Kroppen, den enda vi har, är ju platsen för allt. Bokstavligt talat allt. Brandin utforskar vad som händer i kroppen när den befinner sig i olika situationer och livsskeden. Därmed blir hennes diktsamling - för övrigt väldigt roligt illustrerad av henne själv - också en bok om födelse, liv och död. En av de finaste dikterna i boken är den näst sista, Döden besegrad, och jag citerar den utförligt för att visa vad för sorts diktare Madeleine Brandin är:
Det är en sådan kamp med tron.
Det är värst för den som blir lämnad kvar.
Tyst och stilla
rymd upp till taket flämtande tända ljus
två helgon i metallplåt under Mariaaltaret - det är vi.
"Varför sitter du här i kyrkan? Den är ju tom, sa prästen. Nej, den
är inte tom, svarar muraren som suttit i bänken en timme. Och
prästen rodnar."
Det är ett lugn, hon luktar så gott som vanligt, en fin tvål? Hon
förnekar parfym. Hennes vackra ringprydda händer håller mina.
Det jag här citerat är diktens första halva. Läs hela dikten i boken. Och resten av dikterna den innehåller. Det är nämligen i all sin finurlighet en trösterik och vacker bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar