Höstfärger vid Hammarsjön. Foto: Astrid Nydahl |
Anders Björnsson: Björnsson
själv. Otrons artiklar (Carlssons)
Johan Östling: Humboldts
universitet. Bildning och vetenskap i det moderna Tysklands historia (Atlantis)
”När de offentliga miljöerna
och medierna tenderar att bli allt torftigare på sakförstånd och
meningsskapande, måste då inte initiativet återgå till individen och till den
direkta kontakten mellan människor som har någonting väsentligt att ge och
meddela varandra?” (Anders Björnsson om brevskrivandet, sidan 67 i Björnsson
själv)
Att läsa Anders Björnsson är
alltid en form av samtal. Samtal kan föras i det tysta, i brev som han själv
framhäver, eller redan i tanken, i själva läsandet. Det skrivna är inte en
monolog utan ena halvan av en dialog. Läsning är i bästa mening en del av den
kontakt mellan människor som bevarar bildning och kultur. Utan läsningen
återstår endast den stumhet och tystnad som uppstår när människor skriker för
att överrösta varandra.
Björnssons nya bok är i bästa
mening som ett tidskriftsnummer där alla artiklarna har en och samma
upphovsman. Han spänner över ett i och för sig brett spektrum, men igenkänns
hela tiden på sin ton och sitt berättarsätt.
Björnsson skriver om Per
Nyström, Max Weber, Theodor Fontane och Karl-Markus Gauss med samma lätthet och
insikt. Han tar sig an kulturtraditioner för att belysa deras värde och vikt,
och han kan diskutera ner i detalj i ämnen han känner, som när han skriver om
kepsen och klädedräktens informalisering, eller om verkmästarens roll i en
expanderande industriell epok och varför han försvann, ”befälet ersätts av
trollkarlen, mellanchefen av konsulten; stadga av tillfällighet”.
Eftersom Elisabeth Åsbrink i år utgivit en ny bok med titeln 1947, finner jag det intressant att läsa Björnssons text Nu var det 1947. Om politikens primat. Där talar han om behovet av stabilitet och trygghet, en insikt, menar Björnsson, som infann sig omedelbart efter andra världskriget. "När det är bråttom får man inte förivra sig."
Jag läser alltid Björnsson
med samma nyfikenhet och glädje, av det enkla skälet att han redan i ämnesvalen
är unik. Att hans prosa dessutom är personlig och färgad av numera nästan helt bortglömda ideal gör att
han framstår som ett ovanligt intressant inslag i ett annars jämngrått intellektuellt klimat i
ängslighetens och undfallenhetens rike.
*
När det gäller Johan Östlings
högintressanta bok om Humboldts
universitet skulle jag vilja peka på det som handlar om hur man i Tyskland
hanterade universiteten efter Hitler och andra världskriget. Det är ju ett
faktum att (alltför) många av de anställda vid lärosätena gått med i
nationalsocialismens trupper och svurit diktatorn sin trohet. Hur skulle man
kunna fortsätta efter 1945 och låtsas som om ingenting hänt? Det kunde man
förstås inte göra.
Någon radikal förnyelse blev
det inte frågan om i de tre västzonerna. Östling säger att de ”tongivande
professorerna hade inget intresse av att bryta med en äldre tradition och
ockupationsmakterna saknade kraft och idéer att genomdriva en ny ordning”. Istället inriktade man sig på att reformera
befintliga system och man tog initiativ till en rad konferenser i det syftet.
Östling pekar särskilt på Marburger Hochschulegesprächte , där deltagarna 1946
deklarerade att ”det bästa sättet att befrämja demokrati var att värna
vetenskapens frihet”.
Wilhelm von Humboldt |
Universitetets pånyttfödelse
är ett av många intressanta ämnen för Östling. Hans bok kan också läsas för
allt det andra den avhandlar. Vad är till exempel betydelsen av en ”-tradition”
och på vilket sätt kan den akademiska friheten direkt kopplas till
personnamnet? Östling talar redan inledningsvis om akademiska ideal som
förknippas med honom. Är man det minsta intresserad av bildningsprocesser och
lärosätenas betydelse ska man läsa Östlings bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar