söndag 24 maj 2015

Adam Zagajewski: I andras skönhet (Norstedts, översättning av Anders Bodegård)


”Bröd, hus, salt, Gud – en familj av elementära enstaviga ord” (Zagajewski)
 
Adam Zagajewski är kanske Polens nu levande störste poet. Han nämns ofta i Nobelprissammanhang, och finge han utmärkelsen skulle han vara värd den i lika hög grad som Czesław Miłosz (fick det 1980) och Wisława Szymborska (fick det 1996). Zagajewski är, som en gång de båda, en mycket polsk poet som ändå bär på ett allmänmänskligt medvetande i sin diktning.

Adam Zagajewski är också en framstående essäist. Vi har sedan länge haft hans två samlingar Solidaritet och ensamhet (1988) och Två städer (1991) i fina översättningar av Anders Bodegård (och den första i samarbete med Martin von Zweigbergk).

Tack och lov utges nu på svenska samlingen I andras skönhet, som i original utkom 1998. I en vackert formgiven volym översatt av Anders Bodegård kan vi här följa Zagajewskis tankar och anteckningar utifrån staden Kraków, vägen från ungdomligt uppvaknade i den hårda partidiktaturen Polen, över musiken och litteraturen fram till ett vuxenliv i exil, med stark medvetenhet om poesins kraft och inflytande. 

När boken utkom på engelska, Another Beauty, år 2000 hade Susan Sontag skrivit ett intressant förord, i vilket hon påpekade:
”To describe oneself as young is to face that one is no longer young. And a pity acknowledgement that the debilities of age approach, with death in their train, is one of many observations that cut short a story from Zagajewski´s past. Telling the stories discontinuously, as glimpses, secures several good results. It keeps the prose dense, quick.”
Det är just det man snabbt lär sig tycka om hos Zagajewski; han skriver på det enda sätt som är rimligt för poeten; fragmentariskt, med snabba scenbyten, glimtvis, som sammantagna ger en bild av ämnet för texterna.

I den nya essäsamlingen tar han sin utgångspunkt i konkreta gatuadresser, i miljöer han minns från barndomen. Han talar om vilka hans förluster har varit, de som manifesteras både som stadsminnen och individer. Han säger att han i barndomen förlorade ”två fosterland”, det ena var staden där han föddes, det andra var, i och med sovjetstyret, ”den lätta och liksom naturliga tillgången till den självklara allmänna sanningen”. Sakta, också som ett flygfoto, närmar han sig det Kraków han kom till som ung. Och han lär sig att han måste skaffa ett tredje fosterland, det som skulle vara fantasins plats, och i hans konkreta fall blev det poesin, ”fältet för mitt sökande”.

I de fragment som strös ut i berättelsen kan man bekanta sig med poetens tankar. De kan handla om litteratur – till exempel varför deckare är så trist läsning – men också om drömmar och omgivningens levande varelser, som katter, dessa djur som gudalikt tar emot smekningar men aldrig återgäldar dem.

Skulle jag välja något av människoporträtten blir det gärna det han ger oss om Wiktor Woroszylski i Warszawa. Han var under de betydelsefulla åren på 1970-talet en kulturens och den fria andens kämpe mot diktaturen. Han utgav en litterär tidskrift, den första seriösa säger Zagajewski, Zapis, i vilken han uppmuntrade de yngre författarna. Men detta är ju inte hela sanningen. Och jag ser hur mycket sorg det finns bakom orden när Zagajewski berättar om vem Woroszylski varit som ung.
”Och just denne sällsamme man hade i sin ungdom tillhört de mest inbitna bekännarna av samma system som han sedan kom att hata och bekämpa. Han hade varit en av de unga arga poeter som partiet nyttjat som ett koppel jakthundar till att angripa de äldre författarna, som anklagades för bristande marxistiskt nit, för att vara reaktionära.”
För varje människa som delar den erfarenheten är varje kommande dag en uppmaning att lära sig läxan. Och det är aldrig för sent att lära av Adam Zagajewski, med all den uppfordrande moraliska och politiska ryggrad han uppvisar i sitt författarskap.  Man kunde börja med att sätta upp några av hans ord på anslagstavlan vid arbetsbordet:
”En kort stunds frihet – genast får du lust att skänka den till någon som står högre än du.”


3 kommentarer:

Frederick sa...

Thomas,

Läser just nu denna sedan ett par dar tillbaka. En fin bok att hämta kraft och inspiration ur - även i vår mjuktotalitära tid - som ju inte kan mäta sig med den brutala totalitarismen i den polska diktaturen. Men nog känner man igen en del tankestrukturer och kraven på anpassning?

Så därför är det befriande att läsa texter av en människa som går "udenom" alla ideologier, står fri och tala för den fria människan och om poesins primat över politiken. En lovsong till nonkonformsimen och skönheten. Det är vackert.

Frederick sa...

Lovsång ska det naturligtvis stå. Det är sent...Fr

Thomas Nydahl sa...

Det är sant Frederick, man känner igen sig i vissa avseenden. En stor upplevelse är det varje gång man går till Zagajewski!