söndag 15 november 2015

I dödens närhet

Svanarna på ett gyllene stilla hav, söndagen 15 november. Foto: Astrid Nydahl
Döden grep tag i mig under lördagen. Döden har kvar sitt grepp. Jag avbokade allt, inklusive intervjuer om Malmöboken. Jag tog bort bloggen.

Vaknade så till söndagen, full av skräck och ångest. Alla förstår vad jag menar. Men jag skriver inget om det. Inte nu.

Vi tog oss ut till Östersjön. På stigen som går utmed vattnet mötte jag en dam som bor där året runt. Hon och jag samtalade om stillheten, solens guldglimmer i vattnet, hur man bäst tar vara på dagarna. Jag sa till Astrid: Har du tänkt på att detta är det gamla Sverige? Här bor det bara svenskar, och någon dansk. De lever sina liv. De odlar det som blir vår mat. De sköter om korna. De fiskar. Och vi har alltid varit välkomna dit. Astrid porträtterade svanarna. 

Allt var overkligt vackert. Det är den paradoxen jag inte orkar leva med. Hur kan det vara vackert samtidigt som en dödskult jagar oss och mördar så många den kan?

Tack till alla er som skrivit till mig denna söndag. Varje ord betyder återhämtning. Plötsligt befinner jag mig i ett sammanhang igen. Men hys inte för stora förhoppningar på mig. Det kommer att ta tid att kränga av sig detta dödsgrepp. Kan man någonsin göra det, eller måste man lära sig att hantera det, livs levande och ännu verksam?


12 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är glad att du är tillbaka. Förtvivlan hos oss som ser men inte når vår omgivning är stor och svår att bära. Skriv när du orkar. Vi finns här. Vi som också skulle tala men måste tiga av hänsyn till våra små barn. Jag vet inte vad som är svårast att bära: dödskulten som nu oomtvistligen finns mitt ibland oss eller den förvridna världsbilden hos våra egna? N.N.

Anonym sa...

Alltså. Vi läser din blogg varje dag. Du sprider inspiration och glädje. Fortsätt med det hur eländigt det än ser ut i landet.

Anonym sa...

Jag har ofta tänkt på dig, Thomas, och läst din blogg.
Jag har haft många tankar om framtiden. På mina barn har jag märkt att de hanterar de här kriserna på ett annat sätt än t ex jag själv. Kanske de kommer att utarbeta egna strategier för framtiden. Eller så är det bara önsketänkande.

Må så gott.
Zinaida

Cello Jr sa...

Misströsta inte, Thomas! Du är något så ovanligt som en svensk intellektuell och kulturmänniska (höll på att skriva kulturknutte :-)) som är intellektuellt hederlig. Att just det ska vara så övermänskligt är obegripligt. Så håll ut. Det är alltid mörkast före gryningen.

Anonym sa...

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

Yeats dikt från 1919 beskriver vår tid så väl

Ulla Wickman

Cello Jr sa...

Det är alltid mörkast före gryning (faint hope)

Stefan the artist sa...

Och Malmöboken är en fullträff!

Marie sa...

Thomas,
Tack for att du beslutade dig for att opppna bloggen igen. Jag tar garna en svang in hit och laser dina tankar, texter och njuter av Astrids bilder.

Nar du skriver om dodens narvaro ar jag inte pa det klara med om du beskriver en verklig nara-doden-upplevelse liknande en hjartinfarkt eller en mer mental sadan av angestladdad natur.

Sjalv vaknar jag varje morgon med en diffus olustkansla i kroppen. Jag kontrollerar att inget "sarskilt " hant i de stader/lander dar mina barn bor. Darefter laser jag igenom alla tankbara alternativa media. Jag gar aven snabbt in och scannar nagon av de storre dagstidningarna for att se om nagot "stort" har hant i varlden.

Nar jag ber mina barn att halla uppsikt, titta sig over axeln, alltid ha koll pa nodutgangar och avvikande beteende far de skarpa i rosten och sager att de inte kan ga och vara radda for allt. De maste fa leva ocksa.

Ack vad sager man?

Mitt, alskade Sverige har forratts av krafter som vill alla oss homogena svenskar illa. vi kan inte skydda oss.

Sa skedde da det som vi (med oppna ogon visste skulle komma, men anda forsokte tanka bort) terrordad pa flera platser I Paris!

Min dotter ar till halften fransyska. Vi har levt I Bryssel, St Tropez, Como (Italien) osv. och hon har gatt I fransk skola. Verkligheten tranger sig pa och jag borjar ma riktigt daligt.

Min storsta oro ar hur svensk polis, raddningstjanst, sjukhus, specialstyrkor skulle ha handskats med en liknande situation i Stockholm.
Jag hyser inte nagon tilltro till svensk statsminister, svensk regering, svensk riksdag, svensk domstol, svenskt forsvar, svenska kommunpolitiker. Jag forsokte nyss hitta Sveriges beredskap for samhallsskydd. Om man inte har bokstavkombinationen "msb" I minnet hittar man inte dit inom rimlig tid.

Anonym sa...

Vi ger oss inte. Vi börjar om igen.
Bra Thomas.

/Göran

Cello Jr sa...

Thomas blogg är en viktig medicin.

Likvärdigt bra bloggar:

meritwager.wordpress.com

tino.us

http://www.motpol.nu/oskorei/

https://peterharold.wordpress.com/

Cello Jr sa...

Känns fint med Marias och Görans inlägg. Tack för er "input". Och alla ni andra.

Är vi tillräckligt många för att rädda Sverige? Dum fråga eftersom den är kopplad till situationen i andra EU-länder.

Anonym sa...

Thomas!

Jag är en sporadisk läsare av din blogg men när du stängde ned den blev jag orolig. Dina texter är, i brist på bättre ord, utmanande. Och därtill uppfordrande. Jag kan spendera timmar en ledig lördag kring en enda bloggpost. Ibland tänker jag att jag skulle beställa en av dina böcker men jag inser att jag skulle förmodligen behöva avsätta en hel sommar för att arbeta mig igenom den på det sätt som den förtjänar.

Samtidigt, ibland tycker jag du gör saker onödigt svårt för dig. Jag ville svara dig, be dig förenkla, kräva fler och mer långtgående slutsatser, snabbare och utan nåd. Istället har jag denna dialog med mig själv, föreställer mig din invändning, skärper mitt argument men accepterar, kanske, texten.

När du väl kastar in handduken Thomas, känn ingen oro. Men lämna din blogg as is. Se till att dina böcker går att köpa. Jag är inte färdig med dig. Har knappt börjat. Jag behöver och dina texter kräver tid.

Dina tankar, din skärpa, ditt arv finns i en flaskpost. Flaskan flöt just i land på en öde ö, dit jag simmat efter ett skeppsbrott.

/Hälsningar från en anonym läsare i USA.