Stolpe, Nordin och Kepel

Två nya böcker har anlänt. De har inte recensionsdag förrän 4:e respektive 10:e december, men jag vill redan nu nämna dem. Först kom Gilles Kepels nya bok, Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (översättning av Kristina Ekelund) och idag kom Svante Nordins biografi över Sven Stolpe, Blåsten av ett temperament. Det är talande att båda böckerna utges av förlaget Atlantis, vars kvalitetstänkande inte sviktar det minsta och vars val av angelägna ämnen och titlar alltid intresserar mig.

Gilles Kepel skrev jag om redan här, när hans bok Kampen om islam utkommit. Den nya boken utvecklar temat med en studie av den muslimskt dominerade Parisförorten Saint-Denis. Den sägs präglad av industrinedläggningar, långtidsarbetslöshet och det som med en nutida eufemism kallas "integrationsproblem". Jag ska med allra största intresse ta mig an den här boken, eftersom jag vet att mycket av det Kepel skrivit under åren från ett franskt perspektiv senare blivit vardag också i Sverige.

Svante Nordin, den gamle vänstermannen i Lund som blev kulturkonservativ och en av vårt lands intressantaste intellektuella, har jag läst i många år. Särskilt har jag fäst mig vid hans Filosofernas krig som kom 1998 och Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900  - en bok som belönades med Stora fackbokspriset 2011. Nordin påpekar i förordet att Sven Stolpe numera är förpassad till glömskan, vilket ter sig minst sagt märkligt med tanke på att han under sin livstid var en medialt flitigt förekommande intellektuell. Hans "reaktionära" tankar behövs just i vår tid, då de flesta mediamänniskor tycks vara frivilliga fångar i den vänsterliberala vanföreställningen om kakor som man både kan äta och ha kvar. Sven Stolpe var dessutom en härlig människa: frispråkig, tuff som debattör, orädd också i situationer som gav honom evig fördömelse. Är det därför han är bortglömd? Jag ska läsa Nordins biografi. Återkommer förstås med recensioner av båda dessa böcker längre fram.