onsdag 18 november 2015

Islamofob, jag? Lars Åberg om den hopplösa stämpeln

London 2015. Foto: Astrid Nydahl
Lars Åberg skriver i Göteborgsposten, som alltid förnuftigt och konstruktivt, om det stämplande och djupt förolämpande begreppet islamofob. Den som får den stämpeln i pannan betraktas antingen som dåre eller extremhöger. Därför måste man känna till begreppet och hur det används. Åberg har dessutom konkreta förslag till något bättre. Läs hela hans artikel här. Smaka på några utdrag nu bara:
Vad är då islamofobi? Den brukar beskrivas som obefogad rädsla för islam, men en sådan tenderar att sammanblandas med den välgrundade oron över islamismens teori och praktik (...) 
Vem har hittat på termen islamofobi? Den har ofta tillskrivits den vänstersinnade brittiska tankesmedjan Runnymede Trust, som 1997 publicerade rapporten ”Islamophobia: A challenge for us all” i vilken fobin definierades som ogrundad motvilja mot muslimer med diskriminering som följd. Pascal Bruckner placerade den i en artikel i franska Libération häromåret i knät på den iranska islamiska republiken, vars reaktionära revolutionärer i slutet av 1970-talet började använda islamofobi i sin agitation som en politiserad variant av xenofobi. Syftet, skrev Bruckner, var att slå fast att islam är okränkbar (...)
Med ayatollornas machtübernahme i Iran 1979 rubbades världspolitikens cirklar. En väckelserörelse gick till ideologisk offensiv i syfte att omvandla samhället på ett sätt som folk i västvärlden ännu inte förmått möta med annat än vilsenhet. Omdöpta till islamofobi har farhågorna tryckts ner, stoppats i byrålådan. Kanske skulle man efter attackerna i Paris i stället börja tala om antiislamism. Termen islamofobi omöjliggör alla vettiga samtal, gör dem till något slipprigt och oanständigt, men en antiislamistisk hållning drar gränsen mellan demokrater och antidemokrater och gör det nödvändigt att diskutera politik och värderingar (...)
Begreppet islamofobi är halt, formlöst amöbalikt, flexibelt rymligt, kafkaartat destruktivt. Det förblir oprecist – handlar det om tro, ras (vilken då?), människor, politiskt system? – och därför fyllt av propagandistiska möjligheter. Det bortser från det ideologiska innehållet i islamismens utopi, ett tankegods som det finns alla skäl att ta avstånd från. Vi har lätt för att identifiera en svensk högerpopulism och beskriva den som främlingsfientlig, men svårare att se hur två reaktionära världsbilder här speglar sig i varandra med en gemensam vilja att sortera och separera människor. När Islamiska förbundets Omar Mustafa och Mehmet Kaplan, numera regeringsmedlem, talar om ett speciellt muslimskt civilsamhälle markerar de att detta inte riktigt är en del av Sverige.
Uppdatering:
Nyhetsbyrån Reuters rapporterar att en lärare vid en judisk skola i franska staden Marseille har knivhuggits av tre personer som säger sig vara IS-anhängare.
– De tre personerna förolämpade, hotade och knivhögg sedan offret i armet och benet. De avbröts av en ankommande bil och flydde, säger åklagaren Brice Robin till Reuters.
Lärarens liv ska inte vara i fara. Förövarna skrek anti-semitiska obsceniteter till läraren, uppger polisbefälet Laurent Nunez i staden. Polisen söker igenom området i jakt på förövarna, säger Nunez, rapporterar TT.

2 kommentarer:

Steen sa...

Det viser en forskel på klimaet i Sverige og Danmark, at det ord næsten aldrig høres i Danmark. En sjælden gang på P 1 og i Politiken, men slet ikke som i Sverige, hvor det konstateres hver dag, som var det noget der fandtes.

Robert Redeker har skrevet godt om, hvilken oprindelse det har, og hvilken svindel det er.

http://www.information.dk/130261

Thomas Nydahl sa...

Tck Steen, jag snappar bland annat upp detta ur hans utmärkta artikel:


Forskeren Caroline Fourest har sporet ordet til dets oprindelse, og dets historie rummer artige overraskelser, der er afslørende for dets ophavsmænds intentioner. Det viser sig, at udtrykket islamofobi først blev brugt af radikale islamister imod feminister.

Kate Millet, den berømte amerikanske kvindesagsaktivist, blev udskældt som islamofob efter at have opfordret iranske medsøstre til at nægte at bære slør. Tilsvarende var det i de følgende i sammenhæng med muslimsk kvindeapartheid - tørklædetvang i skoler og institutioner, kønsadskillelse i svømmehaller osv. - at beskyldninger for islamofobi i stigende grad blev rettet imod dem, som talte imod bestræbelser på at ophøje denne apartheid til officielt anerkendt norm.

Igennem 1990'erne blev begrebet systematisk udbredt fra Londons islamistiske miljøer i kampagner imod Rushdie. Forfatteren og forsvarere for ytringsfrihed måtte nu se sig anklaget for kriminel islamofobi og truet på livet. Begrebet islamofobi er dermed oprindeligt et våben smedet af islamisterne for at tjene deres mål om at påtvinge verdens deres totalitære vision, og hvis rødder rækker ned i dybeste åndsformørkelse.