.jpg) |
| Foto: Astrid Nydahl |
Natten till idag blev jag för andra gången på kort tid väckt av ett rejält oväsen alldeles bakom huvudkudden. Jag trodde som förra gången att det var något på trappan eller vid fasaden, en katt eller något annat oskyldigt. När jag smög mig till ett fönster såg jag - ingenting! Har nu förstått att det är i källaren det händer. Men möss i maj, det är mindre troligt. Något annat djur? Undersökningen ska påbörjas.
I nattens drömmar föreställer jag mig annars att ingenting alls finns utanför husentrén. Jag öppnar dörren och stiger rakt ut i ingenting. Det är inte ens ett svart hål utan den totala frånvaron av materia. Första steget innebär en oundviklig katastrof, men jag minns ännu inte om jag föll neråt eller sögs uppåt. Men ett ingenting var det.
Jag läser den nya svenska översättningen av Patrick Modianos bok En stamtavla. Det är förstås Elisabeth Grate som utger, och författaren Kristoffer Leandoer som står för den fina översättningen. Och jag tänker att det är Modianos bok som får mig att drömma så märkligt. Hos honom är det ofta det outsagda, det ännu inte inträffade, som blir ett hot inne i skuggorna och i nattmörkret. Den här boken är späckad av självbiografiskt stoff, den handlar explicit om Modianos relation med den undflyende, ofta mycket mystiske, fadern. Modern finns där också, kanske i ännu högre grad undflyende. Nattens läsningar omformas till drömmar, inte sällan mardrömmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar