"Godhet" och tyranni som slavspråk

Bygatan i juletid. Foto: Astrid Nydahl

"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):

"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."

Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har inte minst den gångna hösten sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. När den politiska hydran smälter samma till ett odjur med sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje.

Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?

Idag är det nyårsafton. Om det behöver jag inte annat säga än att jag och vi alla från och med i morgon måste lära oss att skriva "2015". Det duger som beskrivning av ett nytt år. Resten lär vi får tampas med som vanligt.

Jag skriver ingen nyårskrönika eftersom jag inför julen i år publicerade denna tämligen familjenära krönika. Annars är det ju ingen brist på såväl viktiga som rentav brännande frågor att resonera kring. Och just det gör jag löpande i bloggen. Skulle man påminna om några avgörande händelser kunde man lätt identifiera dem: Ryssland/USA/Ukraina, Mellanöstern/Islamiska staten, EU/ekonomiska kriser och folkliga protester, Islamismen/ laglösa arabstater med störtade despoter samt inte minst den groteska politiska utvecklingen i vårt eget land (vilken ju på sätt och vis ovanstående nyårstext berör).