måndag 23 november 2015

Tomas Tranströmer: I arbetets utkanter (Bonniers, redaktör Magnus Halldin)

En ny bok av Tomas Tranströmer? En postum diktsamling? Nej inte alls. Den här vackra boken i stort format är däremot något tredje. Efter inventering av Tranströmers skafferi där han i pedantisk ordning förvarade allt av dagböcker, anteckning, diktfragment, bilder och klipp föds det så småningom en bok. 

Tranströmer själv var med i arbetet till en början. Efter hans död fullbordades det av hans fru Monica Tranströmer, formgivaren Nina Ulmaja och redaktören Magnus Halldin som i två års tid träffat Tranströmer och hans Monica för att gå igenom det omfattande materialet och vaska fram guldkornen. 

För låt det vara sagt från början, detta är verkligen en bok full av guldkorn. Man kan till en början bläddra i den, titta på det rika bildmaterialet, det mesta privat, och njuta av bokens skönhet. Halldin vill förstås mer än att ge oss något vackert för vardagsrumsbordet. Han är anställd vid Svenska Akademiens Nobelbibliotek och har en gedigen erfarenhet av arbete som litteraturkritiker och redaktör.

Boken erbjuder ett omfattande lyriskt material. Och den låter oss blicka in i de små diktidéer och intressanta formuleringar som kunde födas i en ordinär brevväxling med vänner som också var kollegor. Som denna med Madeleine och Lars Gustafsson 1963:
Det hjälper inte hur mycket man låser skrivbordslådorna, poesin läcker ut genom alla springor.
Eller denna med Carl Gustaf Boëthius, ordförande i RFSU, från 1979:
Jag tror inte frågan om underverken egentligen är den stora stötestenen. Med undantag av underverket Jesu uppståndelse. Tron på att Jesus uppstod från de döda måste väl ändå anses vara den grundläggande kristna dogmen. Om man nu känner behov att sätta etiketten ”kristen” på sig själv måste man först fråga sig om man tror på detta underverk.  
I Tranströmers poesi märker man förvisso inte av den sortens etiketter som han nämner i brevet till Boëthius. Snarare ser man, vilken denna bok understryker, hur hans mystika bilder präglar den lyriska världen. I den finns inget platt fall för realismen även om realiteterna ges liv och mening. Tranströmers konkreta miljöer är fundament i diktningen men de lyfter hela tiden mot något större och förunderligt. De kanske kan sägas understryka det som ändå är livets skönhet och mirakel, mitt i mördandet, terrorn och undergångstiden?

Skulle jag lyfta fram något konkret ur det äldre materialet med press- och tidskriftstexter skulle det vara samtalet med Jan Erik Vold från Vinduet 1985 och samtalet med Robert Bly från BLM 1978. Och ändå skulle jag hela tiden komma tillbaka till dikterna, som April och tystnad, ursprungligen publicerad i Sorgegondolen 1996, ur vilken följande rader är hämtade:

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.


Ett vackrare slutackord har jag svårt att föreställa mig.


2 kommentarer:

Anonym sa...

1989 - Hamrelius Bokhandel i Malmö - Köpte "För levande och döda", fick den signerad av TT.
De smala (precis som jag) killarna med fuktsvettiga händer framför mig: "Jag tycker du är den bästa poeten av alla" - resp: "Du har betytt så mycket för mig".
För mycket panegyrik för mig: Sa "Du har givit den bästa beskrivningen av baksmälla jag läst." Tomas tittade förvånat upp, hans hustru höjde på ögonbrynen. "...som levande spikar nedhamrade i samhället."
Fick min bok och ett leende av legenden.
Lars-Erik Eriksson

Thomas Nydahl sa...

Tack för den Lars-Erik, det var en fin liten pärla ur livet (och poesin)