropol. Idag är staden en
avkrok, säger Optimisten och tillägger att det för en förändring krävs minst
två miljoner invånare och en omfattande expansion. Optimisten förordar därför
också en omfattande arbetskraftsinvandring. Realisten varnar för att
huvudstaden redan, med sina arbetslösa människor och sina sociala problem, inte
skulle klara något sådant inom överskådlig framtid, och påpekar gärna att
staden vuxit över alla bräddar, planlöst, yvigt, och att stadskärnan är ett
virrvarr av varuhus, höghus och allt mindre av boende och social gemenskap. Som
i alla andra europeiska storstäder alltså. I Finland understryker man gärna de
exempellösa framgångarna inom mobiltelefonin. Men kan man bygga en nation på
människors triviala telefonsamtal. Det måste finnas något annat och mer, något
som utgår ifrån landets naturtillgångar. I det avseendet liknar Finlands
utveckling alltmer vår egen: de stora resurserna säljs ut, de små nationerna
inlemmas i en ekonomi som bygger på billiga fabriksarbetare: småflickor i
kinesiska eller indiska superindustrier inom elektronik, vitvaror och
ekipering, småflickor som låses in i väldiga sovbaracker dit de bara kommer
några timmar per dygn innan de slussas ut till maskinerna igen, för ständiga
övertidsscheman och nattarbeten. Inför en sådan vindkantring av världens
resurser – närmare betraktat en utveckling mot allt större orättvisor – kan
varken debattörerna i Hufvudstadsbladet eller några andra lokala opinioner göra
särskilt mycket. Och det är just det jag tänker när högt bildade människor på
fullt allvar tror att det skulle vara ett Sesam öppna dig att fördubbla sin
huvudstads invånarantal. Vad skulle alla dessa människor försörja sig på? Var
skulle de bo? På vilka vägar skulle de köra i alla sina bilar? Var skulle de
parkera när de väl nått sitt mål – hemmet, arbetsplatsen eller
konsumtionsrundan?
*
Böckerna i resväskan lutar
sig mot radion på det lilla bordet vid fönstret. Därutan är det tät dimma, ett
duggregn faller in i mörkret. I böckernas värld är det helt annorlunda. Det är
sent 1960-tal, Pentti Saarikoski befinner sig i Prag. Han har sitt wc på
balkongen, stället han bor på är minst sagt spartansk och har en stridsvagn
framför porten. Prag är ockuperat av Röda armén. Den där socialismen som skulle
få ett mänskligt ansikte vreds ihop som en gummimask, alla dess drag
vanställdes och för Pentti börjar bekymren på krogen. Han kan bara beställa
samma mat som bordsgrannen för han saknar ett språk att kommunicera med. Två
tyska kvinnor kommer in och i tanken bedriver han genast hor med dem. Han
sitter om kvällen på sängkanten och petar sig i näsan. Det Prag som omger honom
hukar i en ovanligt grå och ful vinterstämning. Hästarna på bron försöker flyga
därifrån men misslyckas. Den finske diktaren längtar hem men inser att han för
resten av livet bara klarar att befinna sig borta. Jag läser hans gamla böcker
och glider sakta ner i en tid då jag själv var tonåring, och jag upptäcker till
min häpnad att det är där jag hör hemma. I den tiden. Inte som tonåring utan
som en vuxen man på drift, med ständig hemlängtan men oförmögen att leva
annanstans än borta.
Och när jag sedan läst halva Tiden i Prag ser jag att
Penttis texter är nedskrivna 1966. Det var två år innan Historiens mytiska
stridsvagn krossade Dubceks experiment. Kan man av det dra slutsatsen att
socialismen med mänskligt ansikte redan då var en hopknycklad gummimask? Ja,
det tror jag att man kan. Pentti tycks i alla fall inte imponeras av det Prag
han lär känna. Om inte studentflickan återvänder till sitt rum över natten
tvingas hon studera marxism-leninism och går miste om rummet. Pentti suckar och
säger: när kommunismen genomförts har säkert sexualiteten avskaffats. I Prag
får man i alla fall inte prata om den.
