Castro måste grävas ner djupt!

Jag hade inte tänkt skriva en rad om Castros död men när jag ser hur hyllad han blir kan jag inte låta bli. Trots att han begärt kremering hävdar jag att han måste grävas ner djupt. I samma multnande miljö som de andra despoterna, oavsett om de betraktat sig som juche-monarker som herr Kim, kommunister som Stalin och Gomulka, fascister som Franco och Mussolini, nationalsocialister som Hitler och hans anhang, eller något alldeles självpåfunnet i diktaturernas krets med ideologier med de märkligaste namn och etiketter.

Varför hyllas Castro? Vad är det med "vänstern" som vurmar så för en man som gick klädd i uniform ett helt liv? Jag tror mig veta svaret: denna "vänster" är rädd för vargen och måste ha en riktig Comandante vid sin sida, natt som dag. En reslig man med hår och medaljer på bröstet; som Stalin, som Hitler, som Pinochet, som Hoxha, som Tito, som Kim, som Franco... förlåt att jag "blandar ihop vänster med höger". Livet har lärt mig att dessa - den enda rätta tankens - profeter är utbytbara. Någon större skillnad mellan att leva i Kims Nordkorea och i Hitlers Tyskland går nog inte att se. Det som skiljer dem åt är antalet människor de kuvar, torterar, låser in, mördar och förintar.

Ni som höjer en skål för Castro bör läsa på en liten smula. Börja med att lära er namnen på de fritänkare han torterat, låst in eller mördat.

Not: Juche betyder självförsörjning men innebär svältdöd. Hoxhaismen betydde "hellre äter vi gräs" och Francos "nationella räddning" betydde långvarig och mycket svart natt. 

Kring nödvändighet och frihet

Foto: Astrid Nydahl

Livet, detta märkliga som arbetar sig uppåt, planar ut och sedan arbetar sig neråt igen... det som Jacques Werups dödsannons citerade, "Livet, så snabbt förbi/ Alldeles för kort/  för vår långa längtan/ efter att bli till", det som vi tidigt bortser ifrån och som stavas döden, och det som vi trevande, sakta, blir medvetna om och i vars skugga vi sedan lever.

Jag har tänkt mycket på Jacques den senaste veckan. Mina två äldsta döttrar var väldigt fästa vid honom och hans skapande, så jag har tagit fram några äldre skivor, diktsamlingar och romaner att ge dem i julklapp som minnen av honom. De är alla dedicerade till mig eller min familj och det skänker dem förstås en särskild lyster som just minnen.

Om det kommer flera kriser i en människas liv samtidigt gör döden sig påmind. Det är bra. Det är nödvändigt. För det första kan det sätta det korta livet i perspektiv som gör att vi bättre och rimligare ser vad som är viktigt och vad som inte är det. Jag har nu i tolv dygn funderat och grubblat. Jag slungades in i en kris som blev både fysisk och mental. Ifrågasatte plötsligt mitt beroende av tekniska lösningar, mitt tekniska slaveri. Det hade jag inte gjort på många år. 

Foto: Astrid Nydahl

Skulle jag helt lämna nätet och förbli tyst? Kanske vore det en väg att gå. Men så insåg jag att denna nya teknik inte bara är oss påtvingad utan att den därtill i allt högre grad blir nödvändig för vardagen. Lika mycket som en gång järnet med glödande kol inuti var en innovation för strykningen av kläder, är ju de digitala lösningarna det för hanteringen av kommunikation, ekonomi och bildning. Dessa tolv dygn fick mig att tänka den hädiska tanken att jag skulle kasta min fasta telefon och så småningom köpa en mobil. Hur hade det blivit möjligt? Man kunde säga att jag gått från nödvändighetens till frihetens rike, eller om det möjligen var tvärtom. Kan Marcuse vara så vänlig att redan ut den detaljen?

En som nu lämnat oss är Bengt O. Karlsson. Han var den förste bloggare jag utväxlade hårda ord med - det är mycket länge sedan - och det ledde till en mångårig dialog. I somras meddelade han att han drabbats av sjukdom med hopplös prognos och bad oss tiga om det. Det gjorde vi, men jag fortsatte skriva till Bengt, och skicka honom böcker. Han svarade ibland, korta mail som han nog inte själv slutkorrigerat, varken händerna eller tankarna lydde honom. Han berättade i alla fall att det handlade om en hjärntumör. Nu är han borta, och jag kommer att sakna honom mest för hans djupgående kunskaper om europeisk politik och ekonomi. Dessutom delade vi erfarenhet av Albanien, han hade arbetat där som rådgivare för de regeringar som tillträtt efter diktaturens fall. Bengt var en hängiven EU-anhängare. Han hade arbetat länge i "apparaten", men jag tror att det i ännu högre grad var FN han tjänat. Han återvände till Stockholm från Wien. För att dö? Det är skäl nog att vilja tillbaka till rötterna. Jag kommer att sakna Bengt mycket och trots att jag vetat sedan länge att han var döende är detta ett trist besked. Och jag kommer att bevara en stor tacksamhet över att jag fick ha kontakt med honom också under den sista, svåra tiden. Är du intresserad av att läsa honom så finns hans blogg fortfarande tillgänglig, här.  Hans Euroflarn är också högst läsvärda.

När tisdagen gick mot kväll skred jag till handling. En mobiltelefon är beställd, till ett pris och på villkor som jag klarar av. Det blir i själva verket en månadskostnad som ligger på bara en tredjedel av den fasta telefonins. Om mina fingrar får plats på dess tangentbord vet jag inte. Annars får jag väl tillgripa något smalare och spetsigare föremål.

Egentligen skulle jag nu skriva om något riktigt tungt och litterärt väsentligt, men ni får förlåta mig detta sätt att återhämta mig. Vi har en lång vinter framför oss och alla chanser i världen till fokusering på väsentligheter av det slaget. Just nu är döden en sådan för mig, och den måste omskrivas.

Onsdagen alltså. Sedan kommer det två vardagar till den här månaden. De kommer båda att beskäras av sjukhusbesök, men jag har ändå tankarna på bloggen och dess kommande innehåll.

Än är undrens tid ej förbi...

Nydahls Occident, en värld på papper och i den digitala rymden.

För att göra en lång historia kort: från och med nu, lunchtid tisdagen den 29 november, är min internet-anslutning åter i skick. Vi fick oväntad hjälp, närmast av mirakel-slag.

Följande är fakta:

Igår tog jag steg två efter operationen. Katetern togs bort. Medicinering med morfin fortsätter veckan ut. Den fasta telefon är uppsagd och redan nu för alltid bortkopplad. Jag kommer, efter mångårigt hårt motstånd, inom kort att bli ägare till en mobiltelefon. När det sker kommer uppgifterna att finnas i mina mail och eventuellt också i bloggen.

Mina månadsbrev kommer att skickas ut som planerat. Alla ni som anmält er kommer att få första brevet klockan 00.00 den 1 januari 2017.

Bloggandet kommer jag omedelbart att återuppta. Vad som blir första texten är just nu oklart, men lita på att den är på väg ut i den digitala rymden.

Varma hälsningar från Thomas

Digital katastrof

Foto:Astrid Nydahl

Fredag 25 november blev avgörandets dag. När jag kom hem från operationen skulle kommunen påbörja det stora grävprojektet i byn. Samma eftermiddag grävdes kablarna för telefoni och internet av. Vi är hundratals drabbade och vi fick alla igår besked via en lånad mobil att tekniker var på plats. Idag ringde man och meddelade att reparationsarbetet utförs den 6 januari 2017. Nu vet också ni vad som väntar: en tyst och overksam blogg, inget utskick av månadsbrev den 1 januari och ingen möjlighet att beställa böcker av mig.

De avgrävda kablarna innebär också att jag inte kan läsa och/eller besvara mail. Äger ingen mobil. Det är väldigt tyst i huset när en fast telefon slutar ringa.

Jag är drogad av morfin men får hjälp att lägga ut detta.

På måndag tar jag bort katetern - besöket från helvetet!  - på torsdag återupptar jag gymnastiken och på fredag ska jag tillbaka till ortopeden. Jag är ledsen att behöva visa er dessa dystra rader. Vi ses alltså tidigast den 7 januari 2017.

Kommentarer är meningslösa, eftersom jag ej kan lägga ut dem.  Hoppas på  er förståelse. På återseende och tack för det gångna året.

Hemma igen

Fiskenät i dimma, Simrishamn. Foto: Astrid Nydahl

Skuren, karvad, sågad, slagen, sydd och häftad, och sedan några dagar och nätter på vårdavdelning. Ungefär som förra gången, i september 2014. Men nu med komplikationer. Mitt vänsterknä såg inte ut som det högra. Två års extra förslitningar. Natten efter första operationen fick jag byta förband efter en kraftig blödning. Den här gången räckte det inte. Det blev sju gånger. Blod, svett och tårar. Smärta blandad med morfin. Hemma igen, fast den här gången med  kateter och byten av plastpåsar. 

Är det inte så att man säger "hellre rik och frisk än fattig och sjuk"? För mig hade det räckt att vara frisk, rikedom har jag aldrig strävat efter. Delade rum med pensionerad bonde från Österlen, vi utbytte tankar och livserfarenhet och i dessa ingick förstås den knapra ekonomin. Men mest av allt blev det skrönor och skratt. I grannrummen uppskattades det, till vår förvåning. Alternativet var ju den tv som dygnet runt tycktes uppfylla matsalen. Dit gick jag bara för att få i mig lite mat och dryck.

