 |
| Foto pingsten 2015: Astrid Nydahl |
Det kan gå dagar utan att jag tänker på döden. Vi har begravt människor i familjen lite för ofta och det som är mest plågsamt är att begrava de unga, de alltför unga. Men så tänker jag på min egen död. Den är lika verklig som de redan "genomförda" (kan man genomföra döden?) - eftersom den är helt viss. Den kommer när man minst anar det. Mitt hopp är att den kommer snabbt, mitt i ett andetag, mitt i en mening eller mitt i det svarta som är natten. Jag fruktar bara att bli ett paket som min mamma eller en cancerkämpe som mitt barnbarn eller några av mina vänner. Varför slåss cancerstriden om den redan är förlorad, varför slåss mot Alzheimer eller andra dementa spöken när man på förhand vet att det är en meningslös kamp?
Nu skriver jag på boken om barndomen i Malmö. Jag är nere i 1950-talet. Men hela tiden pendlar texten in i vuxenlivet. Det är inga vackra bilder som kommer upp. Ibland är de så motbjudande att jag önskar att den fanns någon form av död som utplånade dem.
Döden är sannerligen inte bara något att frukta. Den är också en befrielse, av det enkla skälet att livet kan vara helvetet, det mest motbjudande någon kan föreställa sig. Det hindrar inte att det finns ljuvliga dagar och nätter, skratt eller livgivande vinrus, det hindrar inte kärleken eller trivseln i mindre skala från att vara verkliga. Men man måste veta vad man talar om. Eller till en början tänker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar