fredag 15 maj 2015

Tankar på café i centrum

Foto: Astrid Nydahl
Ibland ramlar tillvaron över en som vore den ett stort och tungt stenblock. Man måste ha hjälp för att ta sig upp igen.

Den här fredagen är mer som en måndag. Men att sitta ute på café är riktigt fint. Så började vi dagen. Ytterst ovanligt att någon annan brer våra mackor och lagar vårt kaffe, men idag hade vi en bra ursäkt.

Hela centrum är ett sammelsurium av köpenskap och tiggeri. Barn som håller sina mammor och pappor i händerna men låter blicken länge svepa över tiggarna. Det som rör sig i deras huvuden skulle jag gärna nedteckna. Hur förklarar man för barnen? Hur ser sanningen ut i den versionen?

Det mesta vi säger till varandra är doppat i årtiondens erfarenheter. De små vet ingenting om vilket Sverige min generation formades av. Men de får inpräntat att de själva växer upp i en kultur av skam och skuld. Som om någon i vår egen generation hade rätt att göra så mot dem.

Kedjan av liv bryts inte på länge, när man skaffat barn som skaffat barn. Jag vågar inte sia om vad som väntar dem. Men jag har inga illusioner om att de kommer att få det lätt. Ingenting tyder på det.