Första uppgifter efter hemkomsten blev att skriva kontrakt med ett norskt förlag om en e-boksutgåva av Identitärt (den utges på svenska, vilket gör den tillgänglig för de läsare som här i landet inte kunnat få tag i pappersboken, då den sedan länge är slut.)

Nu väntar återkomsten med nya gymnastikprogram och återbesök på ortopeden. Det blir säkert bra. Och det jag helst vill ha tillbaka är en normal morfin-fri syn så att jag kan läsa obehindrat. Hoppas på er förståelse om bloggandet blir lågfrekvent första tiden.

Vila vid denna källa

Foto: Astrid Nydahl

En avrundning och ett avstamp

Foto: Astrid Nydahl

Jag har idag varit sista rundan bland maskinerna och under höstens process tappat nio kilo och fått - visserligen lite men ändå - muskelmassa i benen och armarna. Därmed är jag redo för den tidiga torsdagsmorgonen och operationen på ortopeden i Hässleholm. Min tappre kamrat bland maskinerna har gått igenom en dubbel lungtransplantation och när han berättar om sin bakgrund blir jag förstås både ödmjuk och tystlåten.

Jag har tagit fram en bild som står på skrivbordet nu som ett minne. På bilden sitter Jacques och Marie Werup med äldsta dotter Julia hemma hos oss i Tollarp. Det är mycket länge sedan, men bilden blir en påminnelse för mig. En rar, vänlig och generös man var han. Och det är alltid, oavsett närhet eller andra faktorer, alltid sorgligt när sådana går före in i döden.

Jag började läsa en rätt så gammal bok igår, den påminner mig också om den tiden, nämligen Ivar Lo-Johanssons memoarbok Frihet, den som följde på Pubertet, Asfalt och Tröskeln, fyra fantastiska memoarer från ett svunnet Sverige, från fattigfolkets, statarnas och proletärförfattarnas tid.

Hur lång tid har man själv kvar av livet? Jag brukar inte spekulera i det, men när flera personer dör på kort tid blir frågeställningen mer akut. En dag i taget får vi ta. 

Ivö 13 november. Foto: Catarina Löv

Framtiden har inte mycket ljus att erbjuda. Vi står placerade mellan de dödliga ismerna och hoten ökar för varje dag. Människor söker tröst i de slutna tankesystemen och idétraditionerna, hela vägen från nationalsocialism till islamism, och med annat där emellan och bortom. Vi som föddes på 1950-talet levde i villfarelsen att det där låg bakom oss. Det gjorde det inte. Det befann sig möjligen i kortvarig vila. 

Var det folkhemsillusionen som skymde sikten? Det behövdes så lite för att återuppväcka allt det som slumrade. Och i kombination med islamismens etablering och kraftiga tillväxt i Europa skärptes också alla motsättningar. En möjlig fördel med detta är att öppna och tydliga motsättningar gör blicken klarare. Allt ligger vidöppet, blottat och uttalas med klara och tydliga ord. Det vi behöver göra är ju bara att förhålla oss till det. Inte gömma oss, aldrig blunda för innebörden av det totalitära. Inte försöka vara inställsamma eller naiva.

Till sist vill jag bara säga att kommentarfunktionen inte är öppen medan jag är på sjukhus. Som vanligt modererar jag och det kan jag göra tidigast på lördag.

Judarna har vapen!

Med anledning av den nazidemonstration som i helgen drog genom Stockholms gator ville jag säga något om judehatet och den urgamla sjukdom som definierar världens alla skeenden som "judiska" - i nittionio fall av hundra är de förstås negativa och knutna till "judiskt kapital", "judiska media" eller dito "sionistisk" eller "global" terror inte bara mot människor bosatta i Mellanöstern utan mot oss alla. Det ihärdigaste och kanske mest motbjudande upprepas gång på gång, dvs att det är "judarna" som befrämjar islamisk dominans över västerlandet, eftersom det - ja, tankefiguren är märkligt - skulle gagna "judiska intressen" (vilka nu de är). Efter Trumps seger i USA tycks det mig som om judehatet sticker fram på allt fler ställen. Det svirrar i den nordamerikanska etern av i och för sig motsägelsefulla uppgifter, men nog hörs j-ordet alldeles för ofta för att det skulle vara möjligt att ignorera det. Vad ska jag säga? Jag nöjer mig idag med att konstatera att det sker. Det sker parallellt i Europa, i Skandinavien, i Sverige. Och till detta skeende räknar jag inte minst det faktum att helgens marsch i Stockholm inte fått kritik eller angripits hos några av de bloggar eller hemsidor jag läser för att inhämta daglig kritisk information. Är det svårt att hålla rågången? Det borde vara hur lätt som helst. 

Jag repriserar en text som ingår i min nya bok Vardagar före sammandrabbningen. Detta är en text om en bok som framhåller det judiska motståndet i Polen, mitt under pågående folkmord:

”Judarna har vapen, judarna har vapen!” – så skrek man bland de tyska soldater som skulle inta Warszawas getto i april 1943. Det de trodde skulle bli en enkel uppgift visade sig bli en blodig affär. De sista gettoinvånarna hade organiserat sig i olika judiska grupper och de hade vapen. De visste att de skulle dö och värdigheten bestod i att göra motstånd. Bakgrunden till dessa händelser tecknas översiktligt, begripligt och detaljrikt i boken vars titel ekar av samma häpnad som slog soldaterna. 

Boken heter just Judarna har vapen. Författaren Artur Szulc är själv född i Szczecin i Polen 1976 och har vid flera tillfällen skrivit om de polska judarnas öde och när han återkommer till ämnet gör han det för att specifikt teckna bilden av en historisk händelse. Szulc har en fil.mag i historia och arbetar i Försvarsmakten. Hans tidigare böcker är Röster som aldrig tystnat som innehåller intervjuer med befriade koncentrationslägerfångar gjorda av en polsk lektor vid Lunds universitet, fil.dr Zygmunt Lakocinski, Med förtvivlans mod, Kampen för Polen om landets till synes tröstlösa kamp mot de främmande ockupanterna från Tyskland och Sovjet, I Stalins våld – Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-1941. Hans bok Marodörer, medhjälpare och mördare handlar om dessa tre kategorier människor bland Polens katoliker och judar under den nazityska ockupationen 1939-1945. 

Vad var det som hände i det stora judiska gettot? Szulc berättar hela historien från början efter att han i en prolog bland annat tagit ett steg framåt i tiden och berättat om vad som utspelade sig i en fängelsecell i Warszawa i mars 1949. Där steg en polsk fånge vid namn Kazimierz Moczarski in och såg att en person redan fanns där, en tysk till på köpet. Moczarski hade varit soldat i polska Hemarmén, den som nu i det kommuniststyrda Polen betraktades som reaktionär och bestående av fascister. Tysken i cellen var ingen mindre än Jürgen Stroop, f.d. generallöjtnant i Waffen-SS och direkt ansvarig för det grymma slutet i Warszawas judiska getto. Han hade tiotusentals liv på sitt samvete. Om detta möte hade jag tidigare läst hos den polske filosofen och idéhistorikern Leszek Kołakowski (1927-2009), närmare bestämt i en essäsamling som heter Is God happy? (Penguin Books, 2012). Szulc skriver: ”Mitt emot Moczarski satt ingen annan än en kallblodig massmördare.”

Under perioden 1918-1939 upplevde den polska judenheten en blomstringstid, och enligt 1921 års konstitution hade de garanterats fulla medborgerliga rättigheter. Hälften av Polens advokater och en tredjedel av läkarna var 1938 just judar. De fanns i alla samhällsskikt, som egna företagare, som tjänstemän, handelsmän och hantverkare, och de betraktades i första hand som sekulariserade polacker. Självklart grumlades bilden av en antisemitism som långt ifrån var unikt polsk, den fanns över hela Europa och störde sekulariserade judars utövande av de medborgerliga rättigheterna. Övergrepp och pogromer förekom inte minst i östra Europa och Ryssland. Szulc säger att ett antal antijudiska demonstrationer och bojkotter ägde rum åren 1933-37, och han noterar en särskild fientlighet mellan polska och judiska affärsmän.  I Polen fanns det tillgång till undervisning på både jiddish och hebreiska och en omfattande utgivning av tidningar (160 stycken), ett antal judiska teatrar och klubbar. Warszawas befolkning var till 33 % judar, den högsta andelen för en europeisk stad.

Så angrep Hitlers Tyskland 1939. Den 1 september kom en deklaration från Polens centrala sionistorganisation med orden:

”Platsen för alla världens judar är vid Polens sida, som tillsammans med demokratierna går till strid mot det medeltida barbariets ångvält.” Salomon Seidenmann, ordförande för den judiska riksdagsgruppen talade till kollegorna i parlamentet:

”I dag är det inte tid för diskussioner. Jag deklarerar ännu en gång att den judiska befolkningen i Polen ställer sig till generalstabens förfogande utan några begränsningar och (…) är beredd att oavsett vilka offer som krävs göra det som situationen kräver. För judarna, som nu betraktar sig som jämställda medborgare i landet, är ett stort, starkt Polen idealet. Hurra för Polens seger!”

Det nazistiska greppet över den polska nationen och judarna skulle stärkas och förtrycket bli allt svårare med tiden. Under hösten 1941 införde tyskarna dödsstraff för varje människa som bistod en jude. Redan i september 1939 hade Himmler skisserat vad som skulle gälla angående ”det judiska problemet i ockuperade territorier”. Strategin var att koncentrera judarna till städer och där skulle ”judiska råd” inrättas. I oktober 1939 valdes ingenjören Adam Czerniaków till ordförande för ett judiskt råd som han själv skulle sätta samman. De skulle komma att styra över Warszawas 359,827 judar. En månad senare gjorde SS ett försök att skapa gettot. Från november och in i nya året 1940 började man spärra av gator och sommaren det året befalldes judarna att flytta till det distrikt som spärrades av. I september 1940 skrev en jude i sin dagbok:

”Först tyst, sedan allt högre och högre, spred sig från mun till mun, i form av ett rykte därefter som ett faktum: getto, ett getto ska bildas.”

I november 1940 var hela fördrivningen fullbordad. Gettot avskildes från resten av staden och människorna spärrades in bakom tegelmurar, plank och taggtråd. I gettot fanns nu 360,000 människor, judar. Szulc skriver sedan mycket intressant om hur människor från att ha försökt leva ett så normalt liv som möjligt sjunker allt djupare ner i den avsedda misären. Inte minst viktigt blir här alla de selektioner som det judiska rådet tagit på sig att göra. Judarna själva får hålla i det smutsiga värvet och det är förstås också därför det skrivits så mycket litteratur om ordföranden Adam Czerniakóws liv och självmord. Tyskarnas täckmantel var att judarna skulle placeras på annan ort, men Adam Czerniaków förstod. Hans självmordsbrev till hustrun i juli 1942 sammanfattar:

”De kräver att jag ska döda barn i mitt land med mina egna händer. Jag kan inget annat göra än att dö.”

Väl framme i bokens tredje kapitel börjar berättelsen om det som skulle gå till historien som ett hjältemodigt men på förhand dömt uppror. Kapitlet heter Motstånd och börjar med att berätta om de olika judiska motståndsgrupperna. Där fanns olika ideologiska inriktningar som enades om att kontakta den polska motståndsrörelsen. ZOB, Judiska kamporganisationen, gick direkt från ord till handling, då man den 20 augusti 1942 utförde ett attentat och i oktober samma år tycks de ha förenats med Poale Zion, en vänstergrupp, och ett nytt politiskt organ uppstod, Judiska nationella kommittén, ZKN. En annan organisation i gettot var Judiska militära unionen (ZZW). Jag ska här inte gå in på vad som skilde och vad som förenade de olika grupperna, det viktiga är att påpeka att de alla var uttryck för en ny och beslutsam motståndsmentalitet.

Den 19 april 1943 skulle man skicka in soldater i gettot. Det handlade om SS-folk och lettiska och ukrainska soldater. De hade väntat sig en lätt match. Sjungande nazistiska kampsånger gick de in i gettot. Det skulle utvecklas till väpnad konfrontation och det var då tyskarna började ropa ”Judarna har vapen!” medan kulorna ven runt öronen på dem.  Szulc följer sedan det nästan månadslånga upproret i detalj. Det mest intensiva hade dock brutits redan efter en vecka. Han berättar om både mod och undergång, om mänsklig självrespekt och angriparnas omänskliga brutalitet. Han säger att ryktet om upproret spred sig till såväl judiska partisangrupper som till koncentrationslägerfångar och att man inte ska underskatta dess betydelse för judisk kampvilja. Hela upprorsberättelsen är gripande stark och jag lämnar den åt bokläsaren.

I epilogen återvänder författaren till Stroop där i fängelsecellen och konstaterar sist: ”Den 6 mars 1952 hängdes han i Warszawas centralfängelse.” Artur Szulc visar med sin nya bok, att påståendet som länge varit i omlopp, att judarna skulle ”ha gått som får till sin egen död” är en sanning med modifikation. Men han visar också varför det var svårt att göra motstånd. Hans berättelse är saklig och lågmäld, den är framför allt lättläst och borde kunna utmana också vår samtid och dess ovilja att syssla med just den gigantiska katastrof som utspelade sig bland annat i Polen under åren 1939 – 1945.

Människans historia

Yuval Noah Harari har skrivit en bok som nog överträffar det mesta: Sapiens. En kort historik över mänskligheten (översatt av Joachim Retzlaff och utgiven av Natur och Kultur 2014). Jag blev tipsad om boken av vännen Anna, men den gick inte att få tag i. En storsäljare förstås. Men så plötsligt fanns den igen i nytryck, och jag ser att det är elfte tryckningen. Det är inte många böcker som blir det. Men så är det inte heller många författare som har ambitionen att skriva mänsklighetens historia i ett band!

Jag ska inte orda om bokens innehåll utan bara rent allmänt rekommendera den för läsning. Mot slutet, närmare bestämt på sidan 336 finns kapitlet Shoppandets tidsålder. Jag som mest läst Bauman och Pasolini i ämnet blir förstås glad att se att också Hariri har den skarpa blick som behövs. Han skriver:

"Konsumismen har lyckats. Vi är alla goda konsumenter. Vi köper oräkneliga produkter som vi egentligen inte behöver och som vi först igår visste fanns (...) I USA har till och med Memorial Day - ursprungligen en dag till åminnelse av stupade soldater - blivit en stor readag. De flesta högtidlighåller denna dag genom att shoppa, i bästa fall för att visa att de som försvarade friheten inte dog förgäves."

Och:

"Den nya etiken utlovar paradiset på villkor att de rika förblir giriga och ägnar sig åt att tjäna mer pengar och att massorna ger sina begär och passioner fria tyglar - och köper mer och mer. Detta är den första religionen i historien vars anhängare faktiskt gör vad som krävs av dem."

En sådan bok ska man inte avstå ifrån. 

George Simenons Maigret-böcker i nya svenska utgåvor, i översättning av Gunnel Vallqvist

Denna måndag tänker jag bjuda er på ren, oförfalskad förlagsreklam. Med tanke på de flodvågor av usla deckare och kriminalromaner som väller över de läsande människorna, måste oktobernyheterna från Atlantis förlag vara rena julafton. Till sjukhuset tar jag dem med mig för det som brukar kallas "lätt läsning". Behöver man det? Kanske. Därför gör jag det. Och här följer nu förlagets presentation av de tre första böckerna:

"Georges Simenons älskade och vid det här laget klassiska kommissarie Maigret-böcker har varit svåra att få tag på men från och med i höst kommer tre titlar per säsong att ges ut av Atlantis. De första tre, Maigret på semester, Maigret på nattklubb och Min vän Maigret, räknas av många till de bästa och är alla i Gunnel Vallquists stilrena översättning.

I Maigret på semester försöker kommissarie Maigret ta semester. Allt ser ut att arta sig på bästa sätt för honom, men redan andra dagen läggs madame Maigret in på sjukhus i en hastigt påkommen blindtarmsinflammation. Under följande dagar försöker Maigret fördriva tiden med sjukhusbesök, långa ensliga promenader och ymnigt förtärande av traktens förrädiska vin. Men när en lapp smugglats till honom i hemlighet på sjukhuset dras Maigret in i en mordgåta som kommer att visa sig vara en av de mest svårlösta under hans långa karriär.

Maigret på nattklubb ska Maigret reda ut mordet på en vacker strip tease-dansös som polisen funnit strypt i sin lägenhet i Montmartre. Från en strategisk punkt i området, den lilla sjaskiga nattklubben där offret jobbade, dirigerar han med sin vanliga orubbliga säkerhet spaningarna efter den gäckande skugga som sitter inne med gåtans lösning.

I Min vän Maigret beger sig kommissarie Maigret iväg till en liten medelhavsö. En man har blivit mördad, och fallet intresserar Maigret eftersom den döde hade talat om »min vän Maigret« strax innan han mördades. På ort och ställe kan Maigret konstatera att det strängt taget bara är bouillabaissen och det fylliga vinet som är som det ska vara. För sällan har en så liten ö rymt så många sällsamma existenser."

In Flanders Fields. Leonard Cohen läser John McCraes dikt

Just last fall, Legion Magazine and Leonard Cohen released a video to commemorate the 100th anniversary of the poem “In Flanders Fields” by Lieutenant-Colonel John McCrae In a poignant tribute to McCrae, Canadian songwriter, painter and poet Leonard Cohen has recited that 

Söndagstanke

Foto: Astrid Nydahl

En skimrande vacker söndag. Allt står stilla. Buskar och träd är klädda i vitt, det sprakar om kölden. Att ta tillvara dessa ögonblick är att andas, att leva, att bejaka det levande. Snart nog kommer grånaden tillbaka. Det väntar saker runt hörnet.

PS: Jag vill rekommendera Bodil Zaleskys fina text idag om och till Jacques Werup, ni finner den här.

Jacques Werup är död

Idag kom nästa dödsbud. En av mina döttrar ringde och meddelade att Jacques Werup dött idag på morgonen. Jacques var under många år inte bara en uppskattad kollega utan också en kär vän. I minnet kommer jag att vårda hans underbara hälsning "Hej käre påg!" när jag tog luren. Vi pratade mycket i telefon med varandra, om livet, litteraturen och det mesta annat. Jacques var malmöit av hela sitt hjärta. En estradör av stora mått, både i egen rätt och i alla sina samarbeten. Hans bästa scenprogram var väl det han gjorde med Lill Lindfors, och till vilket Astrid och jag var inbjudna då de spelade i Kristianstad. Men man ska inte glömma åren med Fredagsbarnen, tillsammans med nestorn Lasse Söderberg och ständige följeslagaren Rolf Sersam. Jacques blev 71 år. Hans sedan länge krånglande hjärta stannade. Var Jacques bäst som poet eller prosaist? Det är som att fråga en människa om hon tycker mer om sin högra arm än den vänstra. Jacques var ju båda dessa litterära temperament, men också så mycket mer: han var musiker, sångare, essäist och annat. Malmö blir förstås fattigare utan honom. Det blir vi alla som älskade hans speciella ton, i diktsamlingarna, romanerna och andra av hans böcker. Han var en riktig skåning, malmöit, men ändå med världen i sina referenser och tankar. Stockholms kulturvärld hade han lite svårt för, i våra samtal kallade han staden för Nordpolen. Jag vet att han aldrig kände sig uppskattad efter förtjänst där uppe. Trots att vi inte hade någon kontakt de sista åren framstår han hela tiden högst levande i mina minnen. Jag ska vårda dem väl.

Till minne av Leonard Cohen

Leonard Cohen porträtterad på scen i Malmö, av Astrid Nydahl

Denna helg blir det några textfragment ur några av mina böcker, där Leonard Cohen berörs. Han kom in i mitt medvetna liv när jag var runt tretton år. Och därmed kom ett allvar som aldrig funnits i popmusiken. Hur mycket jag än lyssnade till kompositioner av Lennon/McCartney så hamnade Cohen i en egen klass. Där fanns det som Cohen hade gemensamt med Dylan. Och där fanns inte bara sångerna. Där fanns poesin. Med översättare som Göran Tunström och Staffan Söderblom fick vi också Cohens dikter och senare också hans romaner och bönböcker (Book of Mercy ville jag dock helst fortsätta läsa på engelska). Att jag därför lägger ut Cohen både läsande och sjungande tillsammans med textfragmenten är logiskt; detta får vara mitt sätt att säga tack. Först läser Cohen ur Book of Longing till musik av Philip Glass:

Vad har boken betytt för mig? Eller kanske riktigare att fråga: vem vore jag utan boken? Formad redan tidigt av litteraturen, inte så mycket i hemmet som i kamratkretsen, i biblioteket på Lorensborgsskolan i Malmö, där bibliotekarien, Marie-Louise, varsamt lotsade oss från Fem-böckerna upp i tyngd, klass och vikt, tills vi funnit våra vägar. Som tonåring hade jag hamnat i den amerikanska litteratur där Jack London, Ernest Hemingway, Upton Sinclair, John Steinbeck och de andra männen fanns. Ja, det var en männens litteratur, men det var män som jag aldrig hade kunnat ansluta mig till: starka, orädda, inför ständiga utmaningar. Men tack vare dem kom jag vidare. Det fanns andra män där med, men jag uppfattade dem inte som författare – då. Män som Leonard Cohen och Bob Dylan hade ett avgörande inflytande på mitt sätt att uppfatta en text, erfara hur den laddats med mystik och personlig erfarenhet.

Detta är sista stycket på sista skivan. En stråkkvartett spelar Treaty som tidigare sjungs på skivan och sist läser Cohen ett fragment ur sången:

Utan litteraturen hade jag legat på en parkbänk, i stank och misär. Utan litteraturen hade jag varit en kuvad fabriksarbetare eller kontorsanställd. Det fanns inga mellanvägar: underkastelse eller frihet. Och genom litteraturen fann jag friheten.

Jag tillhör Bokens folk. Det är ett faktum. Trots att jag är starkt medveten om att jag inte använder begreppet religiöst tillhör jag Bokens folk.

Varje gång jag ser ett banalt tv-program eller en dålig film vet jag vad jag måste vända ryggen. I litteraturen kan jag hålla fast i väsentligheter. Jag kan vända det snabbt förbifladdrande ryggen och stanna – eller röra mig alldeles sakta – genom den tryckta texten. Är det bokens magi? Är det själva tryckarkonstens mysterium? Det finns en teknikberusad generation som tror att människor som jag skulle vilja läsa från en ”läsplatta” – ett digitalt vidunder där texten rullas fram. Så lite den generationen förstått. Så lite den vet om den tryckta boken, om papperskvaliteter och typsnitt, om form och färg och mjuka och hårda omslag, om limningar och bindningar och dofter, om känslan i handen, på fingrarna, när ögat möter de tryckta orden, så lite den generationen förstått.

Ändå måste man – just nu, just i denna konsumismens epok – distansera sig från begreppet ”bok”. Det betyder alltmer endast fetischen boken, den där glassiga saken som ligger i staplar i handeln, och som handlar om livsstilar, livsmedelstraditioner, inredningstips, olösta kriminalgåtor etc. Den ”boken” har jag ingenting gemensamt med. Mot den måste jag hävda litteraturen. Har jag således gått från Bokens folk till Litteraturens folk? Nej, snarare har jag förbundit ett urgammalt begrepp med min egen förståelse av vad det är som betyder något.

Dance me to the end of love behöver inga ord på vägen. Det finns många inspelningar av den, just den här tycker jag är rörande.

Jag blir alltmer säker på att skolornas elände först och främst beror på vuxenvärldens kapitulation och ointresse, för det som Theodore Dalrymple kallar ”a culture of decline.” ”Beautiful losers” beskrev Leonard Cohen oss som i sin roman. Fast jag vet inte om de är så vackra, dessa förfallets barn.

Leonard Cohens Take This Waltz är en tolkning av en dikt av Federicio Garcia Lorca. Han gjorde den för en LP-skiva som var en hyllning till Lorca. Den kom att bli en av hans mest älskade kompositioner.

Jag står i Malmö Arena under en paus i Leonard Cohens konsert, sommaren 2010. Plötsligt ser jag in i ögonen på en mycket välbekant person: Leo, en av barndomens personer. Leo Flamholc var, vid sidan av Bertil, Paula och Kerstin, ett av de få judiska barnen på Lorensborgsskolan. Kanske var Leo den man kom allra närmast. Bertil försvann efter skolan till Israel, jag mötte honom på kibbutz Lavi för många år sedan, han är rabbin nu och har bytt förnamnet Bertil mot Meir, men efternamnet Rubinstein bär han fortfarande. Paula flyttade också med sin man till Israel, han hette Singer i efternamn som nobelpristagaren, den förnämlige jiddisch-författaren, och var min tandläkare under några år. Leo, som till en skräddare, blev kvar i Malmö och har i hela sitt vuxna liv arbetat som läkare på infektionskliniken (idag är han överläkare och verksam bl.a. i HIV-vården). Hans hustru blev Kerstin, hon som nu stod framför mig, bredvid Leo och sa: ”Men Thomas, du hade i alla fall rödare hår som barn.” Det är där, i det ögonblicket, som livet rusar förbi – jag ser ju samme Leo som jag kände i barndomen, hans röst och inte minst hans skratt och de vänliga ögonen – allt är likadant. När vi diskuterar det faktum att många konsertbesökare också är betydligt äldre än vi skrattar Leo och säger att det är synd att vi drar ner på medelåldern. Så slås en brygga mellan tidigt 1960-tal och samtiden. Den bryggan är kanske kusligast av allt som blir 
insikt i åldrandet. Vi är samma människor som då men ändå helt annorlunda

Avslutningsvis en längre film från Cohens sista stora turné, den jag såg två gånger, först på Sofiero utomhus och sedan i Malmö Arena. Hans fantastiska orkester rymde bland andra Javier Mas som briljerade på en rad stränginstrument, inte minst arabiska sådana som oud. Här får han den plats han behöver, i Cohens mästerverk Who by Fire:

Ett uttryck min son Tobbe använde mer än ofta var just Like father like son. Det fanns förstås ett humoristiskt skimmer över det, men ibland undrar jag om han inte innerst inne menade vad han sa. Det mesta vi talade om här i världen kunde få den knorren, men den kom väl mest till användning när vi kom in på fel och tillkortakommanden. Alkoholen var ett sådant ämne. Kunde jag klandra Tobbe för hans öl- och whiskydrickande när jag själv gjorde det? Självklart inte. Så småningom förstod jag också - bortom oron - att alkoholen gav honom de enda stunder då han var fri från anfallen. Under våra 28 år tillsammans var det förbluffande lite vi var oense om. Hans hårdrock förstod jag mig aldrig på, men vi delade så mycket annat i musikväg, inte minst jazzen och Cohen. Vi hade ett enda praktgräl, det var för tolv år sedan. Men som söner ofta gör med sina fäder var det nog en hel del han fann svårbegripligt med mig (och jag drar mig då till minnes hur svårt min egen far och jag hade att förstå varandra). Nu när Tobbe är borta kommer alla frågorna och allt jag hade velat tala med honom om. Insikten om att det aldrig kommer att ske är outhärdligt svår.