På sätt och vis stöter Pentti bort läser samtidigt som han
attraherar. Han kan skildra hur han pinkar utanför spannen och det börjar
stinka urin i hallen, han berättar om hur han somnar på den balkong där det
kollektiva avträdet står. Han uppträder svekfullt mot den eller de kvinnor han
möter i Prag. Han lurar en svartväxlare och ger honom en dansk 10-kronorssedel
istället för en tiodollars. Han tycks medvetet gå in för att leva på ”vänners”
goda vilja och måltider. Vad är det för ett självporträtt? Är det ett litterärt
trick för att läsaren ska tro att han följer en utstött och marginaliserad
människa? Kanske är det just där brottet uppstår. Han är ju en etablerad och
respekterad diktare. Ses som ett underbarn i den nordiska litteraturen. Ingen
författare kan som Pentti Saarikoski skapa en scenografi med sig själv som
huvudperson. Han luktar illa och är smutsig, han fryser så han skakar och
bakfyllan får honom aldrig på bättre tankar. Men det är ju något annat som
fängslar. Kanske är det hans blick? Pentti ser och registrerar, han berättar
ömsint och färgrikt om de människor och miljöer han möter. Också i de allra
svagaste ögonblick finns det något okuvligt vackert över dessa människor. Är
det så språket förvandlar trasor till blommor?
*
Sorgklanger. Ilningar och
moln. Samma gata, samma himmel. Med ansiktet i tidningen, försjunken utåt men
vaksam inåt. Dessa klanger när brisen lyfter pappret, en stilla insikt som en
stark smärta i bröstet och magen. Vad förmedlar insikten annat än brutna
förbindelser? Den förmedlar smärta. Det brutna är trots allt obrutet och den
kedja som fäster generation vid generation är, trots sin osynlighet, alltid
närvarande. Jag vandrar ut i intet, låtsas njuta asfalten. De klanger av sorg
som finns i mig är nästan omöjliga att bära.
*
När Dostojevskij kom till ryska ambassaden i Köpenhamn i oktober 1865 var han mager, åldrad, nervös på gränsen till hysteri, plågad av underliga feberattacker, berättar Magnus Ljunggren i en artikel. Den hösten lär ha varit en av de svåraste i den ryska författarens liv, och ändå hade han framför sig hela arbetet med att skriva Brott och straff. Hur kan det komma sig att författare genom historien ofta uppvisar allvarliga sjukdomstecken, inte minst när det gäller psyket? Hör det ena självklart ihop med det andra? När det gäller de stora genierna, som Dostojevskij, ingår ofta ett slags mytologiserad sjukdomsbild i sättet att beskriva dem. Men för andra? För mängden av intellektuellt arbetande och obemärkta människor är en sådan medveten mytologisering omöjlig, den är inte ens önskvärd. Den kan rentav ställa sig i vägen för förståelse.
*
När man vandrar utmed Tölövikens strand har man svårt att
förstå denna debatt. Det är som om Helsingfors var två olika städer. En av
flanerande friluftsmänniskor som med hunden fördriver tiden på lediga stunder
och en annan av ständigt mobilpratande yngre män och kvinnor klädda i
uniformsliknande kostymer ständigt med foten på gaspedalen. Fast det är kanske
inte ett finländskt fenomen alls? Det är så vår värld ser ut, alltmer uniform
och konform, allt mindre säregen eller avvikande. Nord och Syd, Öst och Väst
erbjuder flanören samma butikskedjor och samma snabbmatsmisär, bortom språken
och drömmarna.
*
Oavsett antalet invånare kommer dock Helsingfors framöver
också att te sig som en kulturens metropol. Hit kommer Mariza från Lissabon för
att sjunga sin passionerade fado i Finlandia-huset. Plötsligt kan nordiskt
vemod och portugisisk saudade blinka åt varandra. Den portugisiska gitarrens
spröda sorgsenhet är inte alldeles olik den finska tangons dragspelstårar. Vid
Domkyrkan på Senatstorget rullar ständigt nya kolonner av turistbussar fram. I
kanske ännu högre grad än ryska turister tycker jag mig där se en kinesisk
invasion. Varuhus som Stockmanns fylls av shoppande människor från öst och
väst. Tiggarna fortsätter tigga, missbrukarna fortsätter missbruka. Allt är som
det brukar vara. Bara i det talade och skrivna ordet är förändringen möjlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar