 |
| Landön, pingstdagen 2015. Foto: Astrid Nydahl |
Å andra sidan: “A book should open old wounds, even inflict new ones. A book should be a danger.”
Låt oss för en stund bortse från författaren till dessa ord. Det slår mig nämligen att de uttrycker en så allmänt förekommande uppfattning om skrivandets villkor att de kunde ha skrivits av vem som helst som brottas med det. Å ena sidan att vilja säga något, också när det är omöjligt, och å den andra att inse att den bok man arbetar med måste åstadkomma något, eftersom den annars är meningslös.
Författaren måste våga öppna de gamla såren. Måste våga skapa nya och inse att boken när den väl är färdig kan vara farlig, rentav livsfarlig.
Jag har grubblat mycket på detta sedan i höstas, då jag definitivt bestämde mig för att skriva min Malmö- och barndomsbok till dess den kunde betraktas som färdig. Det är lång väg dit. Mycket lång.
Och det är en i många avseenden plågsam väg. Mycket av barndomens sårighet blottläggs. Men inte bara den utan också mitt tidiga vuxen- och familjeliv. Detta drama som borde förtigas rakt igenom. Dessa år av de mest otänkbara konflikter.
Mitt och deras sår. De sår som fört oss långt bort från varandra. Som fört oss närmare. Som blivit grunden för det sena livets rannsakan. Stenarna att vända. Draperierna att dra isär.
Orkar jag ge ut en sådan bok? När jag såg filmen Howl fäste jag mig vid att Allen Ginsburg i den säger att författaren alltid måste vara sann, att han inte får rädas sanningen ens när den är motbjudande. Det blir en lång sommar av feghet och mod. De två motsatserna kommer att slåss om uppmärksamheten.
"He who has not suffered is not a being: at most, a creature."
***
Citaten är hämtade ur Drawn and Quartered (original: Ecartèlement) av E.M.
Cioran (original 1971, den engelska översättningen från franskan av Richard Howard utgiven av
Archade Publishing 1983 resp. 2012 med förord av Eugene Thacker).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar