Med anledning av den nazidemonstration som i helgen drog genom Stockholms gator ville jag säga något om judehatet och den urgamla sjukdom som definierar världens alla skeenden som "judiska" - i nittionio fall av hundra är de förstås negativa och knutna till "judiskt kapital", "judiska media" eller dito "sionistisk" eller "global" terror inte bara mot människor bosatta i Mellanöstern utan mot oss alla. Det ihärdigaste och kanske mest motbjudande upprepas gång på gång, dvs att det är "judarna" som befrämjar islamisk dominans över västerlandet, eftersom det - ja, tankefiguren är märkligt - skulle gagna "judiska intressen" (vilka nu de är). Efter Trumps seger i USA tycks det mig som om judehatet sticker fram på allt fler ställen. Det svirrar i den nordamerikanska etern av i och för sig motsägelsefulla uppgifter, men nog hörs j-ordet alldeles för ofta för att det skulle vara möjligt att ignorera det. Vad ska jag säga? Jag nöjer mig idag med att konstatera att det sker. Det sker parallellt i Europa, i Skandinavien, i Sverige. Och till detta skeende räknar jag inte minst det faktum att helgens marsch i Stockholm inte fått kritik eller angripits hos några av de bloggar eller hemsidor jag läser för att inhämta daglig kritisk information. Är det svårt att hålla rågången? Det borde vara hur lätt som helst.
Jag repriserar en text som ingår i min nya bok Vardagar före sammandrabbningen. Detta är en text om en bok som framhåller det judiska motståndet i Polen, mitt under pågående folkmord:
Jag repriserar en text som ingår i min nya bok Vardagar före sammandrabbningen. Detta är en text om en bok som framhåller det judiska motståndet i Polen, mitt under pågående folkmord:
”Judarna har vapen, judarna har
vapen!” – så skrek man bland de tyska soldater som skulle inta Warszawas getto
i april 1943. Det de trodde skulle bli en enkel uppgift visade sig bli en
blodig affär. De sista gettoinvånarna hade organiserat sig i olika judiska
grupper och de hade vapen. De visste att de skulle dö och värdigheten bestod i
att göra motstånd. Bakgrunden till dessa händelser tecknas översiktligt,
begripligt och detaljrikt i boken vars titel ekar av samma häpnad som slog
soldaterna.
Boken heter just Judarna har vapen. Författaren Artur Szulc är själv född i Szczecin i Polen 1976 och har vid flera tillfällen skrivit om de polska judarnas öde och när han återkommer till ämnet gör han det för att specifikt teckna bilden av en historisk händelse. Szulc har en fil.mag i historia och arbetar i Försvarsmakten. Hans tidigare böcker är Röster som aldrig tystnat som innehåller intervjuer med befriade koncentrationslägerfångar gjorda av en polsk lektor vid Lunds universitet, fil.dr Zygmunt Lakocinski, Med förtvivlans mod, Kampen för Polen om landets till synes tröstlösa kamp mot de främmande ockupanterna från Tyskland och Sovjet, I Stalins våld – Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-1941. Hans bok Marodörer, medhjälpare och mördare handlar om dessa tre kategorier människor bland Polens katoliker och judar under den nazityska ockupationen 1939-1945.
Vad var det som hände i det stora judiska gettot? Szulc berättar hela historien från början efter att han i en prolog bland annat tagit ett steg framåt i tiden och berättat om vad som utspelade sig i en fängelsecell i Warszawa i mars 1949. Där steg en polsk fånge vid namn Kazimierz Moczarski in och såg att en person redan fanns där, en tysk till på köpet. Moczarski hade varit soldat i polska Hemarmén, den som nu i det kommuniststyrda Polen betraktades som reaktionär och bestående av fascister. Tysken i cellen var ingen mindre än Jürgen Stroop, f.d. generallöjtnant i Waffen-SS och direkt ansvarig för det grymma slutet i Warszawas judiska getto. Han hade tiotusentals liv på sitt samvete. Om detta möte hade jag tidigare läst hos den polske filosofen och idéhistorikern Leszek Kołakowski (1927-2009), närmare bestämt i en essäsamling som heter Is God happy? (Penguin Books, 2012). Szulc skriver: ”Mitt emot Moczarski satt ingen annan än en kallblodig massmördare.”
Under perioden 1918-1939 upplevde den polska judenheten en blomstringstid, och enligt 1921 års konstitution hade de garanterats fulla medborgerliga rättigheter. Hälften av Polens advokater och en tredjedel av läkarna var 1938 just judar. De fanns i alla samhällsskikt, som egna företagare, som tjänstemän, handelsmän och hantverkare, och de betraktades i första hand som sekulariserade polacker. Självklart grumlades bilden av en antisemitism som långt ifrån var unikt polsk, den fanns över hela Europa och störde sekulariserade judars utövande av de medborgerliga rättigheterna. Övergrepp och pogromer förekom inte minst i östra Europa och Ryssland. Szulc säger att ett antal antijudiska demonstrationer och bojkotter ägde rum åren 1933-37, och han noterar en särskild fientlighet mellan polska och judiska affärsmän. I Polen fanns det tillgång till undervisning på både jiddish och hebreiska och en omfattande utgivning av tidningar (160 stycken), ett antal judiska teatrar och klubbar. Warszawas befolkning var till 33 % judar, den högsta andelen för en europeisk stad.
Så angrep Hitlers Tyskland 1939. Den 1 september kom en deklaration från Polens centrala sionistorganisation med orden:
Boken heter just Judarna har vapen. Författaren Artur Szulc är själv född i Szczecin i Polen 1976 och har vid flera tillfällen skrivit om de polska judarnas öde och när han återkommer till ämnet gör han det för att specifikt teckna bilden av en historisk händelse. Szulc har en fil.mag i historia och arbetar i Försvarsmakten. Hans tidigare böcker är Röster som aldrig tystnat som innehåller intervjuer med befriade koncentrationslägerfångar gjorda av en polsk lektor vid Lunds universitet, fil.dr Zygmunt Lakocinski, Med förtvivlans mod, Kampen för Polen om landets till synes tröstlösa kamp mot de främmande ockupanterna från Tyskland och Sovjet, I Stalins våld – Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-1941. Hans bok Marodörer, medhjälpare och mördare handlar om dessa tre kategorier människor bland Polens katoliker och judar under den nazityska ockupationen 1939-1945.
Vad var det som hände i det stora judiska gettot? Szulc berättar hela historien från början efter att han i en prolog bland annat tagit ett steg framåt i tiden och berättat om vad som utspelade sig i en fängelsecell i Warszawa i mars 1949. Där steg en polsk fånge vid namn Kazimierz Moczarski in och såg att en person redan fanns där, en tysk till på köpet. Moczarski hade varit soldat i polska Hemarmén, den som nu i det kommuniststyrda Polen betraktades som reaktionär och bestående av fascister. Tysken i cellen var ingen mindre än Jürgen Stroop, f.d. generallöjtnant i Waffen-SS och direkt ansvarig för det grymma slutet i Warszawas judiska getto. Han hade tiotusentals liv på sitt samvete. Om detta möte hade jag tidigare läst hos den polske filosofen och idéhistorikern Leszek Kołakowski (1927-2009), närmare bestämt i en essäsamling som heter Is God happy? (Penguin Books, 2012). Szulc skriver: ”Mitt emot Moczarski satt ingen annan än en kallblodig massmördare.”
Under perioden 1918-1939 upplevde den polska judenheten en blomstringstid, och enligt 1921 års konstitution hade de garanterats fulla medborgerliga rättigheter. Hälften av Polens advokater och en tredjedel av läkarna var 1938 just judar. De fanns i alla samhällsskikt, som egna företagare, som tjänstemän, handelsmän och hantverkare, och de betraktades i första hand som sekulariserade polacker. Självklart grumlades bilden av en antisemitism som långt ifrån var unikt polsk, den fanns över hela Europa och störde sekulariserade judars utövande av de medborgerliga rättigheterna. Övergrepp och pogromer förekom inte minst i östra Europa och Ryssland. Szulc säger att ett antal antijudiska demonstrationer och bojkotter ägde rum åren 1933-37, och han noterar en särskild fientlighet mellan polska och judiska affärsmän. I Polen fanns det tillgång till undervisning på både jiddish och hebreiska och en omfattande utgivning av tidningar (160 stycken), ett antal judiska teatrar och klubbar. Warszawas befolkning var till 33 % judar, den högsta andelen för en europeisk stad.
Så angrep Hitlers Tyskland 1939. Den 1 september kom en deklaration från Polens centrala sionistorganisation med orden:
”Platsen för alla världens judar är vid Polens sida,
som tillsammans med demokratierna går till strid mot det medeltida barbariets ångvält.”
Salomon Seidenmann, ordförande för den judiska
riksdagsgruppen talade till kollegorna i parlamentet:
”I dag är det inte tid för diskussioner. Jag
deklarerar ännu en gång att den judiska befolkningen i Polen ställer sig till
generalstabens förfogande utan några begränsningar och (…) är beredd att
oavsett vilka offer som krävs göra det som situationen kräver. För judarna, som
nu betraktar sig som jämställda medborgare i landet, är ett stort, starkt Polen
idealet. Hurra för Polens seger!”
Det nazistiska greppet över den
polska nationen och judarna skulle stärkas och förtrycket bli allt svårare med
tiden. Under hösten 1941 införde tyskarna dödsstraff för varje människa som
bistod en jude. Redan i september 1939 hade Himmler skisserat vad som skulle gälla
angående ”det judiska problemet i ockuperade territorier”. Strategin var att
koncentrera judarna till städer och där skulle ”judiska råd” inrättas. I
oktober 1939 valdes ingenjören Adam Czerniaków till ordförande för ett judiskt
råd som han själv skulle sätta samman. De skulle komma att styra över Warszawas
359,827 judar. En månad senare gjorde SS ett försök att skapa gettot. Från
november och in i nya året 1940 började man spärra av gator och sommaren det
året befalldes judarna att flytta till det distrikt som spärrades av. I
september 1940 skrev en jude i sin dagbok:
”Först tyst, sedan allt högre och högre, spred sig
från mun till mun, i form av ett rykte därefter som ett faktum: getto, ett
getto ska bildas.”
I november 1940 var hela
fördrivningen fullbordad. Gettot avskildes från resten av staden och
människorna spärrades in bakom tegelmurar, plank och taggtråd. I gettot fanns
nu 360,000 människor, judar. Szulc skriver sedan mycket intressant om hur
människor från att ha försökt leva ett så normalt liv som möjligt sjunker allt
djupare ner i den avsedda misären. Inte minst viktigt blir här alla de
selektioner som det judiska rådet tagit på sig att göra. Judarna själva får
hålla i det smutsiga värvet och det är förstås också därför det skrivits så
mycket litteratur om ordföranden Adam Czerniakóws liv och självmord. Tyskarnas
täckmantel var att judarna skulle placeras på annan ort, men Adam Czerniaków
förstod. Hans självmordsbrev till hustrun i juli 1942 sammanfattar:
”De kräver att jag ska döda barn i mitt land med mina
egna händer. Jag kan inget annat göra än att dö.”
Väl framme i bokens tredje kapitel
börjar berättelsen om det som skulle gå till historien som ett hjältemodigt men
på förhand dömt uppror. Kapitlet heter Motstånd och börjar med att berätta om
de olika judiska motståndsgrupperna. Där fanns olika ideologiska inriktningar
som enades om att kontakta den polska motståndsrörelsen. ZOB, Judiska
kamporganisationen, gick direkt från ord till handling, då man den 20 augusti
1942 utförde ett attentat och i oktober samma år tycks de ha förenats med Poale
Zion, en vänstergrupp, och ett nytt politiskt organ uppstod, Judiska nationella
kommittén, ZKN. En annan organisation i gettot var Judiska militära unionen
(ZZW). Jag ska här inte gå in på vad som skilde och vad som förenade de olika
grupperna, det viktiga är att påpeka att de alla var uttryck för en ny och
beslutsam motståndsmentalitet.
Den 19 april 1943 skulle man skicka in soldater i gettot. Det handlade om SS-folk och lettiska och ukrainska soldater. De hade väntat sig en lätt match. Sjungande nazistiska kampsånger gick de in i gettot. Det skulle utvecklas till väpnad konfrontation och det var då tyskarna började ropa ”Judarna har vapen!” medan kulorna ven runt öronen på dem. Szulc följer sedan det nästan månadslånga upproret i detalj. Det mest intensiva hade dock brutits redan efter en vecka. Han berättar om både mod och undergång, om mänsklig självrespekt och angriparnas omänskliga brutalitet. Han säger att ryktet om upproret spred sig till såväl judiska partisangrupper som till koncentrationslägerfångar och att man inte ska underskatta dess betydelse för judisk kampvilja. Hela upprorsberättelsen är gripande stark och jag lämnar den åt bokläsaren.
I epilogen återvänder författaren till Stroop där i fängelsecellen och konstaterar sist: ”Den 6 mars 1952 hängdes han i Warszawas centralfängelse.” Artur Szulc visar med sin nya bok, att påståendet som länge varit i omlopp, att judarna skulle ”ha gått som får till sin egen död” är en sanning med modifikation. Men han visar också varför det var svårt att göra motstånd. Hans berättelse är saklig och lågmäld, den är framför allt lättläst och borde kunna utmana också vår samtid och dess ovilja att syssla med just den gigantiska katastrof som utspelade sig bland annat i Polen under åren 1939 – 1945.
Den 19 april 1943 skulle man skicka in soldater i gettot. Det handlade om SS-folk och lettiska och ukrainska soldater. De hade väntat sig en lätt match. Sjungande nazistiska kampsånger gick de in i gettot. Det skulle utvecklas till väpnad konfrontation och det var då tyskarna började ropa ”Judarna har vapen!” medan kulorna ven runt öronen på dem. Szulc följer sedan det nästan månadslånga upproret i detalj. Det mest intensiva hade dock brutits redan efter en vecka. Han berättar om både mod och undergång, om mänsklig självrespekt och angriparnas omänskliga brutalitet. Han säger att ryktet om upproret spred sig till såväl judiska partisangrupper som till koncentrationslägerfångar och att man inte ska underskatta dess betydelse för judisk kampvilja. Hela upprorsberättelsen är gripande stark och jag lämnar den åt bokläsaren.
I epilogen återvänder författaren till Stroop där i fängelsecellen och konstaterar sist: ”Den 6 mars 1952 hängdes han i Warszawas centralfängelse.” Artur Szulc visar med sin nya bok, att påståendet som länge varit i omlopp, att judarna skulle ”ha gått som får till sin egen död” är en sanning med modifikation. Men han visar också varför det var svårt att göra motstånd. Hans berättelse är saklig och lågmäld, den är framför allt lättläst och borde kunna utmana också vår samtid och dess ovilja att syssla med just den gigantiska katastrof som utspelade sig bland annat i Polen under åren 1939 – 1945.
2 kommentarer:
Jeg så Joakim Lamottes live stream https://www.facebook.com/joakim.lamotte/?fref=ts
og jeg skrev bla. på Facebook
"Nordfront ER nazister, vil jeg sige til dem der ikke tror deres øjne. Det kan man være i Sverige desværre. I Danmark findes nazister kun i AFA/Modkrafts fantasi. Utroligt men sandt."
Varför högerradikala grupper och partier växer fram stod klart för tänkande personer för årtionden sedan: större delen av vänstern i Europa slutade vara vänster och blev nyliberaler i stället. De kastade bort sina gamla kärntrupper som varande värdelösa förlorare.
Vad finns mer att säga? Åren går, inget händer - möjligen med undantag för att det som skulle vara vänster till och från sänker sig ännu djupare än vad man trodde vara möjligt bara för några år sedan. Det tror jag är viktigare att angripa än att syssla med några hundra tvättäkta nazister. Det kan vara svaret på att de bloggare du tittat på inte skrivit om marschen i Stockholm. Fast varken före detta vänstern eller nazisterna verkar lyssna på kritik, så man kan undra vad det är för idé att ens kritisera?
Några maoistiska hemsidor (Präriebrand och Kommunistiska föreningen) skrev om motdemonstrationen i Stockholm och visade häftiga bilder. Den praktiska nyttan undrar jag över. Medan maktlösa grupper försöker slåss på gatorna kan den verkliga Makten ta det lugnt och jobba på som vanligt på annat håll.
Skicka en kommentar