måndag 18 maj 2015

Patrick Modiano: En stamtavla (Elisabeth Grate bokförlag, översättning av Kristoffer Leandoer)

Det hör till grundförutsättningen i Patrick Modianos böcker att de illa upplysta gränderna, den våta asfalten, mörkret och skuggorna finns med. Det är som en scen, ständigt på nytt befolkad av halvt identifierbara människor, på en eller annan obskyr adress där ett billigt eller rentav sjaskigt hotell hyser individer som berättaren vill möta, eller återse efter många år. Så har jag sakta fått mina inre bilder av Modianos landskap i böcker som Lilla smycket och Dora Bruder, för att bara välja två av de fantastiska berättelser som blivit tillgängliga i och med hans Nobelpris. Denna nya bok är inget undantag när det gäller adresser, hotell, personnamn. Men den är ett undantag i den meningen att den, till skillnad från romanerna, ger oss en helt självbiografisk berättelse om författarens uppväxtår och hans mer eller mindre obefintliga relationer till föräldrarna. Det är i ordets verkliga mening en skuggberättelse som rör sig in i det som ter sig solklart för att nästan genast på nytt förflyttas ut i de urbana zoner där man aldrig kan veta vem människor egentligen är och vilka avsikter de har. Inte ens när dessa människor hör till författarens egen familj.


Att boken heter En stamtavla skvallrar redan det om en iskall och registrerande metod. Här är människan reducerad till en kedja i den långa länk som generationerna utgör. Stamtavlan kan vanligtvis, objektivt och sakligt berätta för den sökande vem han är i relation till de andra, men den kan aldrig ens komma i närheten av det sakliga när den ska bedömas mänskligt och erfarenhetsmässigt. Där förblir den en stum förteckning. I bästa fall anger den personnamn, årtal och platser. Modiano vill gå mycket längre än så. Han vill ner och undersöka det som är synligt. På samma sätt som han trevar sig fram i gränderna trevar han sig här ner i allt det som människor mer eller mindre medvetet försökt dölja eller utplåna. 

Först och främst ska man tänka på vad det är för en tid Modiano skildrar. Han är född 1945 och han växer upp i skuggan av andra världskriget, den nazityska ockupationen av Frankrike, och inte minst förintelsen som också på fransk mark tog sig groteska uttryck. Modiano vet att hans pappa är jude. Han har gift sig med en belgisk skådespelerska. Han varken ser eller upplever krigsåren. Men det är de åren som präglar dessa tidiga år i hans eget liv, därför att de på ett så djupgående sätt har med framför allt faderns minst sagt skumma bakgrund och liv att göra. Från något som inledningsvis mest liknar en katalogaria av adresser och personnamn rör sig En stamtavla in i det som döljer sig bakom namnen och orden. Där hittar man de ljusskygga. Där hittar man orsakerna till att polisen söker en. Där finns hela tiden stupet ner i katastrofen, alldeles nära det som kunde ha varit en trygg vardag. Men varken internatskolor eller hotellrum kan skänka den tryggheten. Albert Modiano har inte mycket kvar att säga sin son. De avslutande brev de skriver till varandra – sonen Patrick är då tjugoett år – visar varför. Patrick svarar inte med ordet far. Han skriver ”Min bäste herre” och har därför försäkrat sig om den nödvändiga distansen.

För den som söker en riktigt övertygande självbiografisk skiss i skuggan av 1940-talets politiska och mänskliga katastrofer kan Patrick Modianos bok vara precis rätt. Här används inga överord. Här agiteras det inte. Som alltid hos Modiano är det en lågmäld, men sökande röst som berättar. Den rösten övertygar mig om varför man ska välja det personliga framför det politiska vid berättandet om det som lade Europa i aska och grus.


2 kommentarer:

Olle Lundberg sa...

Jag tycker mycket om dina författar- och bokpresentationer. De lyser upp många för mig tidigare mörka rum. Och ger inspiration till att själv läsa och upptäcka. Tack!

Thomas Nydahl sa...

Tack ska du ha Olle. Och tack för att du uppskattade Marizas fado.