tisdag 24 november 2015

Tankar i nedstämdheten

Revhaken, Äspet den 24 november. Foto: Astrid Nydahl
Det är en vidrig dag denna tisdag. Inte mycket kan lyfta den ur grånaden. Inte ens den annars så fina stunden vid Revhaken i förmiddags.

För att i alla fall försöka få in lite ljus i tillvaron hade vi tänkt fly till London över jul. Nu kommer den ena resevarningen efter den andra och det känns alltmer oklart hur det ska bli. Senast igår kom en varning från U.S. State Departement som avslutas med orden "Exercise particular caution during the holiday season and at holiday festival or events".

Ett ämne att begrunda här, är förstås min nya Malmöbok. Den har fått en bra start med många utskickade exemplar runt om i landet. Naturligtvis inga pressrecensioner än, men Lars Vilks skriver fint om den idag. Han har förstås alldeles rätt i att jag kan vara "besvärlig" och att jag är en "fullblodspessimist"; inte minst en dag som denna känner jag mig så.

När jag såg att NATO-landet Turkiet skjutit ner ett ryskt stridsplan tänkte jag också att detta blev resultatet av allt fagert tal om samarbete mot IS. Faran nu är väl istället att vi återgår till punkt noll där konfliktrisken på betydligt högre nivå återställs och att IS i lugn och ro kan fortsätta sina massakrer och sin perversa dödskult, både i Syrien och på europeisk mark.

Nedstämd eller inte: det blir alltid stunderna vid havet som räddar mig från den yttersta kanten. Då behöver jag inte ens luta som sjöbodarna efter stormen.

Vid senaste ovädret tog havet nästan med sig några små bodar. De lutar sig betänkligt mycket utåt.
Revhaken igen, foto: A. Nydahl







5 kommentarer:

Håkan sa...

Ja fy den här månaden är inget vidare. Snön som vänligen kom och gav lite ljus har nu regnat bort. En promenad och in på ett kondis får lyfta huvudet idag.

Allt gott,
Håkan

Thomas Nydahl sa...

Håkan, jag brukar också ta till kondis-tricket, men så blev det inte idag. Snösmältningen har dessutom orsakat mig andra bekymmer: från taket droppar det nu rakt in i huset och vattnet rinner utmed en vägg. Man man kan kanske boka en hytt i kryssningsfartyget som ska bli boende i Malmö? Jag har bott två veckor på ett sådant fartyg i Libyen och det var helt ok.

Håkan sa...

Thomas, vattenläckage är inget spännande hoppas det går att fixa snarast. Det blev inte kondis utan besök hos min frisör. För 150:- fixar hon till mig och bjuder på kaffe/kaka. Hon talar endast svenska.

Stefan the artist sa...

Jag har nu, i likhet med Lars Vilks och andra, läst Malmöboken. Både del 1 och del 2 är bra skrivna men särskilt den personligt hållna första delen vill jag framhålla. Har man som jag själv bott i Malmö finns det många beröringspunkter och referenser som gör det hela levande. Hur Malmö transformerats från industri- till invandrarstad är oerhört fascinerande men också lite skrämmande. När jag nu besöker staden känns den mycket främmande med alla kvinnor som bär slöja och alla mansgrupper som drar fram genom stan. Man undrar vad de har för uppgift. Boken är en spegling av ett Malmö som genomgår enorma förändringar vilket blir klart för oss genom Thomas och hans unga familjs ständiga flyttar från ett nybyggt bostadsområde till ett annat och som med tiden upplever en social nedresa, en gettoisering, en förslumning som i slutändan leder till vad vi i dag på byråkratspråk kallar utanförskapsområden. Invandringen till Malmö, inte minst av utomeuropéer, som hyllas av den styrande eliten med sin vision av den multikulturella utopin, men som med tiden leder till ett ekonomiskt och socialt kaos är självfallet väl och mycket initierat avhandlat.
Tiden som den unge Thomas bor på Gamla Väster med alla musiker och teaterarbetare som ständiga gäster i lägenheten är väl skildrat liksom perioden som arbetare på Nordsjö. Men allra mest berör skildringen av hur han placeras på ett hem för barn i norra Skåne, blott 9 år gammal. Det måste ha känts hårt i själen att så ryckas upp från sina rötter. Lars Vilks skriver om Thomas pessimistiska syn och jag kan väl hålla med honom om att den ibland kan kännas tung. Å andra sidan är det ju just så det ska vara, författaren ska inget försköna eller skona läsaren ifrån. Alla människor söker väl någon form av mening i livet och för Thomas del blir det skrivandet och engagemanget i samtidens stora frågor. Att som Thomas ha bott i en stad och sedan besöka den vid olika tillfällen kanske ger de bästa förutsättningarna för en skildring med perspektiv. Jag önskar verkligen att denna bok når många läsare, det finns definitivt en brist på biografiskt hållna skildringar av detta slag.


Thomas Nydahl sa...

Stort tack ska du ha Stefan, det värmde att du tog dig tid att reflektera över min bok.